Stockholm, våren 1968. Monica lever i en stillastående relation med en tråkig pojkvän och försörjer sig tillfälligt som krokimodell. När hon träffar konststudenten Torbjörn blir hon omedelbart förälskad, och lämnar allt. Genom Torbjörn introduceras hon för den revolutionära aktionsgruppen Rebellerna. I början är allting mest lekfulla upptåg, men steg för steg förändras både hon och rörelsen, och drömmen om att förändra världen blir en mardröm.
Rebellerna är en berättelse med verklig bakgrund, om kärlek och uppror. En bok full av mörker och livsglädje.
Karl Frederik Lukas Moodysson is a Swedish author and film director. First appearing in public as an ambitious poet in the 1980s, he had his big public, and international, breakthrough directing the 1998 romance film Show Me Love. He has since directed a string of films with different styles and public appeal, as well as continued to write both poetry and novels.
Året är 1968 och jaget Monica berättar om hur hon blir en alltmer sadistisk ledare i en vänsterextremistisk sekt som tydligen funnits på riktigt i Stockholm och Uppsala; Rebellerna.
Verkligen inte fängslande språk, men ändamålsenligt och givande och trots tragiken är det här en spännande och ganska rolig bok. Intressant om hur människans stora hjärna ställer till det - inte minst i den uttråkade ungdomen, om den tunna hinnan mellan ont och gott och hur farlig gruppmentalitet kan vara. Om längtan efter att tillhöra, något större.
Jag läser sällan romaner i en enda sittning, men ibland blir det så. Jag är som förtrollad av litteraturen… Lukas sätt att väva samman den poetiska lyriken med prosan är makalös… jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Monica är en oerhört komplex karaktär som under bokens lopp sprider sina vingar i extrema mått mätt… det är häftigt hur man kan skriva så här. Och Tobias… jag önskar att Monica läste hans böcker.. han måste ha skrivit om henne. Han måste.
Betyg: 3,5 En drivande och snabbläst roman om Rebellrörelsen 1968. Med korta kapitel och vass dialog skildrar Moodysson en tillvaro som snabbt går utför. Det är stundtals roligt, men blir längs vägen allt mörkare. Rappt och intressant, men kanske inte en bok jag bär med mig för evigt.
En nu gammal kvinna minns tillbaka på några månader 1968 där hon av en slump hamnar i, och tar över, en revolutionär aktionsgrupp. Bitvis riktigt rolig, inte sällan tänker man på vissa karaktärer och dialoger i filmen Tillsammans, men mestadels mörk och ångestladdad. Kort och kärnfull, och en ren njutning att läsa.
Intressant läsning och också obehaglig. Våldsam. Gränser som suddas ut. Tänkte på andra rörelser eller företeelser, där människor blir enögda. Där nya sanningar skapas. Som tur är en väldigt välskriven text. Såg att andra tyckt att man inte kom huvudpersonen nära. Kan hålla med om det, på ett sätt. Författaren är en man i övre medelåldern som skriver i jagform. Jaget är en 80-årig kvinna som ser tillbaka på sitt liv. Är det det som skorrar lite? Hur som haver, visade sig att vi hade Torbjörn Säfves bok hemma, som handlar om samma rörelse. Bläddrade lite i den också. Läste lite på nätet. Jag var ej med under 68-rörelsen. Då var jag sju år. Så kanske inte konstigt att jag inte kände till Rebellerna. Men nu gör jag!
Nja, tyvärr blev det här ingen hit för mig. Väldigt intressant tema, och jag tyckte om hur den visar konsekvenserna av vad som kan hända när en grupps tänkande går för långt och bli destruktivt, men jag önskar att den hade skrivits på ett annat sätt. Då vi som läsare kastas in i rebellrörelsen när den redan börjat spåra tyckte jag det var svårt att sympatisera med dem och kände mig mest irriterad. Jag hade gärna fått sett lite mer innan - när det hade varit lättare att sympatisera med deras tro på ett bättre samhälle - för då tror jag mer att det hade känts som att en själv var med i gruppen och inte utanför som det kändes nu.
Boken är helt ok, bra studie i hur man kan hamna i alltmer paranoida föreställningar i osunda sammanhang. Samtidigt har det ju redan skrivit och gjorts reportage om rebellrörelsen, så det är ju inte direkt något nytt stoff, även om Lukas ger det ett nytt perspektiv genom en skönlitterär tolkning av händelserna.
I Rebellerna ser 80-åriga Monica tillbaka på sin tid i rebellrörelsen i Stockholm 68. Hon är en bra röst att följa. Här finns komik. Scener där det diskuteras hur man ska förhålla sig till Mao samtidigt som man är förälskad. Men texten är samtidigt mättad av ett krypande obehag. Lättläst och absolut läsvärd. Om du gillade Moodyssons film(er) Tillsammans kommer du att känna dig hemma i den här romanen, trots att i alla fall jag upplevde den som mörkare.
“En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.”
- Mao Zedong, ur ”Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan”, Valda verk, bd 1, sid. 30
Årets feelbad – en “Tillsammans” med igentäppta ventiler och trasigt säkerhetsbälte.
Underhållande. Är mest i intressant i starten, då man kan relatera mer med Monicas tankar och känslor. Efter ca. Halva boken spårar det ur något och är mest kaos.
Har du någonsin känt det där suget i munnen? När saliven börjar flöda redan innan du slänger in en sur karamell? Jag har precis avslutat Lukas Moodyssons senaste roman Rebellerna och upplevt exakt samma känsla.
Året är 1968. Vi får följa huvudpersonen Monica, som har tröttnat på vardagens tristess och innehållslösa ekorrhjul. Hon träffar Torbjörn, blir förälskad och han tar med henne till Rebellerna, en utbrytargrupp av KFML som lever sektliknande i så kallade “celler” och följer läran av Mao. Rebeller består av medel och överklass ungar som inväntar proletariatets resning. Det som börjar som en kittlande gemenskap likt ett sommarkollo, spårar snart ur. Monica klättrar i hierarkierna och övertygelsen förskjuts från idé till något betydligt mer hänsynslöst.
Boken är skriven som en autofiktiv skildring av en äldre Monica som ser tillbaka på denna tid med klarare, krispiga ögon. En avhoppare från Rebellerna, som i praktiken bara existerade under ett år. Enligt mig träffar Moodysson rätt på tre punkter. För det första i hur han tidigt väcker intresse för Rebellerna genom att mytologisera och portionera ut verkligheten snarare än att servera hela sanningen på en gång. För det andra i skildringen av Monicas resa, hur hon utvecklas från nyfiken novis till något som närmast liknar en ideologisk rovdjurshona. För det tredje, smärtan. Den råa, nästan självspäkande brutaliteten, riktad både mot andra och det egna jaget som helt ärligt gör läsningen alltmer svårsmält ju närmare slutet man kommer. Här blottläggs människans grymhet, förklädd i ideologiska högtidskläder men i grunden något betydligt mer primitivt och naket.
Det enda som skaver är att boken utlovar kärlek och uppror. Upproret klingar högt och rent, helt i ton med den angivna stämgaffeln. Kärleken däremot hamnar i bakgrunden, ofta skildrad som något stelt, nästan protokollfört snarare än upplevt. Texten lindar inte riktigt in hjärtat i någon sidenfilt, men frågan är om den ens behövs?
Rebellerna är en bok jag kommer att minnas och återvända till i samtal framöver. Det är ingen berättelse som bara passerar och löses upp i glömska. Samtidigt saknas den där sista, svårfångade gnistan, det personliga stinget som hade kunnat göra helheten fulländad och förtjänat det absolut högsta betyget.
Nu ska jag sätta mig i gräset, låta saliven komma och äta salta chips, utan Maos lilla röda.
Monica, en ung tjej som hamnar i en extrem vänsterrörelse under senare delen av 1960-talet. Berättelsen känns lättsam i början och påminner lite om filmen ”Tillsamman”, då karaktärerna bor i ett kollektiv. Monica går snabbt från att vara en nykomling till ett få en mer dominerande roll, bli mer extrem och tappa sig själv för att kämpa för revolutionen. Här blir boken mer allvarsam och det som kan tolkades som humor försvinner.
Bokens upplägg påminner om en intervju eller möjligtvis en memoar där huvudpersonen berättar om det som har hänt men samtidigt beskriver sitt nutida liv.
Det står att boken är baserad på verkliga händelser och jag skulle gärna vilja veta mer om vad som fakta eller fiktion och hur Lukas har gått till väga för att få information om det som beskrivs. Möjligtvis för- eller efterord till nästa upplaga?
En snabbläst bok som är ganska intressant och spännande, för höra lite om hur det kunna ha varit där i slutet på 1960-talet när rebellrörelsen startade och föll. Har kollat några av de historiska händelser som tas upp i boken och de verkar stämma, det gör det hela lite mer intressant, att man får sig en historielektion samtidigt. Narrativet hör till en gammal kvinna, som ser tillbaka på sitt liv. Det märks föresten att LM är filmskapare, boken skulle kunna vara ett manus, saknas visst djup som jag kan gilla men man kan se framför sig hur det skulle kunna bli film av den. Betyg jag skulle ge är 3,5.
Riktigt kul och cool bok. Mycket fartfylld, i den stökiga, rappa skildringen av några dramatiska månader 1968. Och så välskriven. Det som är riktigt elegant och får boken att lyfta till en femma är hur elegant och ledigt levande Moodysson fångar huvudpersonen Monicas röst, hennes medvetandeström. Denna organiska självbiografiska berättelse ger en distanserat halvsuddig men känslig och verkligt pregnant minneskavalkad, varvad med samtidsintryck på ålderns höst och tappra, stapplande – övertygande realistiska – ansatser att försöka få mental ordning på livet och samhället. Det är svårt, vackert och lite farligt att vara människa.
Händelserna för nästan 60 år sen har i träffat och påminner om hur fort tillvaron förändras. Den allmänna synen på samhället kan verkligen ändras fullständigt på ett halvt sekel. I Monicas kretsar är det helt klart att den maoistiska revolutionen är nära. Det är bara en tändande gnista som krävs för att få med sig arbetarna i en våldsam förändring av samhället. Men arbetarna är svåra att övertyga och Rebellerna övergår till en febrig strävan mot kommunistisk renlevnad. Intern diktatur och kamp mot andra socialistiska läror. Det slutar i en galen uppgörelse. Men Monica undrar fortfarande om det inte hade blivit bättre efter revolutionen.
Blev inte riktigt klok på denna. Emellanåt kunde jag inte slita mig, men ofta kändes den mest monoton. Hade nog kunnat skippa alla reflektioner från den nutida Monica. Jag tappade suget för läsningen när boken hoppade i tiden och man kopplades bort från hennes raseri. Hade nog också en känsla under hela läsningen att boken nog inte är skriven för mig, utan kanske främst för den som var ung i slutet på 60-talet. Men vad gör man inte för sin bokklubb 😅
Berättelsen om ett maoistiskt kollektiv som spårar ur gruvligt. Det börjar bra men blir en alldeles för rörig soppa som är rätt monoton dessvärre. Även om den revolutionära aningslösheten och naiviteten är träffande och underhållande.
Jag uppskattade alla musikreferenser och upptrappningen av Monicas inblandning och identitet i rörelsen. Kommentarerna från nutid kändes något konstlade och stannade upp läsningen för mig. Sammantaget en bra roman om en spännande historisk rörelse!
Intressant att läsa en bok av en manusförfattare och regissör. Sättet att skriva gör att det mer känns som att se en film. Intressant att läsa om 1968 och hur de politiska extremiströrelserna är som sekter.
Förväntade mig inte att den skulle va så obehaglig. Sorglig. Ett race in i fördärv. Bra språk. Hade gärna läst mer om vad som hände efter 1968, eller i alla fall i brytpunkten.