"Tervetuloa InSanatoriumiin, hotelliin unen ja todellisuuden välillä."
Nuori tyttö Ali harhailee mutta löytää vihdoin tiensä turvaan, parantolaan nimeltä InSanatorium. Jotakin kipeää on tapahtunut. Ali tarvitsee nyt aikaa ja tilaa.
InSanatoriumin asukkaat, huoneet ja rutiinit ovat oma todellisuutensa. Rakennus itsekin tuntuu sijaitsevan pikemminkin hiljaisuuksissa ja asukkaiden välisissä katseissa.
Utopian, unelman ja unen maisemissa kulkeva kerronta saa lukijan liikuttumaan ja pysähtymään. Sana sanalta rakentuu yhteisö, joka ei jätä ketään yksin.
InSanatorium on kirkas ja pysäyttävä pienoisromaani mielen rikkoutumisesta ja parantumisesta. Sanojen ja pienten tekojen painosta.
Knapp trea. För stiliserad och barnboksaktig för min smak. När jag föreställer mig det jag läser utspelar sig allt i samma värld som Coraline (som jag förvisso tycker mycket om - men det är också en barnbok). Upplever depression som ett högst infantiliserande tillstånd så kanske är det ett egentligen lyckat grepp, men det funkar inte för mig. Mitt tonåriga jag hade säkert varit mer förtjust. Känns som ett ungdomsverk fast författaren är över 50. Gillade idén men inte så mycket utförandet.
Insanatorium on unenomainen pienoisromaani nuoren masennuksesta ja parantumisen hitaudesta. Raskaasta aiheesta huolimatta teksti on ilmavaa ja toiveikasta.
Är jättedålig på att hålla koll så att jag faktiskt läser nordisk litteratur men är super glad att jag plockade upp denna! Finlandsvenska Taivassalo förmedlar Alis resa genom dess oklara mentala och fysiska hinder från karaktärens ögon; att vara i Alis huvud är både opålitligt, samtidigt som det är tydligt vilken sann och rå förklaring det är för att vara sjuk. Jag blev väldigt berörd av den, lätt en sådan bok som jag bör läsa igen närmre för att snappa upp allting jag säkert inte lade märke till första gången då Taivassalo är djupt metaforisk och konstnärlig i hennes prosa.
Kauniisti kirjoitettu, unenomainen kuvaus masennuksesta. Nautin kirjan kielestä ja tunnelmasta, mutta sisältö jäi kuitenkin aika etäiseksi, vaikka pystyinkin samaistumaan päähenkilön tunteisiin ja ajatuksiin.
"Alille uni oli useimmiten se tauko elämästä jota hän tarvitsi jaksaakseen jatkaa. Sen sijaan että kuolisi hän saattoi sammuttaa itsensä vain pieneksi hetkeksi ja sitten palata takaisin."
När Ali kommer till InSanatorium vet hon knappt vem hon är men hon vet att hon vill dö. Hon spenderar dagarna med att betrakta kråkorna utanför fönstret och brottas med mörkret inombords. Via sina möten med de egensinniga personerna som bor på InSanatorium ljusnar det mörka långsamt. Det här är en experimentell och poetisk roman som tröstar och lämnar läsaren med en känsla av hopp.
Hannele skriver ömt, vackert och träffsäkert om människans inre och om det hoppfulla i att kunna mötas, älska och ge andra något också när själen är trasig.