I sökandet efter den världsberömde glaskonstnären Justus Hartman lämnar Maria Wern Gotland och beger sig till Kosta Boda Art Hotel. Där gör hon ett makabert fynd - ett lik ligger nedsänkt under vatten i en utsökt glaskista. Hon inser att det finns en koppling mellan mordet och Justus försvinnande. Han var en av de sista alkemisterna, och nu vill någon ta del av den gamle mannens hemlighet innan han går i graven. Maria Wern och Visbypolisen för en kamp mot klockan i jakten på en mördare som fanatiskt följer alkemins principer.
I'm not sure what it is.. but her style of writing is off sometimes and makes the story hard to get into. Is she trying to write things poetically (Is that even a word?)? because if so, she does it badly. I liked the story but there are so many holes in it and things that apparently happens in her mind that she thinks everyone will see. Just that that I'm blind to it and it annoys me when she in passing writes that former enemies are now friends as an example.. how did that happen? When?
Alku ja kirjan keskiosa olivat niin kiinnostavat että kirjan loppuratkaisut jättivät suuhuni hiukan pettymyksen makua. Loppu ei ollut niin kiinnostava kuin sitä edeltäneen tarinan perusteella olisin olettanut. Lisäksi, tekijän henkilöllisyyden arvasi helposti jo kirjan puolessa välissä, joten sekin hiukan latisti loppuratkaisun jännittävyyttä kun tiesi kuka tekijäksi paljastuu ja lukeminen kertoi vain sen että miten tekijän henkilöllisyys selviää poliisille ja miten asiat ratkaistaan.
Spännande och med ett intressant upplägg där allt kretsar kring alkemi. Tycker väl att Maria Wern inte riktigt är så levande som huvudkaraktär men det stör inte handlingen på något sätt.
Spännande, efter ett tag förutsägbar. Bra berättad men jag kan störa mig något på att man ibland skriver om samma person i förnamn och strax efteråt i efternamn, skapar lätt förvirring
Kolmas kirja lyhyen ajan sisällä, jossa palaillaan alkemistien ja viisasten kiven juurille. Onko se nyt muotia? Vintage-uhrauksia??
Mielenkiintoinen ja koukuttava dekkari yrittää roikkua kiinni yhteiskunnallisuudessa lastensuojelun tehokkutta kyseenalaistaen, ja sille minä annan tähden. Jo liian moni pohjoismaalainen dekkaristi on siirtynyt sarjoissaan jenkkityyppiseen ruumistehtailuun ja toimintaan. Naisen elämän erilaiset roolit ja mahdollisuudet ovat myös edelleen esillä, ja päähenkilön tavoin minä huokaisen hetken rauhaa.
Emil Wernin puolesta jännittää yhä enemmän, koska mainion lastendekkarisarjan jatkuminen riippuu siitä.
ganska bra bok...Intrigen har jag inte stött på förut vilket är ett plus annars brukar samma [trista]intriger dyka upp i de flesta deckare... Det som händer utanför själva polisarbetet kan bli lite förvirrande om man inte läser böckerna i ordning...Den funkar dock att läsa fristående utan ngr större problem..
Jag försökte verkligen att tycka om den, men tyvärr... Den var alldeles för långsam och tråkig för mig. Och den innehöll väldigt mycket av det jag kallar "relationstjafs". Alltså, den har legat med den och den och då blir den och den situationen besvärlig, typ. Men nu vet jag att Maria Wern-böckerna nog inte är något för mig :)
Good book, but sometimes I felt that the editors had not done a good job. Too many jumps in the story that were by themslefs not important but irritating for me as a reader.Otherwise I would habe given it a higher mark.