Bernarda och Silas är teaterbarn. De sitter i salongen på stadsteatern i Malmö och ser på medan de vuxna leker uppe på scenen. En dag dyker den nya skådespelaren Eva upp tillsammans med sina två barn, Asta och Fox. De fyra barnen blir vänner och drar sig undan den oberäkneliga vuxenvärlden för att skapa ett eget rum, en laglös men förtrollad tillvaro dit inga vuxna har tillträde.
Tjugofem år senare hemsöks Bernarda av sitt förflutna. Något tränger sig på och tvingar henne att rikta blicken mot den tragedi hon gjort sitt yttersta för att förtränga.
Rök och speglar är en roman fylld av kulisser och spegelfenomen, där allt är i förvandling.
En stark läsupplevelse, till stor del på grund av Johanne Lykke Naderehvandis varsamma, stilsäkra språk. Likt en mycket skicklig scenograf målar hon upp miljöbeskrivningar och gestaltningar som är levande och allt annat än klyschiga. Det är mystiskt, djupt och spännande på ett sätt jag inte hade väntat mig.
Kanske är detta alla mammors värsta mardröm, att mörkret från ens egen barndom ska hinna ikapp en och skrämma barnet man försöker ta hand om. Att mörkret och minnena manifesteras i fysisk form, har kommit som hämnd.
Det är nåt särskilt när kvinnor skriver skräck. Jag vet inte varför, det är bara lite mer, lite mer spännande och intressant. Lite mer sjukt. Kanhända jag är partisk, men det är så jag upplever det.
Bernarda lämnade aldrig teatern, trots sin excentriska, trasiga barndom. Hennes bror har gått vidare, men inte hon. När lägenheten hon och hennes dotter bor i hemsöks av Bernardas bästa vän, enda väns, spöke undrar vi: vad är det som hänt?
Minnen kan hanteras på många vis, vår barndom kan vara svår eller vacker men minnena är svåra att fly från. Speciellt när de hemsöker dig.
Men egentligen kanske den handlar om mörkret som svävar över oss alla, vi kvinnor. Mördade, nedtryckta, brutaliserade. Slutet är som det borde vara, hämnden. Mot alla de som ser det som sin rätt att äga, slå, döda. Slutet är en hand som håller i min, snart kommer hämnden mina kära. Snart.
Egentligen kanske den bara handlar om sorg. Sorgliga minnen, att bearbeta.
Drömmar, minnesbilder och olika lager av verkligheten vävdes ihop genom språket och långa långa meningar. Många känslor kändes. Mörkt, lite jobbigt och jättebra.
Jag älskar stämningen!! Spöken, teater, en mystisk barndom, älskar det! Den började riktigt bra och byggde upp för någonting väldigt spännande men blev tyvärr besviken när allt avslöjades för tidigt. Halvvägs in förstod jag ju vad som hänt och då försvann mitt lässug lite. Jag gillade inte slutet särskilt mycket men språket och stämningen gav så mycket, jag känner mig inspirerad! Absolut läsvärd🎭
Detta symbolladdade mättade bildrika språk skapar en gotisk skräckfilm och är bokens stora kvalitet. Skulle inte bli förvånad om författaren så småningom regisserar film eller sätter upp dramer på någon scen!