Sameproblemet

by Kathrine Nedrejord, Helena Fagertun (Translator)

Marie Engmo har sitt liv i Frankrike, där hon nyligen fått sitt första barn och nu försöker skriva klart sin första bok. När hennes mormor dör påbörjar hon för första gången på flera år den långa resan hem till sin familj i Sápmi. Längs vägen tänker hon med tilltagande raseri tillbaka på sin uppväxt som same i ett land som gjort allt för att förneka henne en kultur, ett språk och en historia. Och hon tänker på áhkku och kampen kvinnorna i hennes släkt fört. Motvilligt inser hon vad det är hon måste skriva om.

Sameproblemet är en storartad roman om samisk identitet som vibrerar av ilska, självtvivel och stolthet. Den belönades med Bragepriset för årets skönlitterära bok i Norge 2024 och P. O. Enquists pris 2025.

Genres: Fiction, Contemporary, Roman, Novels, Audiobook

405 pages, Hardcover

First published September 5, 2024

About the author

Kathrine Nedrejord (f. 1987) bor og studerer i Paris. Hun debuterte i 2010 med romanen Transitt, som fikk strålende kritikker. Trengsel er hennes andre roman.

Reviews

[Prusseliese · Rating 3 out of 5]

Ja, ich habe vieles gelernt über die Unterdrückung eines der größten indigenen Völker Europas, die Samen. Die im Klappentext angegebene Diskriminierung von (samischen) Frauen habe ich nicht gefunden (und nicht vermisst).
Über weite Teile des Romans musste ich mich durchkämpfen, denn im Grunde passiert nichts. Die Protagonistin lässt ihre Jugend Revue passieren unter dem Thema der rassistischen Diskriminierung. Ein wichtiges Thema, aber das Buch dreht sich monologisierend und anklagend im Kreis.

[Adriane · Rating 3 out of 5]

Den er så god, sa damen i bokhandelen, og en stund var jeg enig. Men romanen oppleves etterhvert ganske rotete, og ikke minst - så insisterende og overtydelig politisk at den mister effekt. Jeg skulle ønske boken stolte mer på fortellingene som viste maktmisbruket, rasismen og historieløsheten, i stedet for å banke det inn i versaler. Alle de retrospektive hoppene og refleksjonene gjør at den mister det øyeblikkelige. Det føles påtvunget i stedet for engasjerende og opprørende.
Likevel finnes det sterke øyeblikk. Oppbyggingen mot mormorens død er gripende, og i enkelte passasjer manes det fortvilende og urettferdige frem. Men ikke ofte nok.
Så ja, en viktig, opplysende og kraftfull bok, men ikke så god som jeg håpet.

[Kathrine Bruflot · Rating 5 out of 5]

For meg er dette årets beste bok. Språket er utrolig godt, og boka er vanskelig å legge fra seg. Det er så mange lag i boka, så mange historier, så mange følelser - men alt kretser rundt konsekvensene av fornorskingen av samene. Boka tar for seg diskriminering, hat, skam, men også en enorm kjærlighet til naturen og de samiske tradisjonene.
Denne boka bør alle lese!

[Hoom-Boom (Hooman) · Rating 5 out of 5]

Denne boken er en av de beste bøkene jeg har lest i år for den har skapt mange tanker og følelser hos meg. Jeg viste om historien om fornorsking av samene men viste ikke så mye detaljer rundt det. Jeg blir overrasket av å lese alle anmeldelser fra etniske norske enten her eller på nett rundt boka og hvordan de ikke ha fått med seg "omfanget" heller.

Jeg har flyttet senere i livet til Norge så det er mye jeg ikke vet, men jeg blir overrasket hvor dårlig jobb skolen har gjort. Kathrine (eller Marja i boken) tar dette opp at hun vet mer om koloni og historien av hvordan de store maktene (Storbritannia og Spania) gjennom historie har behandlet koloniene deres på skolen. Likevel har skolen sagt veldig lite om effekten av fornorskingspolitikken Norge førte mot samene. Det er kanskje ikke så overraskende heller, vil jeg si. Det er ingen skam på et nasjonal-nivå i Norge om andre verdenskrig. Alle har en familie medlem som har vært motstander, ingen har vært Nazi i den tida, eller de har alle sammen død, så de ikke finnes lenge. Det er helt utrolig at det er ingen diskusjon rundt dette i samfunnet. Liten avsporing her men jeg mener at det er ingen behov for like mye skam som Tyskland har, men jeg syn es det burde vært en samtale om det.

Jeg er glad at boken er så pass populært og får så mye oppmerksomhet. Jeg synes Norge som en nasjon og nordmenn burde ha modigheten til å tørre å ta en samtale i et nasjonalt nivå om fortiden. Fortidens behandling av samer blir ikke vekk ved å ignorere det og det burde vært en åpen og ærlig samtale rundt det. Jeg skjønner at enkle personer føler at de ikke har gjort noe galt, men vi alle er en konsekvens av fortiden vår og lever med dette. De burde være lov å være sårbar, anse at nasjonen og folket har gjort noe galt og slemt mot urbefolkningen sin. Og dette vil løse noen av problemene folk har (alle fordommene osv). Så jeg håpet at boken bidrar til disse samtalene.

Og til slutt, vil jeg si at jeg er lei meg Marja/Kathrine måtte flytte til Frankrike for å komme seg vekk alle dritten. Jeg må si at jeg er uenig med henne at det ikke finnes gode folk som er ikke fordomsfulle. Jeg forstår deg godt at man vil ha avstand for et stund, men jeg er selv en åpenbart utenlandsk person som bor i Oslo og jeg nekter å tro at det finnes ordentlig og gode folk. Jeg ser åpenbart ikke norskt ut og jeg forstår det Marja beskriver (de blikkene hun får når har på seg kofte) og jeg får dem, men det er ikke alle som gjør det. Og jeg kjenner mange som er fine folk med gode verdier som ville vært empatiske og snille.

Og en annen som jeg klarte ikke fatte er dette med dobbelt navn. Hvis noen sier til meg at "jeg heter Marja", jeg kommer til å etterligne uttalelsen. Og jeg ser for meg at mange vil bruke det navnet og ville ikke sagt "det er for vanskelig, jeg kaller deg Marie". Så håper at hvis noen har samisk navn og leser dette, får en ny mot, det er flere som oss der ute som ville reagert positivet og brukte det navnet de har lyst på. Det er ingen behov for dobbeltnavn i 2025.

Veldig bra bok, fikk meg til å tenke og reflektere. Håper at Kathrine skriver noen essays. Vil lese mer fra henne :)

[Eirin Andersen · Rating 5 out of 5]

En bok som definitivt burde leses av et par (*samtlige) stortingspolitikera for FrP.

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Liksom i Jonny Appleseed ett nunarrativ som handlar om att resa hem till ursprungsplatsen, för en begravning av en mormor - áhkku, och en berättelse om att vara ursprungsfolk - samisk. Likheter men definitivt olikheter. Om att fajtas med att behöva förhålla sig till och försvara sin rätt att vara - och bli less på det och därför i någon mån fly undan det, men naturligtvis går det inte heller att fly undan och vad betyder det att tex hålla undan ens barn från dess ursprung och kultur? Att på ett sätt tvingas att återta sitt ursprung, och om resan till att också vilja det, att det kommer inifrån. En slags rannsakning med ens egen historia och att hitta hem i hur man vill förhålla sig till det.
Om ilskan för vad det innebär, all skit man måste möta och som man inte bara kan ta utan måste göra motstånd mot, att det inte funkar att fly från det, för att man då trycker undan så mycket av sig själv och de man älskar och ens kultur (för fan), varför ska man behöva trycka undan den? Det är ju helt sinnessjukt, och personligen förstår jag inte varifrån hatet kommer, rädslan för detta "annorlunda". Jag ser bara rikedom i det. Snarare avundsjuka då, och kanske har det varit en ingrediens i samehatet?
Vidden av mitt och "stornationernas" okunskap om den samiska kulturen och historien fortsätter att förbluffa mig. Jag känner mig lurad, och det är väl precis vad jag är, för att vi ingenting fått lära oss om detta i skolan osv. Lär mig mer och mer nu, genom dessa böcker, suger i mig det, rättar till i hjärnan och världsbilden, ungefär så känns det.
Gillar upplägget med en slags autofiktionell ram, känslan av det men att det samtidigt är fiktion, Marie (Márjá) är inte Kathrine, hon har sin egen berättelse. Att följa uppgörelsen med hennes eget förhållande till sitt förflutna och till sin och hennes barns framtid. Det är starkt och hoppingivande.
Det går också att dra så många paralleller till annan rasism, jag kan föreställa mig att många kan känna igen sig i detta, oavsett vilket ursprung man har som inte är nationens fastställda "norm". Att det här med nationer och norm bara är blaj ju, kan vi inte se rikedomen och samexistera och fascineras av våra likheter och olikheter istället, snälla?

[Emma Pettersen · Rating 4 out of 5]

Brukte litt tid på å komme inn i boka. Syntes språket var rart, og det føltes kronglete. Men pluteslig hadde jeg lest ferdig. Boka er god og får deg til å se verden med et samisk blikk. Jeg blir flau over hvor lite vi faktisk har lært om samisk historie og Norges behandling av samer i løpet av skolegangen. Nå sitter jeg iaf igjen med mye mer innsikt og kunnskap.
Syns hele plotet med Raphaelle Raynaud var litt irriterende, jeg tror boka hadde vært like god uten denne karakteren som snek seg inn hele tiden.

[Magnus Gridset · Rating 2 out of 5]

Mye er bra, men altfor mye er bare helt greit

[readingwiizard · Rating 4 out of 5]

3,75 <3

[Marita Vassnes Øvretveit · Rating 5 out of 5]

Ein bok som vekka mange kjensler. Vakker skildring av generasjonar i samisk kultur, og samstundes eit brøl mot den norske stat og det blødande sår i norsk historie. Denne boka trengde eg.

[Rebekka Steen · Rating 5 out of 5]

WOW! En av de beste bøkene jeg har lest på en gid stund. Denne sklir rett inn på favorittlisten.

[Selja · Rating 3 out of 5]

Ei engasjerende, opplysende og tidvis sint bok. God skildring av det indre følelseslivet til en same i dag. Overgangene mellom historiene kunne vært mer gjennomarbeida, og noe dårlig korrekturlesing/språkvask trekker også leseropplevelsen ned.

[Julie]

Jeg ville jo like denne boka, det er bare så dumt at den er dårlig skrevet. Historiene og materialet er solid nok, men boka burde vært halvparten så lang, minst :(

[Marthe Elise · Rating 3 out of 5]

Liker ikke formen så godt, men veldig glad for å få det samiske inn i bevisstheten. Sitter igjen med mange tanker etter å ha lest boka, og håper de vil prege meg i tiden fremover.

[Didrik Nordtveit · Rating 3 out of 5]

Ja, eg vett kje ass.
Føltes litt ut som ein ungdomsroman; overfladiske intriger om videregåendeforhold og sekvenser med store bokstaver og sånn...
Heilt klart et viktig politisk budskap, men føler ikkje at forfatteren klarer å skape det store engasjementet.
Eg ville heller lest 400 sider med faglitteratur om samenes møte med ein rasistisk norsk assimileringspolitikk enn ein sånn blanda mellomsjanger.

[Jannicke Ettema · Rating 3 out of 5]

Ujevn.

[Kristine · Rating 5 out of 5]

Sår, trist og vond. En bok alle nordmenn burde lese

[Frida Lund Kielland · Rating 5 out of 5]

«Jeg skal på besøk, tenker jeg. Men til et sted som en gang var hjemme»

Dette var en helt fantastisk bok. Kathrine Nedrejord skriver på en slik måte, som gjør at det føles som om hovedkarakteren virkelig er levende, og det hun tenker og føler føles så ekte og så rått.

Jeg anbefaler alle å lese denne boka, særlig de av dere som kommer fra Nord-Norge eller har samisk bakgrunn. Men jeg tror at dette er en bok som uttrykker seg så godt at enhver som leser denne, virkelig kan føle det Marie Engmo føler, uavhengig av personlig opplevelse.

«Det er minoritetens forbannelse. Vi kan ikke vinne i et demokrati dersom majoriteten ikke viser nåde.»

[Henriette Birkeland · Rating 4 out of 5]

Boken er veldig godt skrevet. Jeg liker godt innblikket vi får i flere ulike liv i forskjellige generasjoner. Noen steder ble jeg litt forvirret over hvilken tid jeg leste om, men hentet meg fort inn igjen. Skulle gjerne hatt en fortsettelse av noen av fortellingene. Hovedpersonens "reise" blir stadig tydeligere og også forståelig på et vis. Jeg ble både sint og trist mens jeg leste!

[Sofie D · Rating 5 out of 5]

Godt skrevet, liker hvordan fiksjon blandes inn med historie, minner og nåtid. Aktuell og veldig viktig bok for å forstå mer om det samiske og fornorskninga, som fortsatt pågår.

[David Karlsson · Rating 3 out of 5]

Berördes någonsin Sápmi och dess historia under min skolgång? Jag tror faktiskt inte det, och så här i efterhand är det ju egentligen helt vansinnigt hur den delen i Sveriges historia så länge lyst med sin frånvaro. Men på senare tid tycks något ändå ha hänt och inte minst genom litteraturen har vi fått ta del av många samiska berättelser.

I Nedrejords bok är det den norska delen av Sápmi som får ta plats och den norska statens agerande mot sin ursprungsbefolkning som synas. Bokens huvudperson Marie har flytt sitt ursprung och bosatt sig i Frankrike där hon precis fått en dotter när hon nås av nyheten att hennes ákkhu har dött och hon behöver åka hem för begravningen.

Det blir en resa tillbaka i både tid och rum, och via både sin egen och mormoderns historia tecknas en mångfacetterad bild av vad det innebär att leva som minoritet i en nation som i bästa fall inte tycks vilja se eller kännas vid en, i värsta fall utrota en.

Marie är skribent och tampas med frågan om hur hon ska kunna skriva om sina upplevelser, och vem den berättelsen i så fall ska vara till för. Mot slutet tycks hon ha fattat ett beslut och färgad av att nyss ha avslutat Proust är det svårt att inte se det som att boken man precis läst är boken berättaren till slut bestämmer sig för att skriva. För Marie som tidigare har frågat sig varför hon inte alltid sagt ifrån eller skrikit blir boken just detta skrik, och ett mycket välbehövligt sånt. Både för henne själv och för mig som läsare.

Det är en bok som är sprängfylld med känslor: sorg, ilska, skam, stolthet för att nämna några. Den komplexitet det medför hör till bokens styrkor, och det kombineras också med att det är långt ifrån en rakt berättad roman. Men att den vill greppa efter så mycket blir också en svaghet; bitvis tappar Nedrejord mig i alla omtag och upprepningar.

Men kanske är jag bara en lite för slarvig läsare. När vi diskuterade boken i Tranans bokcirkel höll flera den för årets hittills bästa och många visade upp sina böcker som var fyllda med indexflikar och anteckningar. Det är verkligen en bok som engagerar och när vi avslutade för kvällen var det utan att ha hunnit beröra mer än en liten del av allt som fanns att säga.

[Ella · Rating 4 out of 5]

Etter å ha lest denne boka har jeg blitt mye klokere på hvordan samehets faktisk fungerer, og at det utføres i stor grad fortsatt. Samtidig har jeg blitt fanget i et narrativ der jeg-personen står klemt mellom tre språkverdener uten å føle seg hjemme i noen av dem, og hvordan hun kjenner på en identitetskrise hun speiler i kvinneskikkelser i generasjoner før henne. Hvilket ansvar har hun for å overføre den samiske kulturen på den franske datteren, og hvordan kan hun gjøre det uten å riskers å utsette datteren for all hetsen hun selv har fått?

[Marian · Rating 4 out of 5]

Sterk, smart og viktig bok! Med en rekke formuleringer man burde streket under. Som denne: «De misbrukte vårt sirkulære syn på tid som en unnskyldning for å holde oss ute av historia.»

[Victoria Neverdal · Rating 3 out of 5]

Traff meg hardere politisk enn emosjonelt

[Anki · Rating 4 out of 5]

Godt skrevet og trenger absolutt innsikt og en bok med perspektiv fra samene.

[Eilin Skorpen · Rating 5 out of 5]

Nærmar meg slutten, men vil ikkje lese dei siste sidene då eg ikkje vil at boka skal ta slutt.

[Bokskvaller - Emma · Rating 3 out of 5]

Undertryckta känslor bubblar upp när Áhkku dör, och riktar strålkastarljuset mot Marie Engmos uppväxt i Sápmi. Det är en bok fylld av känslor, och stundtals vibrerar den av smärta. Det är också skam, rädsla och ett evigt sökande efter svar. Varför detta ständiga förtryck av den samiska identiteten?

”Det är bara folk som gjort något ett visst datum som hamnar i historieböckerna. De som gjorde allt däremellan, de som förde alla de små kamperna i sina egna små samhällen och familjer, förblir namnlösa i ett större perspektiv.”

Det är ett intressant grepp av Nedrejord och jag fångas in, både av hur hon lyfter kvinnorna och kulturen, och det gör att intresset inte sviktar. Däremot var den stundtals seg. Trögflytande. Jag vet inte om det i sig behöver vara negativt, men det hade varit skönt med lite mer driv i vissa partier.

[Ida · Rating 4 out of 5]

På sitt beste er dette et vakkert og tredimensjonalt portrett av en bestemor og en familie, og hva kraterne etterlatt av små og store stikk av rasisme gjør med hovedpersonen og hennes forhold til familien. I løpet av historien får man forståelse for hvorfor hun ikke orket mer og la hele Norge bak seg - og samtidig forstår man mer og mer hva hun da mistet, og hva hun har valgt vekk for sitt eget barn på godt og vondt.
Det som trekker litt ned for meg er mest relatert til min personlige smak - jeg er ikke så begeistret for rammehistorien om at hovedpersonen skal skrive en tekst for en fransk forlegger (det er ganske kjedelig å lese om forfattere som ikke vet hva de skal skrive), og de store bokstavene for å signalisere store følelser syntes jeg var mer distraherende enn hjelpsomt.
Verdt å lese!

[Ramona · Rating 4 out of 5]

Denne boken var tung å lese. Ikke i form av at det er vanskelig å forstå eller i forhold til leseferdigheter. Den er ikke akademisk tung, men budskapet og den krenkelsen Marie og familien hennes har vært utsatt for er tungt å lese for det treffer hardt. Det å lese om noe som fortsatt er en reell sak i dag er tungt. For meg som vokste opp i Alta har jeg dessverre sett mange av disse holdningene nordmennene har i boken. De siste kapitlene i boken illustrerer dette med å velge hvilke bøker man leser og hvem man hører på i samfunnet utrolig godt. Nedrejord gjorde det kjempegodt med å argumentere at det er kun de som er interessert i det samiske som ville plukket denne opp, for lukkede ører vil forbli lukket.
Bokens handling er relativt enkelt med nybarnsmoren Marie som får beskjed om at hennes mormor, med tilnavn Ákkhu, er gått bort. Hun bestemmer seg for å reise hjem til Márkannjárga, en liten plass nært Karasjok i Finnmark, for å delta i Ákkhu sin begravelse. Hun får ikke tatt med seg datteren, og reiser alene oppover til Finnmark. Dette en veldig refleksiv og karakterdreven bok som illustrerer det såre en føler i lys av sorg. Det å miste mormoren for hovedpersonen gav de en måte å vokse, en måte å finne lyset i det mørke gjennom å skrive om hun. Det er trist å lese alt av det vanskelige hovedpersonen har opplevd og hvordan en kan skli så langt unna familien. Gjennom fragmenter av opplevelser både historier Marie husker bli fortalt og egne opplevelser, får vi et innblikk i relasjonene og rasismen de opplever. Alt dette førte til at Marie valgte bort det samiske, for det var for tungt å gjenoppleve og huske det hver dag. Hun flyttet til Frankrike og startet et liv der, men gjennom besøket hjemme innser hun hvor viktig kulturen hennes er for henne. Det er i beinene hennes og hin blir mer og mer åpen for å blande sine to verdener, noe som var utenkelig for henne i starten av boken.
I kapittel 23 får vi lese om møtet Marie har med faren sin igjen og forfatteren er svært god på å få fram de underliggende følelsene Marja har, i form av skyldfølelse og skam for å forlatt de og ikke ville komme tilbake. Vi ser hvordan faren ikke vil presse henne til noe i frykt av å miste henne mer. Det er så mye som ikke blir sagt og som man kan føle på når man leser. Disse elementene og scenene er det som gjør denne teksten så virkelig. Dette er beskrevet som realistisk fiksjon, men jeg hadde ikke tvilt om mange av elementene er tatt fra det virkelige liv.

[Bloggbohemen · Rating 4 out of 5]

Áhkku är död och Maria behöver lämna sin man och dotter i Paris för att åka hem till Nordnorge, till Sápmi, till sitt samiska ursprung. Det är inledning på Sameproblemet och på hela Maria identitetsresa.

Den här romanen har så många berättelser i sig både vad gäller enskild karaktärer och samhället. Den är emellanåt närmast ett brandtal. Maria reflekterar över och undervisar oss i vad norska staten (och här kan vi också läsa in svenska och finska) gjort mot samerna och hur deras liv, språk och kultur påverkats. Språket bär med lätthet fram dessa närmast furiösa delar av boken. Men, här finns också en framväxande berättelse om Áhkku (mormor) och hennes liv. Dessa delar är lugnare, mer av klassiskt romansnitt. Genom allt, som bokens röda tråd, har vi Marias egen resa, hennes komplicerad relation till att vara same. Från dubbelheten i att kallas ”fjällfinne” i skolan och ändå på vissa sätt passa in, till tankar på hur hon ska eller inte ska låta sin nyfödda dotter få ta del av det samiska. Hennes person får symbolisera vad säkert många olika urfolk tampas med - stoltheten, rasismen, problem utsattheten skapat för deras folk, längtan efter att få vara sig själv fullt ut.

Jag tyckte oväntat mycket om den här boken. Det är lätt att ta den till sig samtidigt som allvaret och tyngden i det Nedrejord förmedlar gör det till allvarsam läsning. Jag hoppas att den här boken når en stor läsekrets i de nordiska länder där samerna lever för både majoritets- och minoritetssamhället behöver läsa den här boken och behöver samtalet kring det boken tar upp. Jag säger: Läs!