När en vit man massmördade människor med utländsk bakgrund på SFI-skolan Campus Risbergska bedyrade både polisen och politiker direkt att dådet inte var ideologiskt.
I denna djupt personliga bok skriven månaderna efter massakern skildrar Nicolas Lunabba våldet som riktats mot sådana som hans familj och vänner, från 1990-talets nazistattacker via seriemördaren Peter Mangs till den värsta masskjutningen i modern tid.
Det är en text om blatteprekariatet, om att vara förälder i Sverige. Om Gaza, Malta och östra Lund. Och om den parlamentariska rasismen som pekar ut en viss grupp av människor som problemet.
En sån fruktansvärd bok att läsa men samtidigt en sån jäkla bra bok som ALLA borde läsa, speciellt nu inför valår. Tårar och skratt summerar denna korta men otroligt fina och kloka berättelse, jag råder verkligen alla att läsa den. Lyssna på historierna, ta in det. Vi måste göra bättre för våra framtida barn, prata inte med hat i munnen.
Jag läste Inte din statsminister av Nicolas Lunabba med en känsla av att någon äntligen satte ord på tankar jag länge burit själv, men sällan hört uttryckas så öppet, nyanserat och mänskligt. Det är inte bara en bok – det är ett vittnesmål, en spegel och ibland en obekväm sanning som dröjer sig kvar långt efter sista sidan. Det började en sen kväll när jag "bara skulle läsa några sidor" innan läggdags och slutade med att jag slukade hela boken innan jag kunde lägga den ifrån mig.
Det som berörde mig mest är hur författaren skriver om människor som ofta reduceras till statistik, slagord eller politiska symboler. Han ger dem ansikten, röster och liv. Språket är levande och precist, nästan ömt, samtidigt som det aldrig väjer för det svåra. Jag upplevde att han lyckas beskriva det svenska samhälle vi lever i idag där retoriken hårdnat och där skuldbeläggning blivit en genväg i politiken, men utan att tappa empatin för individen.
När jag läste kände jag igen mycket av den "bakgrundsoro" jag själv burit på: hur samhällsdebatten ibland delar upp människor i “vi och dem”, hur vissa berättelser får större utrymme än andra i media, och hur komplexa problem förenklas tills de nästan förlorar sin mänskliga dimension. Boken fick mig att känna mig mindre ensam i de tankarna. Inte för att den ger enkla svar, utan för att den vågar stanna kvar i frågorna.
Det som gör Inte din statsminister så stark är att den inte bara kritiserar strukturer eller politik, den handlar om relationer, ansvar och värdighet. Den påminner om att bakom varje etikett finns en människa, och att samhällsutveckling inte bara mäts i siffror utan i hur vi ser på varandra.
För mig blev läsningen både tung och hoppfull. Tung eftersom den synliggör sprickorna i vår samtid, men hoppfull eftersom någon faktiskt vågar skriva med sådan klarhet och medkänsla. Jag stängde boken med känslan av att jag inte var ensam med de tankar jag har och den oro över utvecklingen och det som göder den.
Det här är inte en bok man läser snabbt och går vidare från. Den följer med, väcker samtal och tvingar en att reflektera över vilket samhälle vi vill vara en del av – och vilket ansvar vi själva bär i det.
Mycket bra bok! Det är mest en samling betraktelser över Sveriges nutidshistoria, den djupt rotade, strukturella rasismen och den rakt igenom människofientliga regering vi har nu. Det är på många sätt en hopplös bok, men om jag tolkar Nicolas rätt under hans författarsamtal på Kulturhuset 4/2, så är han inte intresserad av hopp eller skriva om det. Han pratade med värme om böcker han inspirerats av som handlar om det vardagliga livet i den lilla världen, människorna man har runt sig, där den obegripliga, mörka och kaotiska samtiden och världen utgör fonden. Och det är just sådana små, vardagsbetraktelser över livet med hans fru och sina döttrar, som speglas mot omvärlden och vår tids mörker.
Han skönmålar inte direkt verkligheten, Nicolas är helt ocensurerad i hur han beskriver politiken, samhället och mediernas syn på gängkriminalitet som ett invandrarproblem med bruna och svarta gärningsmän, Drottninggatan som ett terrorbrott eftersom det var en invandrare som körde, medan massakern vid Risberska, andra skoldåd och våld av etniska svenskar mot invandrare inte är terrorism utan gärningar av ensamma, vilsna män som saknar motiv för sina våldshandlingar. Det en inom psykologin skulle kunna kalla ”det fundamentala attributionsfelet”.
Viktig bok som sätter ord på samhället idag och en viktig bok att läsa inför valet.
”Länge hade jag tänkt att återvandring som politiskt projekt var dödfött i Sverige. Att statens utsända skulle öva påtryckningar på en icke önskvärd del av befolkningen skulle väcka ramaskri. Det vore politiskt självmord, hade jag tänkt. Att människor på basis av ras och kultur skulle uppsökas, trakasseras, pressas att flytta. Det hör totalitära regimer till, de som Sverige stöttade bekämpande av under andra halvan av förra seklet. Det var i praktiken apartheid- och fördrivningspolitik.”
Att läsa om rasismen på det här sättet, gör ont. Det är tydligt, det är rakt och det gör ont att människor inte ser varandra för dem vi är, för våra drömmar och tankar utan för det vi tror att de symboliserar. Förminskande, fördömanden, förvisningar, förakt.
Det här är inte så mycket en analytisk bok som en rasande, skarpögd och lysande formulerad krönika över en rasistisk samtid och vad den gör med oss. Massmordet på Risberga i Örebro och hur den omedelbart - som vid så många andra dåd tidigare - hamnade i en egen kategori i det offentliga medvetandet och den officiösa kommunikation så snart det visade sig att gärningsmannen varit vit - utgör bara en utgångspunkt. Skräcken dådet och dess distanserade hantering från matkhavarnas sida lämnar i delar av befolkningen, känslan av att förlora sin samhälleliga värdighet, att inte kunna skydda sina barn mot ett gastkramande hot, impulsen att vilja fly utan att veta när och vart, sätts i sammanhang med 90-talets rasistiska terror, den mylla där vår tids dagordningssättare för regeringsmakten, världens mest framgångsrika parti med nazistisk bakgrund, har sina rötter. Läs den. Förstå. Ta ställning.
Lättläst. Gripande inslag. Mörk. Fin. Har gillat alla hans böcker men fick inte ut så mycket nytt av att läsa denna.
Jag håller egentligen med om allt Lunabba skriver. Samtidigt kan jag få lite allergi av en bok (med tankar som jag till största del står helt bakom) med starka påståenden utan källor och citat. Att tv4 uppger att någon ska ha hört Rickard Andersson skrika ”Ni ska ut från Europa” på Risbergska är för mig alldeles för vagt för att dra någon slutsats om motiv. Det blir på nått sätt en okritisk kritik som inte leder till några nya perspektiv för mig. Jag behöver mer.
Det sagt är även jag mycket orolig över samhällsutvecklingen och nuvarande invandringspolitik.
En liten bok om ett stort och viktigt ämne att förstå sig på för oss som inte är eller har varit utsatta för rasism själva. Boken gnager sig in under skinnet och lämnar en långt ifrån oberörd.
reflektion om hur den normaliserade rasistisk retoriken i politiken otvivelaktigt leder till rasistiskt våld och osäkerhet i dagens sverige. en bok alla borde läsa!! 4.75⭐️
Jag gillar Lunabba och hans författarskap. Inte din statsminister är en kort men engagerande bok som tar avstamp i massakern i Örebro, Campus Risbergska, och sedan går vidare i allmänna betraktelser och tirader om om samtiden i Sverige och den strukturella rasismen i samhället. Boken har ingen egentlig handling, men engagerar med ett livfullt och passionerat språk och ett intressant ämne. Ljudboken läses in av författaren själv, vilket förhöjde upplevelsen.
I Inte din stadsminister pekar Nicolas Lunabba på den systematiska skillnaden i hur mord i Sverige beskrivs av poliser, i media och av politiker, beroende på mördarens hudfärg och offrens hudfärg. Samhällets ovilja att klassa mass- och seriemord av vita mot färgade som rasistiska hatbrott eller terrorbrott, där beskrivs istället omständigheter som psykisk ohälsa, osäker livssituation med dålig ekonomi eller andra tillkortakommanden som förklaringar. Samtidigt klassas mass- och seriemord begångna av invandrare omedelbart som terroristbrott. Här diskuteras inga förklarande omständigheter utan han visas genast med namn och bild i tidningarna och fokus riktas mot vilket land han kommer ifrån, hans religion, spekulation om radikalisering mm.
Lunabba ger exempel på ett antal rasistiska brott med vit gärningsman och offer med invandrarbakgrund, där ingen av gärningsmännen är åtalad för hat- eller terrorbrott: • Skolskjutningen i Örebro 2025. Tio döda. • Skolattacken i Trollhättan 2015. Tre döda • Malmö 2003-2012, två mord och fyra mordförsök • Lasermannen i Sthlm och Uppsala 1991-1992. Elva skjutna varav en dog. • Mordförsök Möllevångsattacken under en feministisk manifestation i Malmö 2014. Fyra svårt skadade.
Han ställer detta i kontrast till mord av gärningsman med utländsk bakgrund och vita svenskar som offer där tidningarna genast rubricerar det som terrorism och åtalet blev terrorbrott. Han exemplifierar med • Lastbilsmassakern på Drottninggatan 2017, fem döda och 15 skadade.
Det är ett obehagligt rasistiskt samhälle Lunabba visar oss.
Fyra stjärnor för bokens viktiga innehåll (inte för dess litterära kvalitet)
På bokmässan i Göteborg nyligen stötte jag på två små flickor som stod med den här boken jag hade satt upp på min att läsa-lista. Förstås stannade jag till och såg då att deras pappa stod bredvid, författaren själv. Han undrade småleende om flickorna lurat mig att stanna, på skämt förstås. Jag köpte boken och fick den även signerad.
Dagen efter lyssnade jag på honom och journalisten Frida Sundkvist när de blev intervjuade av Anna Hedenmo. Ett intressant samtal om vad som hände efter terrordådet på Campus Risbergska i Örebro i februari 2025 då elva personer med rötter i andra länder mördades.
Nicolas Lunabba skriver engagerat och ganska argt om rasismen i Sverige och hur svenska politiker uttrycker sig. Orden har betydelse för det som sker i samhället. Rasismen är i allra högsta grad närvarande och sprider sig alltmer genom de politiska beslut som fattas och det som uttalas i offentligheten.
Boken är lättläst och även snabbt utläst. På Öresundståget mellan Kungsbacka och Ängelholm hann jag läsa de 115 sidorna.