Idag ser vi hur känslan av meningslöshet ökar i vår del av världen, speciellt bland unga. Detta trots att vårt materiella välstånd vuxit. Varför är det så? Vad kan vi göra för att finna mening i tillvaron, och hur hjälper vi dem som inte gör det?
I Anspråkstagen vänder sig David Thurfjell till religionshistorien för att få svar. Oavsett om det finns någon högre mening med existensen eller inte har vi människor en förmåga att uppleva livet som om det gjorde det, konstaterar han. Även under de mest förtvivlade omständigheter har vi genom historien alltid skapat sammanhang som odlat den förmågan. Frågan är om vi idag, utan att backa bandet, kan ta hjälp av denna uråldriga erfarenhet för att hitta en väg framåt.
Det blir en resa på jakt efter mening längs vindlande vägar i den mänskliga erfarenhetens utkanter. För känslan av mening är inget som lätt låter sig kontrolleras. Det är en känsla som måste lockas fram indirekt, och sökas längs de subtila rottrådar av tillhörighet som förbinder människan med hennes omvärld.
Anspråkstagen av David Thurfjell, en bok om meningslöshet. Jag funderar över vem som egentligen målgruppen är eftersom jag upplever innehållet som lite väl abstrakt. Det teoritunga är bitvis tankekittlande men samtidigt suktar jag genom hela läsning efter mer konkreta läsningar än de metaforer som används för att försöka gestalta meningsfullheten. David hade säkert sagt att jag missförstår honom men då vill jag säga att jag bara vet mer än honom om meningsfullhet och att det visst går att göra mer konkret, men å andra sidan kanske en sådan text hade uppfattats som för banal och enkel för att övertyga någon eller ens bli publicerad. Vem vill liksom läsa en bok om att vara positiv och att ha en massa små projekt och listor? Kanske verkar jag självgod men att läsa boken kändes som ett enda stort conformation bias.
Trots dess krussidullande är Anspråkstagen en självmedveten bok som oftast är kul att läsa och jag håller med David om det mesta, speciellt slutklämmen som på sätt och vis omintetgör alla teser han presenterat är snygg, ett perfekt tajmat ”it aint that deep bro” följt av ett mike drop.
"Den franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal är känd för devisen >>låtsas till du lyckas<<. Han anför detta som ett levnadsråd till den som vill men inte kan förmå sig att tro på en högre sanning. >>Gör som de som följer den väg du vill vandra gör<<, föreslår han pragmatiskt, >>efterlikna deras handlingar även om du inte förstår deras sinnesstämningar, överge de tomheter du ägnar dig åt, det kommer naturligt få dig att tro, och stilla ditt tvivel.<<
Pascal menar att handlingen föregriper övertygelsen. Gör först, därefter kommer du känna. Du hjälper inte en medmänniska för att du tycker om henne, du tycker om henne för att du hjälper. Sett inifrån den subjektiva upplevelsen kan man beskriva valet att låtsas som en sorts troshandling, som ett språng, man väljer att gå in i en lek, att agera som om den var sann och leva genom den. Och vissa kan göra detta, vissa kan leka även om de förnuftsmässigt tvivlar på lekens regler. Ser man livet på det här sättet så kanske det är så att det kan vara ett val att leva. Kanske kan man välja att finnas, att tro att det liv man lever är värt något, att det är sant och viktigt.
Nietzsche landar även han i en liknande slutsats. >>Att inte önska att något vore annorlunda, det är mitt recept för mänsklig storhet<<, skriver han, >>att inte bara stå ut med det nödvändiga, än mindre försöka släta över det, utan att älska det.<< Det innebär att försöka lära sig se det nödvändiga som vackert, att odla en sådan hållning i sitt liv. Och gör man det kommer inte bara världen att bli vackrare för en själv, man kommer också bli en av de som genom sin kärlek till den gör den vacker. Nietzsche kallar den här hållningen för dionysisk efter den grekiske vinguden - han som stod för livsglädje, fest, vansinne och fruktbarhet. Det dionysiska är att se hur världen skapas och faller samman om och om igen, att se hur denna process pågår evinnerligen utan en mening bortom sig själv, att se allt detta, att förstå att det är fantastiskt och att älska det. >>Var det där livet?<< säger den dionysiske till döden. >>Ge mig det i så fall en gång till!<<" (s.280-281).
Blir alltid lika fascinerad av Davids resonemang om livet och alla dess beståndsdelar. Så intressant att få ta del av hur diverse strömningar i samhället och kulturen format vår syn på saker och ting genom historien. Så pass faktatungt (intressant) att det blir svårt att minnas alla resonemang, ens såhär en månad eller två efter jag läst boken. Men kommer å andra sidan inte ha nåt emot att läsa den igen.
Wow vilken bok! Den har tagit mig lång tid att läsa eftersom jag fått lov att tänka och fundera under tiden. Skulle vilja komma ihåg ALLT både bokens text och mina egna tankar, men det jag hoppas att den lämnar kvar är insikten att vi är en del av allt och att ”meningen är det här, exakt det här och inget annat.”