What do you think?
Rate this book
Podczas gejowskiej wigilii u Paula Rasmus spotyka Benjamina, miłość swojego życia. Ich związek z góry skazany jest na tragiczny koniec. Wkrótce znajdą się w samym sercu epidemii, a najbliżsi przyjaciele po kolei będą chorować i umierać na AIDS.
Grupa mężczyzn, jeszcze niedawno czerpiąca garściami radość życia, coraz częściej doświadcza przerażenia, cierpienia i kolejnych pogrzebów.
Grupa mężczyzn, jeszcze niedawno czerpiąca garściami radość życia, coraz częściej doświadcza przerażenia, cierpienia i kolejnych pogrzebów.
288 pages, Paperback
First published July 1, 2013
35 people are currently reading
1879 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 266 reviews
August 4, 2013
Ursäkta, men om detta inte blir standardläsning i svensk undervisning tänker jag demonstrera!
Döden är utan tvekan den starkaste, vackraste och mest känslosamma bok jag har läst på länge, kanske någonsin. I stort sett lästes halva boken med tårar rinnandes nedför kinderna på grund av hindren och motståndet karaktärerna möter. I nästa stund ville jag kasta boken över rummet när fakta om lagar och villkor som de homosexuella blev utsatta för. Sedan får jag skratta och le för deras kärlek och vänskap som är lika stark som en familjs.
Det finns egentligen inte ord. Inga ord som kan förklara hur utomordentligt perfekt denna roman är. Absolut inga ord.
Saken är den att detta är äkta. Så äkta att jag nästan skäms över att vara född på 90-talet och inte tidigare så jag kunde kämpa med i denna revolution sida vid sida med Benjamin, Rasmus, Paul, Seppo, Lars-Åke, Reine och alla andra vars namn kanske aldrig kommer att bli ihågkomna för deras deltagande i detta krig för mänskliga rättigheter. Och jag skäms över att en del folk fortfarande lever i 70-talet då homosexualitet sågs som en sjukdom. Och jag skäms över att ha vänner som använder ordet bög som nedvärderande skällsord.
Men jag är också stolt. Stolt över att det finns människor som Jonas Gardell som tar sig tid att återberätta denna historia som är otroligt viktig att den blir hörd, läst och sedd. Jag är stolt över personer som Benjamin, Rasmus, Paul och alla de andra som vågar. Jag är stolt över att det finns folk som dessa som kämpar. Och jag är stolt över att få vara en del utav den kampen.
Nu får ni ursäkta, men nu behöver jag gå och sörja dessa personer jag har fått lära känna genom denna känslosamma resa.
Kanske behöver jag inte torka mina tårar med handskar, men jag kommer aldrig glömma de som behövde det.
Döden är utan tvekan den starkaste, vackraste och mest känslosamma bok jag har läst på länge, kanske någonsin. I stort sett lästes halva boken med tårar rinnandes nedför kinderna på grund av hindren och motståndet karaktärerna möter. I nästa stund ville jag kasta boken över rummet när fakta om lagar och villkor som de homosexuella blev utsatta för. Sedan får jag skratta och le för deras kärlek och vänskap som är lika stark som en familjs.
Det finns egentligen inte ord. Inga ord som kan förklara hur utomordentligt perfekt denna roman är. Absolut inga ord.
Saken är den att detta är äkta. Så äkta att jag nästan skäms över att vara född på 90-talet och inte tidigare så jag kunde kämpa med i denna revolution sida vid sida med Benjamin, Rasmus, Paul, Seppo, Lars-Åke, Reine och alla andra vars namn kanske aldrig kommer att bli ihågkomna för deras deltagande i detta krig för mänskliga rättigheter. Och jag skäms över att en del folk fortfarande lever i 70-talet då homosexualitet sågs som en sjukdom. Och jag skäms över att ha vänner som använder ordet bög som nedvärderande skällsord.
Men jag är också stolt. Stolt över att det finns människor som Jonas Gardell som tar sig tid att återberätta denna historia som är otroligt viktig att den blir hörd, läst och sedd. Jag är stolt över personer som Benjamin, Rasmus, Paul och alla de andra som vågar. Jag är stolt över att det finns folk som dessa som kämpar. Och jag är stolt över att få vara en del utav den kampen.
Nu får ni ursäkta, men nu behöver jag gå och sörja dessa personer jag har fått lära känna genom denna känslosamma resa.
Kanske behöver jag inte torka mina tårar med handskar, men jag kommer aldrig glömma de som behövde det.
July 30, 2013
"What is told in this story has happened.
Everything is true.
I was one of those who survived.
I wanted to break the silence.
I have done that now."
No words. No words at all. So beautiful. So heartbreaking. So much have changed, and yet nothing at all.
If these books ever gets translated (and I hope to god they will be), read them. They will break your heart, perhaps even more so, because the reader will go inside this universe, knowing that this HAVE HAPPENED, that this is not entierly fictional. In fact, the brutal facts that are thrown in our faces in these reads will not make you feel any better.
The story is so real, not only because the author can write, but because he lived this life. He was in Rasmus and Benjamin's ages when this happened, he WAS THERE. It's not an easy read, far from it. But at the same time, there is a glimmer of hope in it. A small one, often drowned by other horrible events, but it's there if you look closely.
It's a mind opening read, especially for me, who was born in the middle 90's, when the worst part of the epedemic was over.
If you ever get the chance to read these books, then please, please take it.
Everything is true.
I was one of those who survived.
I wanted to break the silence.
I have done that now."
No words. No words at all. So beautiful. So heartbreaking. So much have changed, and yet nothing at all.
If these books ever gets translated (and I hope to god they will be), read them. They will break your heart, perhaps even more so, because the reader will go inside this universe, knowing that this HAVE HAPPENED, that this is not entierly fictional. In fact, the brutal facts that are thrown in our faces in these reads will not make you feel any better.
The story is so real, not only because the author can write, but because he lived this life. He was in Rasmus and Benjamin's ages when this happened, he WAS THERE. It's not an easy read, far from it. But at the same time, there is a glimmer of hope in it. A small one, often drowned by other horrible events, but it's there if you look closely.
It's a mind opening read, especially for me, who was born in the middle 90's, when the worst part of the epedemic was over.
If you ever get the chance to read these books, then please, please take it.
March 14, 2017
Opis mówi, że jest to trylogia o tragicznej miłości dwójki młodych mężczyzn w czasie początków epidemii AIDS.
Jednak te książki to coś więcej.
To ogrom bólu, emocji, przemyśleń...
Jest tu zdecydowanie więcej niż tylko dwóch bohaterów. Każdy z nich jest ważny. Wszyscy oni byli prześladowani za to kim są - homoseksualistami - czyli osobami, które odważyły się kochać i pożądać osobę tę samej płci. Przez wielu są uważani za wypaczenie natury, "coś" co nie powinno istnieć.
Autor w doskonały sposób opowiada o tych ludziach. W opis ich życia wplata poezję i fakty o przeszłości homoseksualizmu. Chociażby takie jak to, że geje w średniowieczu byli paleni na stosie. We współczesności wciąż są uważani za osoby chore, mimo, że homoseksualizm został wykreślony z listy chorób.
Są to niezwykle ważne i poruszające książki, które osoby, znające i lubiące tematykę LGBT+, powinny poznać.
Po skończeniu tej części nie płakałam. Owinęłam ramiona wokół tej książki, przytuliłam ją do piersi i kołysałam się chcąc przelać trochę wsparcia i miłości bohaterom tej powieści. I nie tylko tej. Wszystkim BOHATEROM, którzy nie bali się walczyć o swoje prawa.
Prawa do miłości, wolności, bycia sobą.
Prawa do życia.
Jednak te książki to coś więcej.
To ogrom bólu, emocji, przemyśleń...
Jest tu zdecydowanie więcej niż tylko dwóch bohaterów. Każdy z nich jest ważny. Wszyscy oni byli prześladowani za to kim są - homoseksualistami - czyli osobami, które odważyły się kochać i pożądać osobę tę samej płci. Przez wielu są uważani za wypaczenie natury, "coś" co nie powinno istnieć.
Autor w doskonały sposób opowiada o tych ludziach. W opis ich życia wplata poezję i fakty o przeszłości homoseksualizmu. Chociażby takie jak to, że geje w średniowieczu byli paleni na stosie. We współczesności wciąż są uważani za osoby chore, mimo, że homoseksualizm został wykreślony z listy chorób.
Są to niezwykle ważne i poruszające książki, które osoby, znające i lubiące tematykę LGBT+, powinny poznać.
Po skończeniu tej części nie płakałam. Owinęłam ramiona wokół tej książki, przytuliłam ją do piersi i kołysałam się chcąc przelać trochę wsparcia i miłości bohaterom tej powieści. I nie tylko tej. Wszystkim BOHATEROM, którzy nie bali się walczyć o swoje prawa.
Prawa do miłości, wolności, bycia sobą.
Prawa do życia.
June 8, 2024
Nästan tio år efter "alla andra" så vad det då dags för mig att läsa tredje och sista boken i Torka aldrig tårar utan handskar. Den med undertiteln Döden. Jag kan inte påstå att jag såg fram emot det. Trots att det gått i stort sett ett decennium sedan jag såg TV-serien så har jag sista delen av den kvar i minnet. Eller det jag minns är att den var så otroligt sorglig.
Den här serien är, för mig, ett av de ovanliga fall där filmatiseringen är bättre än boken. Jag förstår att det här är en högst personlig berättelse, att Gardell var tvungen att få ur sig den. I mitt tycke så innehåller den alltför många pekpinnar och ibland är den en aning docerande. Det är ju så lätt att säga att något var felaktigt. När man sitter där med facit. Och då tänker jag bara på behandlingen av de sjuka.
Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig berättelse från en tid som vi helst inte vill ha tillbaka. Det är hemskt. Det är vackert. Jag känner ilska. Jag känner glädje. Jag känner sorg. Det är en ganska omtumlande upplevelse, helt enkelt. Jag är glad och tacksam att den är skriven. Jag är glad och tacksam för att jag har läst den.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Den här serien är, för mig, ett av de ovanliga fall där filmatiseringen är bättre än boken. Jag förstår att det här är en högst personlig berättelse, att Gardell var tvungen att få ur sig den. I mitt tycke så innehåller den alltför många pekpinnar och ibland är den en aning docerande. Det är ju så lätt att säga att något var felaktigt. När man sitter där med facit. Och då tänker jag bara på behandlingen av de sjuka.
Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig berättelse från en tid som vi helst inte vill ha tillbaka. Det är hemskt. Det är vackert. Jag känner ilska. Jag känner glädje. Jag känner sorg. Det är en ganska omtumlande upplevelse, helt enkelt. Jag är glad och tacksam att den är skriven. Jag är glad och tacksam för att jag har läst den.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
March 2, 2024
Siste bok i den rørende og gripende triologien. Det har vært tøft å lese dette, og tårene har bare rent. En sann historie om seks unge menn på 80-tallet. Historier fra deres barndom, deres forelskelser og deres møte med AIDS-epidemien. Foreldre og venner som ikke forstår, og som tar avstand. Det er vondt å lese om skammen og sviket de opplevde, og så sterkt å lese om kjærligheten de fant. De banet vei for at generasjoner etter skulle oppleve likestilt kjærlighet og elske dem man ville elske. Anbefales på det sterkeste.
Fra første bok, der en sykepleier tørker tårene til en av mennene som holder på å dø, og en eldre kollega ser hun gjør dette uten hansker:
‘Skal du drive og tørke tårer, er du nødt til å bruke hansker!’
Fra første bok, der en sykepleier tørker tårene til en av mennene som holder på å dø, og en eldre kollega ser hun gjør dette uten hansker:
‘Skal du drive og tørke tårer, er du nødt til å bruke hansker!’
September 14, 2025
Am I going to recover from this book? No.
Am I going to destroy people's lives and recommend it to everyone? Yes.
Am I going to destroy people's lives and recommend it to everyone? Yes.
February 11, 2016
"I exist, he thought. I have been here.
I leave traces.
Prints of my hands."
"He walks quietly, doesn't shout any rallying cries, doesn't chant any songs, doesn't dance to the music.
But he walks there.
In the service. As a witness.
To a time, to a city, and to some of the people who spent their lives there.
That's why he walks through the city's streets to witness.
So that nobody will be forgotten."
Well that's just about ended me. Those last few chapters were so painful, beautiful, joyful, awful. The most poignant theme in this book being how to stay in control of one's life after death. How to keep one's identity. How to be remembered and how to remember.
One small point of criticism; I really appreciate the repetition of certain passages and sentences and situations, but I thought the element was overused in the first part of the book. It became a tad too repetitive.
Other than that I can only reiterate what I've said before. Everyone should read this.
I leave traces.
Prints of my hands."
"He walks quietly, doesn't shout any rallying cries, doesn't chant any songs, doesn't dance to the music.
But he walks there.
In the service. As a witness.
To a time, to a city, and to some of the people who spent their lives there.
That's why he walks through the city's streets to witness.
So that nobody will be forgotten."
Well that's just about ended me. Those last few chapters were so painful, beautiful, joyful, awful. The most poignant theme in this book being how to stay in control of one's life after death. How to keep one's identity. How to be remembered and how to remember.
One small point of criticism; I really appreciate the repetition of certain passages and sentences and situations, but I thought the element was overused in the first part of the book. It became a tad too repetitive.
Other than that I can only reiterate what I've said before. Everyone should read this.
September 14, 2014
Kylläpä itketti. Yksi parhaista lukemistani trilogioista, täytyy myöntää.
June 2, 2023
kan inte rekommendera att läsa den på tunnelbanan, lärt mig den hårda vägen.
bortsett från det (eller kanske pga det), förbannat bra.
bortsett från det (eller kanske pga det), förbannat bra.
November 16, 2025
tosi karu, kaunis ja opettavainen lukukokemus tämä koko trilogia❤️🩹
November 29, 2022
Vilken läsupplevelse hela serien har varit! Ilska, framtidstro, gapskratt, dödsångest, sorg. Alla känslor får Gardell med mig på, och är helt lamslagen av hans berättarförmåga. Kronologin, hur hela berättelsen binds ihop från början till slut, personligheterna. Allt är suveränt. Såg serien när jag var kanske 10 första gången hos en äldre kompis på nyårsafton, och minns mest Pauls begravning från det tillfället. Fortfarande den mest episka scenen någonsin. Har sedan sett om serien igen och igen. Det var därför väldigt fullbordande att äntligen läsa böckerna från början till slut. Historien som varit med mig nästan halva mitt liv. Mitt enda liv!
April 3, 2023
"Jag finns, tänkte han. Jag har funnits.
Jag lämnar spår.
Avtryck av mina händer."
"De var så unga. Just vuxna.
Sökte sig själva. Sökte kärleken.
Sökte ett sätt att få leva sina liv som inte hade varit möjligt ens en generation före dem.
Med någon form av stolthet. Med ett uns av värdighet."
"Skulden för deras död är deras egen.
Den sjuke är inte i första hand någon som samhället skall skydda, utan någon man skall skydda sig ifrån.
Torka aldrig tårar utan handskar."
🖤
September 17, 2024
En oo ikinä itkenyt näin paljon lukiessa kun nyt. Tän kirjan aikana vihaa kaikkia ihmisiä ja toisaalta rakastaa.
Rakastan miten nämä miehet tukee ja rakastaa toisiaan. Ovat rohkeita ja taistelevat muutoksen puolesta.
Kirjoissa on todella rankkoja tapahtumia, mutta se miten kauniisti kaikki on sanoitettu tekee lukemisesta niin helppoa ja sitä ei voi lopettaa.
"Minä haluan, että saan elämäni aikana rakastaa jotakuta, joka rakastaa minua."
Rakastan miten nämä miehet tukee ja rakastaa toisiaan. Ovat rohkeita ja taistelevat muutoksen puolesta.
Kirjoissa on todella rankkoja tapahtumia, mutta se miten kauniisti kaikki on sanoitettu tekee lukemisesta niin helppoa ja sitä ei voi lopettaa.
"Minä haluan, että saan elämäni aikana rakastaa jotakuta, joka rakastaa minua."
August 19, 2024
Itkin niin paljon tätä lukiessa.
September 12, 2014
Hieno päätös upealle trilogialle, joka oli samaan aikaan kaunis, karu ja hirveän tärkeä.
Taisin pitää tästä viimeisestä, ehkä surullisimmasta osasta ikinä, eniten. Kauniisti tiivistetty kaikki, tuotu iholle asti ne hetket ja tunteet, ja kaikki päättyy. Surullisesti, epäoikeundemukaisesti, mutta samalla kuolleille kunniaa tehden ja elämää ylistäen.
Tätä kirjaa luki sivut sauhuten ja sydäntä nipisti kun yhtäkkiä huomasi pamahtaneensa viimeiselle sivulle. Itku.
Taisin pitää tästä viimeisestä, ehkä surullisimmasta osasta ikinä, eniten. Kauniisti tiivistetty kaikki, tuotu iholle asti ne hetket ja tunteet, ja kaikki päättyy. Surullisesti, epäoikeundemukaisesti, mutta samalla kuolleille kunniaa tehden ja elämää ylistäen.
Tätä kirjaa luki sivut sauhuten ja sydäntä nipisti kun yhtäkkiä huomasi pamahtaneensa viimeiselle sivulle. Itku.
April 9, 2023
Ensimmäisen osan jälkeen kirja tuntui hieman köykäiseltä mutta luettuani kaikki kolme osaa en olisi halunnut päästää irti näistä ihmisistä ja heidän elämistään. Tämä trilogia kosketti todella voimakkaasti kaikessa raadollisuudessaan ja inhimillisyydessään. Se tarjosi myös uutta perspektiiviä oman nuoruuteni aikakauteen 80-luvulle.
October 1, 2016
Heidän kuolemansa on heidän omaa syytään.
Sairastunut ei ole ensisijaisesti sellainen henkilö, jota yhteiskunnan on suojeltava, vaan joku, jota vastaan on suojauduttava.
Älä koskaan pyyhi kyyneleitä paljain käsin.
Kamalan, lohduttoman loistava trilogia ❤❤❤
December 20, 2024
"Wybierani byli jeden po drugim, tak dyskretnie, że ogół niemal tego nie zauważał, ci, którzy mieli umrzeć.
Byli jak przedwcześnie zwiędłe kwiaty, młodzi mężczyźni, którzy chudli, marnieli i umierali.
Jak kwiaty na letniej łące, które ktoś sobie zerwał i zabrał.
A potem porzucił na ścieżce." 🥹
Byli jak przedwcześnie zwiędłe kwiaty, młodzi mężczyźni, którzy chudli, marnieli i umierali.
Jak kwiaty na letniej łące, które ktoś sobie zerwał i zabrał.
A potem porzucił na ścieżce." 🥹
April 22, 2024
10/10 shattered my heart to pieces but it was so worth it
May 3, 2021
I literally rested my elbows on my desk and put my head in my hands: what am I supposed to write about this?
Jonas Gardell's trilogy follows the lives of gay men in the early 1980s Sweden, and then onto modern day--for those few who survive the AIDS epidemic--and its titles should prepare you mentally for what's about to unfold: Part 1: Love. Part 2: Sickness. Part 3: Death. Yet, even knowing what was coming in part three, that mental preparation didn't make it any easier.
Below is going to be spoilers.
Besides, the reader is carrying the wounds from the previous parts: Benjamin, a goody-two-shoes Jehova's Witness is completely shunned by his family, and somehow that break just feels worse over time. When you know that he's trying to tell them something very important about his life, and they just destroy his letters.
His boyfriend's, Rasmus's, parents knit him sweaters and call him their son, up until Rasmus dies. I thought my heart already broke multiple times earlier in the novel, when Rasmus's mom says some really terrible things to Rasmus when she finds out he's ill, but the way the otherwise tolerant, loving parents' switch is flipped mere minutes after Rasmus dies is devastating: not only do they leave Benjamin utterly alone with his debilitating grief--the boy who thought he had essentially found a second set of parents to replace those who don't want anything to do with him--they also take over Rasmus's funeral arrangements and prevent Benjamin and all of their friends from attending. They also rob Benjamin of his last moments with Rasmus; although the parents have somewhat gotten along with Rasmus since his declaration to follow his heart, they were never again close. But Rasmus's mother convinces Benjamin to give the father time alone with his son; I guess to atone for his own sins of nearly disowning the child he loved so much. The parents' behavior is somehow understandable, but also terribly, terribly selfish.
It's a lot. Gardell doesn't shy away from describing the utter coldness and inhumanity of politicians and hospital staff toward men with HIV, and he vividly describes the pain and suffering of the men, in throes of the illness and the mental and emotional load society's shunning is taking on them. Much of this is accompanied by quotes from actual newspaper articles, press conferences, or talk shows, that are flabbergastingly ignorant and cruel. But that was the 1980s-90s.
It is not a happy book, nor does it have a happy ending; but how could it have? There's something hopeful there at the end, when Benjamin has lived long enough to see same-sex marriage get legalized, and pride parades become fun for the whole family. But he takes it day by day, because nearly all of his friends paid a terrible price for ignorance and prejudice.
Jonas Gardell's trilogy follows the lives of gay men in the early 1980s Sweden, and then onto modern day--for those few who survive the AIDS epidemic--and its titles should prepare you mentally for what's about to unfold: Part 1: Love. Part 2: Sickness. Part 3: Death. Yet, even knowing what was coming in part three, that mental preparation didn't make it any easier.
Below is going to be spoilers.
Besides, the reader is carrying the wounds from the previous parts: Benjamin, a goody-two-shoes Jehova's Witness is completely shunned by his family, and somehow that break just feels worse over time. When you know that he's trying to tell them something very important about his life, and they just destroy his letters.
His boyfriend's, Rasmus's, parents knit him sweaters and call him their son, up until Rasmus dies. I thought my heart already broke multiple times earlier in the novel, when Rasmus's mom says some really terrible things to Rasmus when she finds out he's ill, but the way the otherwise tolerant, loving parents' switch is flipped mere minutes after Rasmus dies is devastating: not only do they leave Benjamin utterly alone with his debilitating grief--the boy who thought he had essentially found a second set of parents to replace those who don't want anything to do with him--they also take over Rasmus's funeral arrangements and prevent Benjamin and all of their friends from attending. They also rob Benjamin of his last moments with Rasmus; although the parents have somewhat gotten along with Rasmus since his declaration to follow his heart, they were never again close. But Rasmus's mother convinces Benjamin to give the father time alone with his son; I guess to atone for his own sins of nearly disowning the child he loved so much. The parents' behavior is somehow understandable, but also terribly, terribly selfish.
It's a lot. Gardell doesn't shy away from describing the utter coldness and inhumanity of politicians and hospital staff toward men with HIV, and he vividly describes the pain and suffering of the men, in throes of the illness and the mental and emotional load society's shunning is taking on them. Much of this is accompanied by quotes from actual newspaper articles, press conferences, or talk shows, that are flabbergastingly ignorant and cruel. But that was the 1980s-90s.
It is not a happy book, nor does it have a happy ending; but how could it have? There's something hopeful there at the end, when Benjamin has lived long enough to see same-sex marriage get legalized, and pride parades become fun for the whole family. But he takes it day by day, because nearly all of his friends paid a terrible price for ignorance and prejudice.
This entire review has been hidden because of spoilers.
December 27, 2021
Tää sarja oli niin hyvä, semmonen vahva 4-5 tähtee. Tää kolmas osa oli ehkä mun lemppari, ainakin tällä hetkellä tuntuu siltä. Hajottaa. Tässä kirjassa oli paljon hautajaisia, kärsimystä, epäoikeudenmukaisuutta, mutta samaa aikaan kuitenkin onnellisia ja hauskoja hetkiä. Ihana sakki erilaisia ihmisiä, jotka löysi toisistaan perheen. Tykkäsin siitä, kuinka paljon tähän oli sisällytetty infoa, politiikkaa ja tietoa siitä millaista oli elää Ruotsissa lgbtq+ -yhteisön jäsenenä AIDS-epidemian aikana, ja kuinka tilanne kehittyi vuosien kuluessa. Jotenkin todella koskettava ja tärkeä teos.
August 1, 2025
KLAR MED TRIOLOGIN. Väldigt fin berättelse om kärlek, vänskap och förtryck i tre delar om livet som homosexuell man i Sverige under aids-epidemin. En stilistisk snygg och genomarbetad berättelse, men något rörig. Tycker att hoppen i tidslinjen å ena sidan är snygga, men å andra sidan gör det att jag blir mer känslomässigt distanserad till texten eftersom jag på sätt och vis slungas runt, försöker orientera mig och vet saker i förväg. Det finns även regelrätta faktainslag som är väldigt lärorika, samtidigt som även de bidrar till viss distans.
Allt som allt en fin, viktig och lärorik berättelse som alla borde ta sig tiden att läsa. En viktig läxa om Sveriges historia!⭐️
Allt som allt en fin, viktig och lärorik berättelse som alla borde ta sig tiden att läsa. En viktig läxa om Sveriges historia!⭐️
June 12, 2023
rett fra notater:
forfatteren skriver veldig dramatisk, og gjorde det i de to andre bøkene også, men det plagde meg ikke så mye da. kanskje det plager meg mer nå fordi han gjentar seg selv ganske mye i denne. hele avsnitt gjentas nesten ordrett, det er litt rart.
synes det er kjipt at vi ikke fikk noe innblikk i paul og droppa barndom. vi fikk se hvordan alle de andre hadde vokst opp, bortsett fra de. og paul er bindeleddet i hele gruppa, og jeg var veldig nysgjerrig på han.
men ellers så liker jeg historiene godt, og de er veldig sterke! måtte felle en tåre på slutten
forfatteren skriver veldig dramatisk, og gjorde det i de to andre bøkene også, men det plagde meg ikke så mye da. kanskje det plager meg mer nå fordi han gjentar seg selv ganske mye i denne. hele avsnitt gjentas nesten ordrett, det er litt rart.
synes det er kjipt at vi ikke fikk noe innblikk i paul og droppa barndom. vi fikk se hvordan alle de andre hadde vokst opp, bortsett fra de. og paul er bindeleddet i hele gruppa, og jeg var veldig nysgjerrig på han.
men ellers så liker jeg historiene godt, og de er veldig sterke! måtte felle en tåre på slutten
April 17, 2025
„Moje jedyne życie!
Jedyne, jakie miałem.
To jedno, jakie dostałem.
Jedyne, jakie chciałbym mieć!
Moje jedyne życie!”
„Opowiedzieć to swego rodzaju obowiązek. To sposób na to, by uczcić, opłakać i zapamiętać. To walka pamięci z zapomnieniem”
żadna książka nigdy nie doprowadziła mnie do takiej rozpaczy.
niech pamięć o osobach, które nie bały się kochać, nigdy nie zniknie. jesteśmy im to winni.
Jedyne, jakie miałem.
To jedno, jakie dostałem.
Jedyne, jakie chciałbym mieć!
Moje jedyne życie!”
„Opowiedzieć to swego rodzaju obowiązek. To sposób na to, by uczcić, opłakać i zapamiętać. To walka pamięci z zapomnieniem”
żadna książka nigdy nie doprowadziła mnie do takiej rozpaczy.
niech pamięć o osobach, które nie bały się kochać, nigdy nie zniknie. jesteśmy im to winni.
May 5, 2020
Aså denna bokserie!! De finaste, mest berörande, viktigaste och utbildande jag läst! Borde vara obligatoriskt att läsa den! Jonas Gardell förmedlar i denna serie på ett sjukt vackert sätt en del av den oerhört viktiga samtidshistorien många glömt. Måste helt enkelt läsas!
June 21, 2019
4,5 stars
March 29, 2020
Jeg bare gråter og gråter. Denne historien er grusom og vakker og forferdelig og nydelig og poetisk og alt på en gang. Vanskelig å finne ord for denne boka. Kommer til å sitte i meg lenge. ❤️
March 22, 2023
Ren smärta som förväntat men så så så bra
September 18, 2024
Otrolig
Grät totalt: 8 ggr
Grät totalt: 8 ggr
Displaying 1 - 30 of 266 reviews