Det har gått ett halvsekel sedan Yeshua vandrade in genom Jerusalems portar den ödesdigra påskhelgen. Nästan alla de som följde honom är borta nu, förföljda och mördade för att ha fört vidare hans budskap. Den siste som är kvar är Judas, åldrad och anonym, för vem känner igen den som sägs vara död? Han kallar fortfarande den man han då följde sin mästare och bär på minnena av sin roll i hur han dog. Innan det är för sent vill Judas berätta sin historia för en framtid då hans mästare kanske redan är bortglömd.
I Judas hågkomster fortsätter Niklas Rådström att med djärv poetisk inlevelse skildra Bibelns människor i nytt ljus, liksom tidigare i Boken (2013) och En Marialegend (2016).
Verkligt fin bok på många sätt. Rådström lyckas hitta en ton som tilltalar och ett språk som vid sina bästa stunder touchar något av det bibliska. Jag kanske är petig, men jag kan tycka att boken blir lite didaktisk eller som att Rådström vill förmedla sin kunskap om den bibliska tiden väl mycket ibland. Behöver jag som läsare kopplingarna till Sokrates och liknande? Behöver jag få historisk kritisk bibelkunskap mellan raderna? Jag är lite tveksam till det. Sedan tycker jag inte att det gör något att så att säga "moderna" synsätt och tvivel får komma in i berättelsen genom Judas. det kan vara ett intressant grepp. Många fyndiga vinklar i berättelsen och så. Sedan tycker jag inte riktigt att jag kommer åt Judas som person. Det finns en grundpremiss mellan Jesus och Judas som gör att Judas hela tiden tolkar sitt utlämnande av Jesus på ett visst sätt boken igenom. Jag hade gärna kommit Judas lite mer in under skinnet.
Fantastiskt språk och beskrivning av personer och tid . Ger en tänkvärd skildring av mänsklighetens styrka och svagheter som gäller än idag. Den bibliska historien förstärker och imponerar läsaren upplevelse .