What do you think?
Rate this book
Kulturens värde
Vad står egentligen på spel när vi talar om kultur?
I denna reflekterande essäbok undersöker Sverker Sörlin hur kulturen – liksom den humanistiska kunskapen – har trängts undan i ett samhälle där ekonomisk nytta blivit det dominerande måttet på mening. Sverker återvänder till kulturpolitikens rötter, till folkrörelsernas bildningsideal och till konstens existentiella kraft. Vad händer med samhället när kulturens värden inte längre artikuleras – och kan vi återvinna en föreställning om kultur som något oumbärligt för mänskligt liv och demokratiskt samhällsbygge?
Det här är en bok för alla som vill tänka djupare om konstens och kulturens roll i vår tid – inte som prydnad eller produkt, utan som något vi inte kan vara utan.
I denna reflekterande essäbok undersöker Sverker Sörlin hur kulturen – liksom den humanistiska kunskapen – har trängts undan i ett samhälle där ekonomisk nytta blivit det dominerande måttet på mening. Sverker återvänder till kulturpolitikens rötter, till folkrörelsernas bildningsideal och till konstens existentiella kraft. Vad händer med samhället när kulturens värden inte längre artikuleras – och kan vi återvinna en föreställning om kultur som något oumbärligt för mänskligt liv och demokratiskt samhällsbygge?
Det här är en bok för alla som vill tänka djupare om konstens och kulturens roll i vår tid – inte som prydnad eller produkt, utan som något vi inte kan vara utan.
310 pages, Häftad
Published December 11, 2025
About the author
Sverker Sörlin
52 books11 followersSverker Sörlin is Professor of Environmental History at KTH Royal Institute of Technology.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
March 28, 2026
Att bara ge den här boken två stjärnor känns en smula elakt. Sverker Sörlin är en kunnig och ofta tankeväckande professor emeritus. Jag tror helt enkelt att jag hade väntat mig bättre. Allt som står är relevant. Det är en god översikt över den svenska kulturpolitikens idéhistoria, och han är uppdaterad också när det gäller den senaste utvecklingen i idéhistoria, dvs hans egen disciplin. När det kommer till angränsande forskningsområden, som kulturpolitisk forskning, är det sämre ställt. Det är inte bara mina egna texter jag saknar i referenslistan, utan i princip samtliga texter i den kulturpolitiska forskningen de senaste 25 åren (t.ex. Per Mangset, Nanna Kann-Rasmussen, Linnea Lindsköld och Roger Blomgren hade kunnat vara relevanta i olika sammanhang). Som forskare i fältet är det svårt att inte blir irriterad när han dessutom klagar på att inget intressant eller relevant skrivs där (med hänvisning till en text från tidigt 2000-tal).
Mitt stora problem med den här boken har dock mer att göra med att han är så flytande i sina resonemang kring själva kulturbegreppet, som är tämligen centralt i hans argumentation. Relationen mellan kultur, konst och kulturpolitik förblir oklar i texten, åtminstone verkar det oklart för mig. Ibland låter det närmast som att kultur är omistligt, utan konst och kultur kan vi inte leva, så därför är kulturpolitikens stöd till svenska professionella kulturutövare omistligt, och därför behöver vi mer pengar och en tydligare politiskt formulerad linje i kulturpolitiken. Jag kan hålla med om att offentlig finansiering till svensk konst och kulturverksamhet är viktigt och att detta också kräver prioriteringar, men jag ogillar argumentation som baserar sig på oklara distinktioner, och jag delar inte slutsatsen att allt viktigt fungerar bättre med mer politisk styrning (om det nu är det han menar). När det gäller konst och akademiskt område lutar jag snarare åt att det ofta är tvärt om.
Mitt stora problem med den här boken har dock mer att göra med att han är så flytande i sina resonemang kring själva kulturbegreppet, som är tämligen centralt i hans argumentation. Relationen mellan kultur, konst och kulturpolitik förblir oklar i texten, åtminstone verkar det oklart för mig. Ibland låter det närmast som att kultur är omistligt, utan konst och kultur kan vi inte leva, så därför är kulturpolitikens stöd till svenska professionella kulturutövare omistligt, och därför behöver vi mer pengar och en tydligare politiskt formulerad linje i kulturpolitiken. Jag kan hålla med om att offentlig finansiering till svensk konst och kulturverksamhet är viktigt och att detta också kräver prioriteringar, men jag ogillar argumentation som baserar sig på oklara distinktioner, och jag delar inte slutsatsen att allt viktigt fungerar bättre med mer politisk styrning (om det nu är det han menar). När det gäller konst och akademiskt område lutar jag snarare åt att det ofta är tvärt om.
July 15, 2026
Att som lekman recensera en bok av idé- och miljöhistorikern Sverker Sörlin känns ungefär som att som fritidsbåtsägare ha synpunkter på hur en skeppare på en oljetanker agerar. Men visst har jag personliga intryck av boken.
Sverker Sörlin vill påminna om hur förståelsen av begreppen kultur och kulturpolitik har ändrats genom åren. En utgångspunkt är Arthur Engbergs, minister för Ecklesiastikdepartementet på 1930-talet och framår, tankar om kultur som något närmast omfattande allt mänskligt skapande och vårt varande i den sociala gemenskap vi kallar samhället. I hans värld har kulturen ett värde i sig självt som varken behöver förklaras eller försvaras. Snarare är frågan hur kulturen bäst kan stöttas för att öka medborgarnas kunskaper och bildning för samhällets gemensamma bästa. Den här breda definitionen av kultur smalnar under åren av och får ett definitivt brott med 1974 års kulturpolitik. Då går Ecklesiastikdepartementet i graven och dess delar, inte minst utbildning och forskning, får egna fögderier. Nu skapas också ett kulturdepartement som avgränsat ska främja främst konsterna och konstnärerna. Positivt: de viktiga kulturarbetarna blir synliga. Negativt: kulturen tappar sin samhällsbärande funktion och förpassas till en allt krympande vrå av regeringens budget.
Men med den här utvecklingen följer också att när alienation idag breder ut sig i en värld där konflikter splittrar och klimatkrisen hotar vår själva existens finns där inte längre en samlande kraft och vision om vad vi människor tillsammans kan vara. Därför behöver vi på nytt diskutera kulturpolitik som en "samhällsbyggande praktik [...] på nytt diskutera medborgartanken och hur kulturen verkar genom samhällets kropp och själ och genom de enskilda medborgarna".
Boken lyfter perspektivet om hur kultur kan tänkas och ger mig insikter om hur kulturen har tänkts tidigare i historien. Jag skulle önska att med den som utgångspunkt få höra en diskussion mellan kloka politiker som byter åsikter med varandra om hur vårt samhälle kan se ut i framtiden – som motvikt till de verbala slagsmål mediernas partiledardebatter har blivit.
Sverker Sörlin vill påminna om hur förståelsen av begreppen kultur och kulturpolitik har ändrats genom åren. En utgångspunkt är Arthur Engbergs, minister för Ecklesiastikdepartementet på 1930-talet och framår, tankar om kultur som något närmast omfattande allt mänskligt skapande och vårt varande i den sociala gemenskap vi kallar samhället. I hans värld har kulturen ett värde i sig självt som varken behöver förklaras eller försvaras. Snarare är frågan hur kulturen bäst kan stöttas för att öka medborgarnas kunskaper och bildning för samhällets gemensamma bästa. Den här breda definitionen av kultur smalnar under åren av och får ett definitivt brott med 1974 års kulturpolitik. Då går Ecklesiastikdepartementet i graven och dess delar, inte minst utbildning och forskning, får egna fögderier. Nu skapas också ett kulturdepartement som avgränsat ska främja främst konsterna och konstnärerna. Positivt: de viktiga kulturarbetarna blir synliga. Negativt: kulturen tappar sin samhällsbärande funktion och förpassas till en allt krympande vrå av regeringens budget.
Men med den här utvecklingen följer också att när alienation idag breder ut sig i en värld där konflikter splittrar och klimatkrisen hotar vår själva existens finns där inte längre en samlande kraft och vision om vad vi människor tillsammans kan vara. Därför behöver vi på nytt diskutera kulturpolitik som en "samhällsbyggande praktik [...] på nytt diskutera medborgartanken och hur kulturen verkar genom samhällets kropp och själ och genom de enskilda medborgarna".
Boken lyfter perspektivet om hur kultur kan tänkas och ger mig insikter om hur kulturen har tänkts tidigare i historien. Jag skulle önska att med den som utgångspunkt få höra en diskussion mellan kloka politiker som byter åsikter med varandra om hur vårt samhälle kan se ut i framtiden – som motvikt till de verbala slagsmål mediernas partiledardebatter har blivit.
Displaying 1 - 2 of 2 reviews