Våran pojke

by Mikael Yvesand, Sven Björklund (Berättare)

Johan växer upp under vad man kallar normala omständigheter i ett ordnat hem med lagom egendomliga vänner med kniv och tar sig igenom skolan utan att fundera allt för mycket på hur. En dag sticker han ned en ung kvinna och en liten pojke utan att riktigt förstå orsaken. Han undgår upptäckt och lever vidare med arbetsförmedlingskurs och städjobb utan att till synes påverkas alltför mycket av morden. Samtidigt får granntjejen Jonna besök av en intensiv expert på det mesta: datorer, kortvågsmottagare, chiffer och röster i eluttaget. Jonna är tacksam för experten Glenn Bensinos beskydd. Under tiden sker något märkvärdigt på annat håll i hemmet, hennes kille Jocke blir yngre och yngre och förhållandet mellan de tre i lägenheten förändras radikalt.

Mikael Yvesands nya roman pendlar precis som succédebuten Häng City mellan det komiskt absurda och det övergivet sorgliga. Huvudpersonerna försöker upprätta mänskliga mönster sig emellan för att övervinna ensamheten, men det är mönster som samtidigt gör dem bara mer främmande för varandra.

Genres: Fiction, Roman, Swedish Literature, Audiobook, Contemporary

Audiobook

First published August 27, 2025

Reviews

[Johanna · Rating 5 out of 5]

öööö normalt?

[Ellen Marklund · Rating 4 out of 5]

Någon får jättegärna förklara boken för mig. Fattade ingenting men tyckte om den ändå!!

[Hjortronhyllan · Rating 3 out of 5]

Mikael Yvesand är tillbaka. Efter den starka och rekommenderade debuten 'Häng City' kommer nu 'Våran pojke', en roman som redan från första bladen känns råare, mörkare, mer som en historia med en poäng. Någonstans mellan skapelsen och undergången möter vi huvudpersonen Johan, Han är skildringen av vägen till och som en mördare, men inte en av de intelligenta och karismatiska. Det är inte en Hannibal Lecter eller ens en Jigsaw. Johan är korkad, empatilös, närmast ointressant. Bilden av att en förövare också kan vara någon som mest sitter i skymundan, dricker Freeway Cola och laddar ner torrents. En person som bara är vaken när brevbäraren och mördarna är det.

Vi introduceras även för Jonna, grannen som lever med sin sambo Jocke, som åldras baklänges. Jonna stöter ihop med den egendomlige Glenn Bensino, en slags kufagent med ett nystan av specifika kunskaper. Från ett kallt dåd till en typ av förorts-Twin Peaks i sin surrealism. Det är märkligt och ganska kul. Fast i skrivande stund vet jag inte. Är det en typ av motpol som lyfter Johan, som gör honom begripligare genom kontrast? Är det Johans undermedvetna som förankrar berättelsen, eller är Jonnas del en avsiktligt meningslös konstruktion, ett byggande av något utan mening? Det skaver och det förför på samma gång, och i den dubbelheten uppstår en intressant buzzpoint.

Stilistiskt är 'Våran pojke' råare än 'Häng City'. Den varma, härligt skeva stämningen är mer nedtonad, även om Yvesands humor och de ljuvligt övertydliga 90-talsblinkningarna fortfarande finns kvar. Även där Häng City sken med sina smala referenser till kultur och obskyr hardcore, känns dagens urval av både kultur och låtar mer publikfriande och tillgängligt. Slipknot får ändå göra ett gästspel (fegt att inte skriva ut det som SlipKnoT ändå?).

'Våran pojke' är en roman som utan tvekan kommer att hitta sin publik, och många kommer att läsa den med behållning. Men för mig, som gick in med skyhöga förväntningar, känns det inte helt tillfredsställande. Det är bra, ibland riktigt bra, men också frustrerande och språkligt mer städat. Ändå går det inte att värja sig mot känslan att det kanske är precis så det måste vara. Yvesand vill enligt en intervju i SVT inte hålla läsaren i handen, och det hedrar honom, men ibland känns det som att han släpper helt och lämnar mig vid fel busshållplats och promenerar hem själv.

[nisse g]

har man läst häng city så känner man igen sig. alla de finurliga formuleringarna och 90/00-tals-nostalgi-igenkänningshumorn från första boken finns kvar. yvesand har en fantastisk känsla för de små detaljerna - dels småroliga och autentiska uttryck som när någon frågar om de ska ringa polisen "kanske inte 112 men i alla fall det där andra numret". men också finstämt vemodiga detaljer som när johan går ner till stranden och känner på vattnet som "var iskallt och luktade som när jag var liten". jag kan dock tycka att det ibland blev det lite väl mycket av finurligheterna, stundvis kändes det forcerat och som lite för mycket av det goda. speciellt i den inledande "skapelseberättelsen". jazzen finns i tonerna man inte spelar, så att säga.

jag tyckte inte första halvan var helt övertygande, det kändes ofta som en lite sämre version av häng city. men i andra halvan tar boken fart. jag gillade speciellt spåret med jonna och glenn. det är tråkigt att sammanfattningen som står här på goodreads och på adlibris osv spoilar det surrealistiska som börjar hända här (mordet borde inte heller spoilas kan jag tycka). lyckligtvis hade jag inte läst det, bara baksidan av boken som är betydligt luddigare. (spoilers:) det är väldigt roligt och effektfullt skrivet hur glenn och jonna undan för undan blir ett par samtidigt som jocke åldras baklänges, och till slut blir en hund. jag skrattade högt när jonna och glenn plötsligt dricker vin och lyssnar på peter lemarc och monterar en IKEA-hylla. boken är faktiskt väldigt rolig på flera ställen, inte bara småle-rolig utan skratta-högt-rolig. ett annat kul kapitel är när johan är på jobbfest.

min tolkning av jonna och glenn-historian är väl att det är johan som dagdrömmer helt enkelt. man får ju några ledtrådar till att det är så. till exempel i slutet när det visar sig att grannarna i själva verket heter josefin och jakob. johan har bara sett initialerna j och j på brevlådan. när han är på jobbfesten får man också reda på att företaget/koncernen heter brembo group, och roland brembo är ju spionen som blir mördad. johan fantiserar om hur hans chef mördas, och hur han (hans alter ego glenn bensino, klockrent namn för övrigt) sedan blir ihop med tjejen han är kär i, och hur pojkvännen försvinner ur bilden på ett smidigt sätt. i fantasin är glenn/johan allt det han inte är i verkligheten. glenn har ett coolt men högst vagt jobb som nån sorts IT-polismilitär - johan jobbar som städare. glenn har "riktigt mycket kompisar, känner typ...alla?" - johan är ensam. glenn har rest till "Las Vegas, Nordpolen... Kanarieöarna" - johan bor kvar i staden där han föddes. glenn är tjejtjusare, osv. och här fantiserar han ju dessutom ihop en sorts förklaring till "ovännerna", hallucinationerna som hemsöker honom på nätterna.

trots den något svaga starten så tycker jag våran pojke är lite bättre än häng city. boken kan som sagt vara väldigt rolig men det finns alltid ett underliggande vemod. den är så klart tragisk också. den handlar om ensamhet, utanförskap, psykisk ohälsa och oförklarlig ondska. en stark 4/5 kanske

Men nu hade han blivit en vuxen och skulle behöva låtsas som om jag var en vanlig kille, men jag var ju en ovanlig kille. Som för tio år sen gått in i ett långt rör. Och kommit ut på andra sidan. Täckt av svart gyttja.

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

"Våran pojke" inleds med beskrivningen av Big bang som en olycka - där är jag fast. Jag är (sedan Häng city) stormförtjust i Mikael Yvesands språk. Det är lätt och komiskt, ibland kosmiskt, djupt tragiskt också, men aldrig tråkigt, förutsägbart eller uppenbart likt någon annans. Boken är fenomenalt uppläst av Sven Björklund. Fem stjärnor för prosan. Den är här ännu bättre än i debuten.

Handlingen är en ovanlig mixtur av skräck, psykologisk thriller och komedi, i stil med den koreanska filmen "Parasit". Vi får dels följa Johan som tar barndomens sista andetag . Han är så där lagom konstig tills han spårar ur fullständigt och dödar två barn med kniv - för att han är trött på sitt meningslösa liv typ? Det var länge sedan jag känt ett sådant obehag, förmodligen också för att jag samtidigt läser om Vilma Andersson i Rönninge.

Precis som "Häng city" hade en bihistoria som jag inte gillade, har "Våran pojke". Här är det Jonna som först är ihop med Jocke, men sen träffar Glenn och så blir Jocke plötsligt en hund. För mig obegriplig historia. Kanske Johans dröm? Kanske om Johan fötts som en Jonna, hade barnen fått leva då?

[Magnus · Rating 5 out of 5]

Vad är det jag har läst? Och spelar det någon roll? Läst det har jag i alla fall. Tror jag. Jag är förvirrad nu. Men på ett bra sätt.

[Online Stig · Rating 4 out of 5]

Nu, snart en vecka efter läsning, känner jag starkt att det här var en jättebra bok och att Yvesand är svensk litteraturs just nu starkast lysande stjärna!

[Sara Kelemit · Rating 4 out of 5]

Aj! Va! Vad var detta som träffade min ömtåliga läsnerv? Fnissar lite nervöst. Måste lägga mig ner. I mörker. Fundera. Har jag precis varit inne i en sinnessjuk människas hjärna. Och gillade jag det? Återkommer.

[Julia Eriksson · Rating 4 out of 5]

Helt perfekt märklig, eller som Danne skulle sagt: ”öööö normalt”. Mikael Yvesand har en otroliga förmåga att leka med språket och hitta de mest igenkännbara referenserna och finstämda metaforerna. Att beskriva stjärnhimlen som saltkorn på en McDonaldsbricka eller bara känslan av att sitta på en bänk och skaka med benet i timmar för att huvudet är rastlöst. Jag skrattar fortfarande inombords när jag tänker på stycket där Timo anklagar Eurotroll för att ”tro på Skurt”.

[Johan Frick · Rating 5 out of 5]

En på det hela taget ganska bisarr bok. Men jag blev helt golvad, läste ut den på ett dygn. En femma, tveklöst. Och det trots att en del händelser i boken fortfarande känns lite ouppklarade.

Gillade hur de parallella berättelserna om Jonna och Johan hängde ihop och inte störde på nåt sätt.

Sist men inte minst funderar jag på om jag uppskattar den extra mycket för att jag också laddade ner mycket torrentfiler och brände CD-R-skivor. Kanske är vissa element i boken svårare att ta till sig för dagens tonåringar? Eller kanske inte alls, eftersom den så skickligt sätter fingret på rastlösheten och galenskapen som härjar i alla tonåringar.

[P · Rating 5 out of 5]

Får be att återkomma. Fattar typ inte vad jag läst. Jävligt rolig

[Johanna G-A]

Nä hörrni vad ska man tycka om den här typ Simon Gärdenfors/Martin Kellerman goes Jorge Luis Borges-stilen!!! Den var så mättad med tidsmarkörer och skojiga formuleringar att det blev lite väl MEN jag tycker det märks att den måste ha varit väldigt rolig att skriva, sån berättarlust liksom, och det piggade upp med nåt lite annorlunda!!!

[Torbjörn Nilsson · Rating 5 out of 5]

Välförtjänt vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2026. Boken handlar om en person som det vanligvis inte skrivs så träffsäkra böcker om, om ens några böcker alls. Det gör Mikael Yvesands bok till ett riktigt tonsäkert mästerverk.
Vanligtvis har udda outsiders, som det skrivs böcker om en förmåga att utveckla ett kulturellt kapital. Ja, de skrev ju boken!! Men Yvesand följer inte den mallen, utan skriver fram en annan tänkbar utvecklingshistoria med fingertoppskänslig bravur.
Jag läste ikväll om slutet av boken inför ett intressant samtal lett av två psykologer på Café Pilgatan. Samtalet fördjupade förståelsen av boken; särskilt den märkliga parallella historien om Jonna.
Omläsningen av slutet, där mammans graviditet med John beskrivs på ett bisarrt sätt, gav nycklar till förståelse av min släktskap med huvudpersonen John.

[Johanna Blom · Rating 4 out of 5]

Jag fattar ingenting men älskade den!

[Ebba · Rating 4 out of 5]

Otrolig!!! Så bisarr, mörk och rolig. Yvesand är så skicklig på att balansera det absurda och det vardagliga. Jag är SÅ förvirrad efter läsningen, och jag älskar det. Otrolig uppläsning av Sven Björklund <3 den tog upplevelsen till en extra hög nivå

[David Karlsson · Rating 3 out of 5]

Jag tyckte att ”Häng city” var en fantastisk bok, faktiskt så bra att jag fick känslan av att Yvesand nog var ett ”one hit wonder”. Det var liksom för spot on, kändes som att han hade uttömt sig själv och att det kanske inte fanns så mycket mer att hämta.

Uppenbarligen (och lyckligtvis) hade jag fel, ”Våran pojke” har fått ett minst lika gott mottagande som debuten. Jag hade egentligen tänkt skippa att läsa den till förmån för annat men kände mig till slut tvungen efter alla lovord. Och visst är det bra, Yvesand skriver flyhänt och droppar skarpa iakttagelser åt höger och vänster. Den här boken är mörkare och även om ”Häng city” med sin parallellhandling om morden också var mer än en enkel barndomsskildring skruvar han här upp berättandet ytterligare med olika spår och en osäkerhet kring vad som är verklighet och vad som är fantasi.

Jag har redan nämnt ”Häng city” två gånger, kanske för att det trots allt är svårt att inte jämföra böckerna. När jag har läst andras texter finns jämförelsen nästan alltid där också, och det verkar vara lite fifty-fifty vilken man föredrar. Och även om jag gillar ”Våran pojke” och slukar den får jag nog sälla mig till dem som är ”team Häng city”; jag får helt enkelt inte samma känsla den här gången och tror att jag kommer att glömma den här boken fortare. Med det sagt hänger den fortfarande kvar i mina tankar såhär ett par veckor efter att jag läste den, så kanske får jag anledning att omvärdera vad det lider.

En sak som gör mig väldigt glad är Yvesands inledande dedikation: ”För djuren. Bli vegan.” Så himla 90-tal, så himla otidsenligt, så himla rätt.

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Ja! Jag har ju sagt att jag tycker om litteratur som använder sig av litteraturens alla möjligheter att göra något annat än bara realistiskt återgivande. I mitt sinne har jag börjat kalla det för vanilj-litteratur. Inget fel med det, jag gillar vanilj också (bara det är äkta råvaror). Men! Föredrar ändå hardcore när det gäller. Okej, referensen blir kanske lite väl vulgär, men ni fattar vad jag menar.
Yvesand följer inga vaniljregler för ett rakt narrativ. Gränsen mellan verklighet och fantasi är utsuddad, och vad än spåret med Jonna och Glenn är - en fantasi som tillåts lekas med troligen, en parallell komponent i Johans medvetande, det spelar ingen roll, det är fantastiskt. Lek med litteraturens möjligheter.
Inceltemat, tänker på jr2 av Joakim Rask. Känner att jag förstår honom, och känner igen honom i människor jag mött, och det gör mig lite ledsen, framför allt för att det känns som att det är ensamheten som skapar det limbo de befinner sig i. Mordtemat, vill jag väl helst tro är metaforiskt eller också en frukt av fantasin, men vet att jag lurar mig själv. Exakt så KAN det ske, så löst grundat, så haphazardly. Och Johan? Han känns avtrubbad, inte riktigt där. Det gör mig ledsen, jag vill att han ska få finnas och känna. Samtidigt vet jag att den önskan får stå för mig själv. Jag tycker det känns svårt att prata om, hur liksom döda eller domnade dessa incelpojkar kan vara. Om det inte är ledsamt, vad är det då?

[Sofiaxu · Rating 3 out of 5]

Skrattade rakt ut ett par gånger! Så kul var det. Men lite för mycket kille och allt vad det innebär. Kände ibland att ba jaja jag fattar du älskar knivar och hatar ditt liv. Och fattade inte riktigt tiden på den parallella berättelsen om Joanna, om den gick bakåt i tiden? Blev så förvirrad ett tag vad som hände med hennes kille Jocke (trodde jag hade missat ett kapitel typ), men tiden var normal, bara absurd story med flit.

Fick lite Morgonstjärnan-vibbar när Yvesand beskrev universum och kollaps osv. Och de två parallella berättelserna som jag trodde skulle korsas. Väntade på ahaaaa:et men de behölls parallella. Personligt hade jag velat att de sammanföll i slutet iallafall.

Rekommenderar men inte till alla! Men nog till alla killar!

[Josefine · Rating 4 out of 5]

Man förstår verkligen ingenting men det är alldeles fantastiskt. Är det en svensk, babblig "Främlingen"? Historien präglas av någon slags nihilism, men skildrad så att man ändå, i alla fall om man var ung på 00-talet, känner igen sig i Thinsulate-handskar och Enrique Iglesias-låtar. För mig blir boken någon slags känslomässig resa, kanske framför allt för att språket kan vara så precist och svävande på samma gång. Enbart Yvesand skriver på detta vis och ändå känner man att det kunde varit jag.

[Rebecca Fexby · Rating 3 out of 5]

Haha, vad tusan läste jag? Rätt rolig ibland, sjukt mörk ibland och väldigt förvirrande mot sista delen.

["Robert Ekberg" · Rating 4 out of 5]

“Vid övergångsstället före Magasinsgatan stannade en Cadillac med en ensam tonåring med akne i baksätet” (s. 208).

[Ludvig Von Heijne · Rating 2 out of 5]

Denna var väldigt rolig men också asskum

[Robin Dronsfield · Rating 4 out of 5]

”I begynnelsen hängde planeterna stilla som glaskulor i mörkret”.

En existentialistisk 90-tals nostalgi med lätt stänk av Sci-Fi och kriminalroman. Tomas Tranströmer har krupit in i huvudet på en 16-årig datanörd. Jag hade glömt hur mycket jag gillade språket i Häng City, Våran Pojke does not disappoint.

När jag studerat barn på första parkett har jag ibland funderat över om det är så att de inte kan se skillnad på dagdrömmar och den mätbara verkligheten. Om jag sa till min treåring, på väg hem från förskolan, att det stod en zebra i köket hemma skulle hennes reaktion inte vara ”men hur…” eller ”kul skämt” utan ”åh får jag klappa den och mata den, den kan bo i mitt rum!”. Allt är möjligt.

På samma sätt förhåller det sig i Mikael Yvesands romanuniversum. Man har liksom ingen aning om vad som kan hända; en vuxen man kan åldras baklänges till en hund, en tsunami med smältis kan komma för att tränga undan Komvuxbyggnaden och förvrängda människogestalter kan plötsligt uppstå i pojkrummet. Samtidigt är allting precis som vanligt. Huvudpersonen Johan har ingen egen vilja och låter tillvaron bestämma. När tillvaron förändras genom att kompisarna försvinner driver han runt planlöst, utan mål och syfte, med färdigrätter från familjen Dafgård och Euroshoppers energidryck som bränsle.

Johan begår ett dubbelmord. Han kan inte förklara varför. Och Yvesand dömer inte. Det bara händer, Johan kan inte ta ansvar för det. Han är olycklig och vill bara att något ska hända, för han står inte ut med att saker slutat hända. Jag tänker på Camus främling eller Dostojevskijs Raskolnikov. Jag tror att Yvesand vill gestalta desperationen som kan driva behovet av ett bevis på den egna existensen; kvittot en människa vill ha på sin förmåga att påverka tillvaron. Utifrån denna längtan kan en människa, försatt i en meningslös kontext, begå vilken vedervärdig handling som helst. Det är en hisnande insikt.

Jag myser av språket, skrattar till ibland och läser stycken jag gillar högt för min fru. Ibland pratar Johan direkt till oss läsare, höjer sig över texten med korta konstateranden. Här blir det ofta väldigt roligt. Sidorna där Johan begår morden är alldeles fruktansvärt obehagliga. Inte bara för det som händer utan också, och kanske framförallt, för den avgrund i människan som öppnar sig där, de många åren av ackumulerad tomhetskänsla som driver våldshandlingen.

Sisyfos, förlåt Johan, blir ju däremot lycklig i två veckor när han får städa på ÖoB. Då finns det mål och mening. I den tysta och hangarliknande affären har han kontroll på tid, rum och damm. Att vara människa och känna av sin existens i livets olika skeenden är något som Yvesand gestaltar mycket skickligt. Det är en väldigt konstig bok detta, men samtidigt, ställd mot den befängda värld vi människor skapat, sett i utifrånperspektiv, är den så udda egentligen?

”Det hade blivit kväll när jag vaknade till det omisskännliga ljudet från en ensam man som gräver en grav.”

[Camille · Rating 5 out of 5]

Jag kanske överdriver men jag tycker den handlar om en kille med schizofreni. Mikael Yvesands och Sven Björklunds (uppläsaren från Klungan) språk träffar mig rakt där det ska. Så många situationer som jag känner igen som 90-talist. Vilken otrolig bok!

Och alla vänner som läser den här, säg till sen så kan vi höra om vi tänker på samma person, okeejjj?

[Carl Myrén · Rating 5 out of 5]

Jag känner typ fem såna här snubbar

[Gabriel Lindén · Rating 4 out of 5]

Har aldrig känt så mycket för en dubbelmördare, och roligt är det och sorgligt är det. Sträckläser.

[Alice Ståhle · Rating 3 out of 5]

Fattade inget… men gillade ändå… Enda känslan när man läst klart är: ”öööööööö normalt?”

[Karin Ågren · Rating 3 out of 5]

Återigen en bok om ungdomar som växer upp i Luleå, under åttiotalet. Återigen med ett fantastiskt språk och detaljer som både bidrar till igenkänning och ibland får mig att skratta högt. Men…

…en bit in i boken börjar det ske allt mer oförklarliga händelser och blir allt svårare att förstå hur allt hänger ihop. Tänk sista kapitlet i Häng City, men den här gången pågår det halva boken. Jag förstår att det är själva tanken med boken - att en inte riktigt ska fatta - men jag tycker ändå det känns jobbigt att förvirras så pass.

[Nils Frändén · Rating 4 out of 5]

Yvesand briljerar, dialogerna är svängiga och pricksäkra, rentav roliga, och trots en bitvis mystisk bok lyckas den hålla ihop ända till slutet. Bäst är att börja läsa utan att veta vad boken ska handla om. Tack och lov läste jag inte goodreadsbeskrivningen innan, som avslöjar alldeles för mycket. Ser fram emot nästa Yvesand!

[Peter Alzén · Rating 4 out of 5]

precis som med HängCity är det roligt att läsa men även absurt och ibland rent obegripligt. mörkare än förra boken men kanske inte lika överraskande