På Karlavägen bor en fotograf som undrar varför hon inte är tillfreds med sina välbetalda lägenhetsfotograferingar och onsdagskurser för tonåringar. I våningen mittemot konstaterar en vinsamlare att champagnen är det enda skälet att fortsätta fylla år – men hur ska han hinna dricka upp sina hundratals flaskor? På Valhallavägen har Matvej äntligen funnit orden som ska ställa allt till rätta med Matilda, men när han ska skriva till henne tappar han dem igen. Hos herrfriseringen vid de gamla artillerikasernerna sitter tre äldre män och väntar på sin tur. Och vid den tömda fontänen på Karlaplan har människorna just överlevt ännu en vinter.
Vardagens små ritualer möter livets stora frågor i "Karlaplanspraktikan" – ett porträtt av en stadsdel och dess invånare, en kollektivroman som vet allt om Östermalm.
Jag älskar konceptet med en berättelse som saknar en tydlig huvudkaraktär. Istället får man följa människorna i Karlaplan vars liv existerar sida vid sida, sammanlänkade på subtila sätt, men utan att alltid vara medvetna om varandras betydelse.
Samtidigt tycker jag att boken stundtals snärjer in sig i sin egen berättelse. Vissa partier, i synnerhet framåt slutet, känns upprepande, vilket gör att det redan långsamma tempot blir som stillastående. Del fem känns rent krasst som att den hade kunnat uteslutas helt, för mig kändes den mer som en fristående förlängning eller tillägg än en naturlig avslutning på resten av boken.
Konceptet i sig är 5/5 men utförandet hade kunnat slipats till för att göras ännu skarpare.
På Karlaplan och Östermalm söker invånarna efter livets egentliga mening. För det måste väl vara mer än den torftiga tillvaron man levt i så här långt? Inte har väl livets höjdpunkt redan inträffat? Karlaplan är dess invånare som kommer och går. Och tillvaron beskrivs målande in i minsta detalj på ett till slut nästan mekaniskt sätt över knappt 400 sidor.