Under sjöarna

by Ingela Strandberg

Ingela Strandberg fick år 2025 Aniarapriset och Samfundet De Nios Stora Pris, år 2024 tilldelades hon Svenska Akademiens Nordiska Pris.

Under sjöarna är en form av undersökning av verklighetens bottnar, ett försök att skriva sig fram och ner till en sorts harmoni med verkligheten. Att leva sig fram till en enkelhet.

Till sin hjälp har Ingela Strandberg sin inre hund. Lyssna till sjöarna, säger hon. Följ kroppen, så långt in som möjligt.

Genres: Poetry

75 pages, Hardcover

First published January 2, 2026

Reviews

[Julia Eriksson]

En underbar skildring av livet och döden som förklarar de största av tankar med enkla, målande ord. Läs!

”En gång
var mitt kött
ungt och rått
Nattvioler lekte med det
Och sjövattnet Det nattvåta gräset
Nu tunnhet tunnhet
Midjan blek och glömsk”

[Antonia]

När det kommer en ny Ingela Strandberg ställer jag mig på kö på den, punkt slut.
Det är alltid en lycka. Läste denna samtidgt som jag lyssnade på albumet "celesta" av
Michael John Fink. Rekommenderas.


Den avsides sjön
är djupast
Det är immoralisternas vatten
Självmördarnas De utsocknes
Det stora självtvivlets

[Tova]

Väldigt vackert skrivet om naturen, djuren, livet, åldrandet och inte minst döden.

[Lena]

Jag går i aska och glöd
Rebellen är trött
Motståndet förvekligat
Världen är ett slakthus
men jorden vrider sig runt nattens hörn
så som jag vrider mig runt dagens

[Andreas]

När Ingela Strandberg borrar sig in i föreställningar om döden skapar hon dikt som är full av liv och kontraster. Världen kan beskrivas som ett slakthus, men när ålderdomen rör sig genom diktjaget som en ”slingrande simpel lismande orm” är det ”en av de vackraste / kvällarna på jorden”. Just slingrandet återkommer för övrigt som bild och rörelse genom samlingen, sinnrikt och existentiellt iscensatt i en natur där diktjaget kan ta plats (”jag är ett tillrinnande”), även efter döden. Och det är en natur som ofta blir en självständig aktör: ”Om kvällen / ropar sjöarna hem källorna”.

Det finns formuleringar som även i diktens kontext kan bli något abstrakta, exempelvis: ”Det som gör ont är bottnen / med sin förtvivlan sin kunskap”. Här får jag som läsare jobba hårdare för att hitta min tolkning. Visst är det min uppgift och visst finns det mängder av referenser till sjöar och bottnar jag kan använda; risken är dock att dikten här som helhet förlorar en aning på de roller orden ”förtvivlan” och ”kunskap” får. Men detta inslag är inget som präglar helheten i samlingen.

”Under sjöarna” ger oss än en gång drabbande och nyfikna dikter från Strandberg. Må hon skriva många fler sådana. Vi behöver dem.

[Tarredion]

Några bättre rader men tyvärr va helheten inget jag skulle skriva hem om :( Stor skillnad gentemot Ingenstans Mitt Segel som stundvis fick mig att tappa andan

Älskar dock omslaget; önskar det va mitt omslag

[Emelie Westerlund]

knäpp så vackert

[Björn H]

Som i mycket av Ingela Strandbergs diktning återkommer vi i Under sjöarna till naturen. Det är kyla, längtan, rörelse, stillhet - Strandberg undersöker verkligheten själv, vad som finns i den, under den. Det lugna fasta tempot, ordvalen, att se det lilla i det stora, de ibland oväntade infallsvinklarna. Det är prime Ingela Strandberg. Jag var inte lika imponerad över föregångaren När jag var snö, men det här är en riktigt stark diktsamling som fortsatt etablerar Ingela Strandberg som en av de bästa poeterna Sverige har att bjuda på.

[Mina Widding]

Jag känner mig oerhört hemma i Strandbergs språkvärld. Det är något med bilderna och metaforerna som gör att det känns som att hon sätter ord på något jag själv känner, känt eller kommer att känna. Här handlar det om åldrande, att närma sig döden, som ett slags förberedande men också ett motstånd.
"Jag vill inte lämna jorden" är en fras som återkommer.
Känslan av att inte vilja dö, blir en bild av att få behållas av jorden, som ett slingermönster, som en rörelse, det liknas på flera sätt men det mest bestående är kanske också titelns sjöar, att få vara ”kvar” i en sjö, som ju är motsatsen till rörelse då. Motsägelsefullt kanske, när man synar det, men samtidigt så logiskt.
Här finns också en hund, som både kan vara en faktiskt hund men mest troligt är en bild av ett element hos jaget, kanske rädslan för döden? Det skulle förklara raderna om lydnad, som ju känns besläktade med hundar.

"Mycket långsamt har jag lärt mig
att lyda
Det tog mig ett helt liv
att inse att jag har allt att förlora"

Att lyda blir då för mig att acceptera döden.

Kärlek återkommer, det finns ett du som känns som en följeslagare, en kärlek som jaget värnar om som någon som funnits där, och samtidigt fortfarande förundras över, glädjs av, som om det vore en ny vän. Det är subtilt och inte ett av samlingarnas centrala teman, men finns där som ett bispår.
Och jag vet inte om det spelar någon roll att försöka bena i bilderna, hur det än är eller ska tolkas är det också helt enkelt så att jag bara njuter av att vara inuti dem i min läsning.

Lustigt nog finns både hästar och hundar i både Strandbergs och Monolas böcker (jag läste Monolas Att gå samma dag som denna) men jag lovar – inte på samma sätt.

[Peter]

Under Sjöarna av Ingela Strandberg är en diktsamling som med sin särpräglade ton verkligen lyckades överraska mig, trots att jag i vanliga fall är en ganska ovan lyrikläsare. Boken rör sig i ett landskap präglat av både mörker och en sorts jordnära mystik, där Strandberg utforskar teman som förgänglighet, minnen och människans nästan ordlösa koppling till naturen och det förflutna. Det är en lågmäld men kraftfull skildring av existensens utkanter, där sjöarna och det dolda under ytan får representera det som inte alltid kan sägas rakt ut. För mig krävdes det lite tålamod för att verkligen nå in till kärnan, men efter tre omläsningar tog det sig rejält och jag upptäckte nya lager i de sparsmakade raderna för varje gång jag återvände. Att vi dessutom fick till en fantastiskt givande diskussion i min bokcirkel kring bildspråket och stämningen fördjupade förståelsen ytterligare, vilket höjer både helhetsupplevelsen och det slutgiltiga betyget för denna oväntade pärla.

[Farbror the Guru]

Den här diktsamlingen är långt bättre än hennes förra samling (”När jag var snö” (2024)) som fick mycket beröm. Den boken hittade mig inte alls. Här hålls orden till ett välfunnet minimum som föder myllrande bilder. Några verser tränger sig in bland det bästa jag läst. Det är alltså storartat i många ögonblick men det kokar inte riktigt ihop. Min läsning blir ett försök till en trollformel eller metafysik. Det stör min inre Wittgenstein.

[Lotta Bragsjö]

Magisk diktsamling om livet, kärleken, åldrandet och döden, elegant och självklart sammanlänkade med naturen och dess djurliv. En extra bonus att jag i samband med boklanseringen hos Rönnells fick uppleva när Ingela Strandberg läste valda dikter ur samlingen. En oförglömlig kväll!

[Erik Sundblom]

Kan vara en femma.
Kanske borde läsas om någon gång, men nu skickar jag den raskt vidare i reservationskön.

[Annika]

fin❤️

[Erica]

andnöd

[Sverker Brundin]

En hund, döden, några sjöar och så åldrandet.

[Camilla]

Så fin!

[anna carlson]

"Mycket långsamt har jag lärt mig
att lyda
Det tog mig ett helt liv
att inse att jag har allt att förlora"

[Charlotte Jansdotter]

Ingela <3