Barbro är inte purung längre. Det oundvikliga slutet närmar sig, det inser hon allt. För att mota fan i dörren - eller kanske snarare passa på medan hon fortfarande orkar - tar Barbro saken i egna händer. Ta det här med ålderdomshem till exempel. Visst är det helt rimligt att "provtesta" samhällets olika äldreboenden så att en vet vilket som är bäst när det väl blir aktuellt?
Samtidigt går dottern Ingela igenom en livskris. Hon är heller inte särskilt ung längre, men vad vill hon med livet? Jobbet på kommunen är förvisso tryggt, men också väldigt utmattande. Och inte blir det bättre av att ordentliga Ingela ständigt oroar sig för vad hennes tokiga mamma ska ta sig för härnäst.
Och mellan dessa två kvinnor sitter barnbarnet Barbie, som brottas med insikten att hon en dag kommer stå utan både mamma och mormor.
Det var kul att återse Barbro, Ingela och Barbie. Men jag tror nog att det kanske börjar räcka med återträffar för min del. Boken är rolig och Barbro känns väl igen, men det känns lite som att det dök upp lite onödigt mycket bajsskämt för min smak.