En kvinna blir besatt av sin sambos älskarinna och smyger in i hennes liv. På en vernissage blir en hungrig besökande ofrivilligt en del av ett konstverk. Ett efter ett glider olika hem förbi – platser att bo på, lämna, överleva. I ett dystopiskt Sverige måste kvinnor slåss för matkuponger i en slagsmålsklubb. Och varje morgon börjar på samma sätt – i badrummet, med blicken i spegeln.
I Soraya Bays ”Ymnighetshornet” speglas en narcissistisk samtid där novellerna kan beskrivas som ett gnistrande fyrverkeri av klass och kapital och där små ögonblick som rymmer stora skiften fångas.
Lite som en svensk Black mirror i novellformat. Skevhet, gränsöverskridning, diffust dystopiska och mardrömslika. Bäst före, en novell om skönhets- och föryngringshysteri påminde i anslaget om The substance (film), men spårade inte ur så våldsamt som den. Har så svårt att känna igen mig i det här, men tydligen är det ett tema som engagerar många.
Arbetar/underklass-perspektiv på många, eller alla. En annan på samma tema var mera klaustrofobisk, det börjar om och om igen. Flera tangerar temat bostadsbrist och hur det påverkar en människas livstillstånd.
Sista, Slagsmålsklubben, gjorde mig smått illamående. Samma dystopiska känsla som i Profetens sång av Paul Lynch, appliceringen av det dystopiskt fascistiska på ett svenskt/västerländskt samhälle skakar uppenbarligen om mig. Vetskapen om hur nära den gränsen det är kombinerat med att den "dystopin" är många länders verklighet eller historia, gör mig otroligt nedslagen och stressad. Fy fan.
En snabbläst samtidsskildring i form av ett knippe noveller med kvinnor, skönhet och klass i fokus. Premissen är ofta intressant och brännande, men ibland blir det lite väl nutida och stockholmskt för min smak. Allra bäst gillar jag de noveller som fokuserar mindre på yta och mer på klass, särskilt där Bay vågar vrida på med absurditeterna. Novellerna Slagsmålsklubben och Ymnighetshornet tillhör dessa.
Senkapitalismens kvinnor slåss, speglar sig och flyttar mellan andrahandslägenheter i den här novellsamlingen. Ibland lite absurd, skruvad. Samtidsmarkörerna är noggrannt utvalda, jag gillar dem men de tar mig också ur läsningen lite. Det är tankar som framförs med rent språk, jag har inget att anmärka på. Lämnar mig med ilska över hur saker är, hur de riskerar att bli värre. Men de välter mig inte upp och ner. Den sista novellen är starkast, om kvinnor i en slagsmålsklubb.
Älskade från början till slut. Otroligt välskrivet, vasst och roligt på samma gång. Helt twistat men skulle samtidigt inte bli helt förvånad om detta är framtiden. Favoriterna var Ting, Bäst före, Ymnighetshornet och Slagsmålsklubben. Avundsjuk på samtliga som ska få läsa denna för första gången.
Vilken debut! Gillade alla noveller, även om ett par berörde mig djupare förstås. Den sista om kvinnor som ställer upp i slagsmål för sin överlevnad påminde mig om känslan i Hungerspelen. Får ställa mig obehagliga frågor om hur jag själv skulle ha agerat. Antagligen precis som huvudpersonen i novellen.
Sen blir jag väldigt engagerad i de två noveller som handlar om kvinnors förhållanden till sitt utseende. Besattheten av det, tron att ett vackert yttre löser dina problem och gör dig älskad. Novellen Clean girl handlar om en ung kvinna som lägger all tid på att vårda sitt utseende, skönhet är det som gör henne älskad. Tänker hon. Novellen Bäst före handlar om en kvinna som plötsligt får möjlighet att köpa en behandling som får henne att se ung ut igen… Och jag har en bekant. Medelålders. Hon lägger enormt mycket tid och pengar på sitt utseende. Det är hennes kapital säger hon. Visst ser hon helt bra ut, inget fel. Men att samhället får en kvinna att tro att utseendet är hennes värde. Att hon inte förstår varför hon är singel när det är allt hon vårdar. Och att hon inte fattar att vi lite fulare människor också kan attraherar andra, att hon blir skeptisk till det. .. men det allra värsta är att till och med jag ramlar ner i det träsket. Att man inte får ta plats för att man inte är vacker. Att man måste gömma sig. Det gör mig så arg. Så de här novellerna speglar så väl denna samtidsanda som kan vara svår att distansera sig ifrån. Vi matas ju med idealen överallt. Men som den goda litteratur detta är, för det är det verkligen, avtäcker den lögnen. Får läsaren att reflektera. Tack!
Samlingen är också samhällskritisk och visar på klassmässiga orättvisor. Som novellerna Ymnighetshornet och Hem. Vem har råd med god mat och vem får ett förstahandskontrakt i Stocholm? Snyggt skrivet! Jag dras verkligen in i berättelserna, författaren fångar mig. … hahaha, ja ni hör. Jag är ju lyrisk. Läs!!
Denna debut är till det yttre en liten bok, men de knappa tvåhundra sidorna rymmer såväl originella och observanta som obekväma texter om att vara kvinna. Den inbillade och verkliga blicken från andra, mognandets olika faser och relationerna kvinna till kvinna.
Vid läsningens slut infinner sig en nästintill klibbig och klaustrofobisk känsla av att allt bara pågår: medvetenheten göder osäkerheten. Osäkerheten kräver behärskning. Behärskningen kväver personligheten. Det är inga nattsvarta texter, tvärtom, men mellan orden framträder känslor många bör kunna känna igen sig i. Av val som trots allt är våra, att allt får konsekvenser och att makt är en subjektiv känsla.
Visst finns det små saker att anmärka på, men det tankemässigt lite skruvade i denna bok väckte åtminstone något hos mig. Jag ser fram emot att denna bok – och att Sorayas skrivande – ska möta världen.
En väldigt stark debut! Intressanta dilemman, skulle rekommendera den som en bokklubbsbok! Det enda är att jag inte kan skaka av mig känslan att texterna i vågor känns genererade. Jag menar inte att det behöver vara så, det kan vara så att Bay lyckats kleta ner ett samtida, genererat språk som förstärker de absurda inslagen i novellerna och går fint ihop med de just samtida teman hon behandlar. Men utan förklaring är det ett litet störningsmoment som tickar i mitt bakhuvud genom läsningen och gör mig uppmärksam på fel saker.
Ting. min favorit av novellerna. passade perfekt att jag läste Nej och åter nej av Nina Lykke samtidigt vilken också handlar om otrohet. berättelsen gav en bra antydan om vad resten av boken skulle bli, men jag var ändå inte helt redo. galenskaperna ökas markant.
clean girl. fantastisk. creepy på ett så fascinerande sätt. kan lätt se detta som film.
ymnighetshornet. den jag gillade minst av novellerna, även om den också var bra. lite för grotesk för min smak. skillnaderna mellan rika och fattiga, påminde om hungerspelen. vi är bara där för att dansa och underhålla.
bäst före. intressant tema med kvinnlighet och hur vi ska se ut och vad som är rätt och fel och vad vi lär ut till andra.
hem. superintressant. inte nödvändigtvis lika tragisk som de andra. kul sätt att skriva dagbok på, genom att berätta om sitt liv i olika hem man haft.
slagsmålsklubben. favorit.
en kort novellsamling som är värd att läsa. ingen bok med massa lyckorus men tänkvärda berättelser.
Flera av novellerna bygger på rätt bra idéer - några försätter mig rentav i en stämning liknande den som skapas av "Black Mirror" på Netflix - men språkligt hade de mått bra av en översyn. Jag störs lite av skrivningar typ "Ensam hemma puttrade jag runt och städade, tvättade halvfulla maskiner med disk och kläder" och "det saknades en tand i den nedersta tandraden", och beskrivningen av en person som "lång och satt". Och berättarjagets uppräkning av boenden i novellen "Hem", enligt principen "Den första", "Den andra" och så vidare, funkar ju så länge det handlar om lägenheter men blir skum när boendeformen är en annan: "Den fjärde var ett rum", "Den åttonde var ett kollektiv", "Den nionde var ett andrahandskontrakt", "Den elfte var ett andrahandskontrakt", "Den tolfte är ett andrahandskontrakt". Men men. Jag hoppas att Bay fortsätter skriva; kommer fortsätta läsa i så fall.
Wow! Vilken debut. Bay tar upp saker som jag lagt märke till, men inte läst om (Clean Girl). Skulle vilja läsa den med mina elever på gymnasiet. Och den smarta vinkeln på Sthlms sjuka bostadsmarknad (Ting). Om man inte äger en lägenhet, så har man inte mycket att sätta emot om ens pojkvän är otrogen. Då står man både inför att bli lämnad och att flytta hem till sina föräldrar eller försöka hitta något i andra hand i en förort där ingen vill bo. Och vad kommer efter Wegovy? (Bäst före). Novellen Hem känner alla mina bekanta i Sthlm allt för väl igen sig i! Så mycket igenkänning i denna debut.
Vilken otäck liten bok. Kanske den mest dystopiska bok jag har läst, vad gör detta obehagligare är att varje novell är förankrad i den verklighet kvinnor lever varje dag. Den surrealistiska, lite absurda karaktären av flera av berättelserna kändes också otroligt passande? Samtidens normer, förväntningar och skönhetsideal blir på det sättet plötsligt uppenbart obekväma på ett sätt vi annars ofta är blinda för.
Helt makalös debut! Självklart språk, tempo, rytm, djup! Åh djupet! Ett hem och Slagsmålsklubben golvade mig totalt. Kan inte sluta tänka på allt, vill veta mer samtidigt som jag njuter av eftersmaken.
För att använda en klyscha var det kanske lite väl många samtidsreferenser, men trots det läsvärt och den fångade många samtidsfrågeställningar. Gillade framförallt Ymmighetshornet och Ting.
Dystopiskt, surrealistiskt, absurt och skickligt skrivet på få sidor. Om samtiden och vart den kan vara på väg. Bäst var var Slagsmålsklubben, Ting, Bäst före och Ymnighetshornet. Vill ha mer av Soraya Bay!