Stockholm, våren 1968. Monica lever i en stillastående relation med en tråkig pojkvän och försörjer sig tillfälligt som krokimodell. När hon träffar konststudenten Torbjörn blir hon omedelbart förälskad, och lämnar allt. Genom Torbjörn introduceras hon för den revolutionära aktionsgruppen Rebellerna. I början är allting mest lekfulla upptåg, men steg för steg förändras både hon och rörelsen, och drömmen om att förändra världen blir en mardröm.
Rebellerna är en berättelse med verklig bakgrund, om kärlek och uppror. En bok full av mörker och livsglädje.
Karl Frederik Lukas Moodysson is a Swedish author and film director. First appearing in public as an ambitious poet in the 1980s, he had his big public, and international, breakthrough directing the 1998 romance film Show Me Love. He has since directed a string of films with different styles and public appeal, as well as continued to write both poetry and novels.
Jag läser sällan romaner i en enda sittning, men ibland blir det så. Jag är som förtrollad av litteraturen… Lukas sätt att väva samman den poetiska lyriken med prosan är makalös… jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Monica är en oerhört komplex karaktär som under bokens lopp sprider sina vingar i extrema mått mätt… det är häftigt hur man kan skriva så här. Och Tobias… jag önskar att Monica läste hans böcker.. han måste ha skrivit om henne. Han måste.
En nu gammal kvinna minns tillbaka på några månader 1968 där hon av en slump hamnar i, och tar över, en revolutionär aktionsgrupp. Bitvis riktigt rolig, inte sällan tänker man på vissa karaktärer och dialoger i filmen Tillsammans, men mestadels mörk och ångestladdad. Kort och kärnfull, och en ren njutning att läsa.
I Rebellerna ser 80-åriga Monica tillbaka på sin tid i rebellrörelsen i Stockholm 68. Hon är en bra röst att följa. Här finns komik. Scener där det diskuteras hur man ska förhålla sig till Mao samtidigt som man är förälskad. Men texten är samtidigt mättad av ett krypande obehag. Lättläst och absolut läsvärd. Om du gillade Moodyssons film(er) Tillsammans kommer du att känna dig hemma i den här romanen, trots att i alla fall jag upplevde den som mörkare.
Underhållande. Är mest i intressant i starten, då man kan relatera mer med Monicas tankar och känslor. Efter ca. Halva boken spårar det ur något och är mest kaos.
Har du någonsin känt det där suget i munnen? När saliven börjar flöda redan innan du slänger in en sur karamell? Jag har precis avslutat Lukas Moodyssons senaste roman Rebellerna och upplevt exakt samma känsla.
Året är 1968. Vi får följa huvudpersonen Monica, som har tröttnat på vardagens tristess och innehållslösa ekorrhjul. Hon träffar Torbjörn, blir förälskad och han tar med henne till Rebellerna, en utbrytargrupp av KFML som lever sektliknande i så kallade “celler” och följer läran av Mao. Rebeller består av medel och överklass ungar som inväntar proletariatets resning. Det som börjar som en kittlande gemenskap likt ett sommarkollo, spårar snart ur. Monica klättrar i hierarkierna och övertygelsen förskjuts från idé till något betydligt mer hänsynslöst.
Boken är skriven som en autofiktiv skildring av en äldre Monica som ser tillbaka på denna tid med klarare, krispiga ögon. En avhoppare från Rebellerna, som i praktiken bara existerade under ett år. Enligt mig träffar Moodysson rätt på tre punkter. För det första i hur han tidigt väcker intresse för Rebellerna genom att mytologisera och portionera ut verkligheten snarare än att servera hela sanningen på en gång. För det andra i skildringen av Monicas resa, hur hon utvecklas från nyfiken novis till något som närmast liknar en ideologisk rovdjurshona. För det tredje, smärtan. Den råa, nästan självspäkande brutaliteten, riktad både mot andra och det egna jaget som helt ärligt gör läsningen alltmer svårsmält ju närmare slutet man kommer. Här blottläggs människans grymhet, förklädd i ideologiska högtidskläder men i grunden något betydligt mer primitivt och naket.
Det enda som skaver är att boken utlovar kärlek och uppror. Upproret klingar högt och rent, helt i ton med den angivna stämgaffeln. Kärleken däremot hamnar i bakgrunden, ofta skildrad som något stelt, nästan protokollfört snarare än upplevt. Texten lindar inte riktigt in hjärtat i någon sidenfilt, men frågan är om den ens behövs?
Rebellerna är en bok jag kommer att minnas och återvända till i samtal framöver. Det är ingen berättelse som bara passerar och löses upp i glömska. Samtidigt saknas den där sista, svårfångade gnistan, det personliga stinget som hade kunnat göra helheten fulländad och förtjänat det absolut högsta betyget.
Nu ska jag sätta mig i gräset, låta saliven komma och äta salta chips, utan Maos lilla röda.
En snabbläst bok som är ganska intressant och spännande, för höra lite om hur det kunna ha varit där i slutet på 1960-talet när rebellrörelsen startade och föll. Har kollat några av de historiska händelser som tas upp i boken och de verkar stämma, det gör det hela lite mer intressant, att man får sig en historielektion samtidigt. Narrativet hör till en gammal kvinna, som ser tillbaka på sitt liv. Det märks föresten att LM är filmskapare, boken skulle kunna vara ett manus, saknas visst djup som jag kan gilla men man kan se framför sig hur det skulle kunna bli film av den. Betyg jag skulle ge är 3,5.
En välskriven, lite sorglig, lite intressant berättelse om en politisk grupp som går överstyr. En påminnelse om hur fanatism och övertygelaen om att man har svaret lätt övergår i förtryck, oavsett om det är Knutby eller maoister. Men läs hellre, eller även, Solstads skildring av samma förlopp i Gymnasielärare Pedersen. Där finns en varmare tin, humor och förståelse.
Berättelsen om ett maoistiskt kollektiv som spårar ur gruvligt. Det börjar bra men blir en alldeles för rörig soppa som är rätt monoton dessvärre. Även om den revolutionära aningslösheten och naiviteten är träffande och underhållande.
Jag uppskattade alla musikreferenser och upptrappningen av Monicas inblandning och identitet i rörelsen. Kommentarerna från nutid kändes något konstlade och stannade upp läsningen för mig. Sammantaget en bra roman om en spännande historisk rörelse!
Förväntade mig inte att den skulle va så obehaglig. Sorglig. Ett race in i fördärv. Bra språk. Hade gärna läst mer om vad som hände efter 1968, eller i alla fall i brytpunkten.