I debutromanen "Sjung sakta för mig" sammanför Paulina Nyman körsångens eufori med en bultande skildring av den allra första, förtärande kärleken.
Noras liv på musikgymnasiet kretsar kring körrepetitionerna. Sången är hennes plats. Här finns en sprakande livsnerv. Här finns Agnes, hennes musiklärare.
Där Agnes är vill Nora vara. Hemma känns inte som hemma, där är kylskåpet ekande tomt och dörren till mammas rum stängd.
Kompisen Edith armkrokar Nora, de har alltid hängt ihop, men Nora älskar inte precis sena vårvinterkvällar på bitande kalla tågperronger på väg till hemmafesterna, så som Edith gör. Så när Nora får en chans att träffa sin lärare efter skoltid tar hon den. Hon satsar allt, och det ska visa sig ha ett högt pris.
"Sjung sakta för mig" handlar om en uppslukande kärleksrelation och om att desperat längta efter att bli sedd. Men framför allt handlar boken om att hitta sin egen röst.
Nora, 16 år, blir förälskad i Agnes. Agnes som är 27 år och hennes musiklärare. Med musiken som bakgrund expanderar deras förbjudna kärlek. Först känns det vackert. Agnes är ju också väldigt ung. Men sen får jag en besk smak i munnen. Nora är så sårbar med en frånvarande pappa och deprimerad mamma. Och Agnes är hennes lärare, Nora kan inte ens anförtro sig till sin bästa vän Edit. Fin och sårig och snabbläst ungdomsroman.
Vilken PÄRLA TILL BOK! Helt ljuvlig, aldrig konstlad utan bara genuin. Sätt den i händerna på alla tonåringar där ute! Och ni vuxna kan gott läsa den också.
Den är så finstämd (förlåt för ofrånkomlig ordvits i och med att ett av bokens teman är musik). Paulina Nyman skriver lättläst och intelligent, med precis så mycket detaljer som behövs för att måla upp scenerna men inget mer. Det märks förstås att hon är vältränad i att skriva på ett enkelt och tydligt sätt, som alla språkkonsulter är.
Skål, för en ypperligt utförd uppgift: att skriva en ungdomsroman med perfekt taktkänsla!