What do you think?
Det enkla och det ensamma
One of the best-selling poetry collections of the past decade, Asta Olivia Nordenhof’s the easiness and the loneliness took Denmark by storm with its refreshing honesty and directness about growing up in a challenging family situation. Nordenhof eschews traditional ideas of poetic beauty in favor of poems that double as social critiques, addressing the inequalities in Denmark, the difficulties of living under great financial strain, of various forms of abuse, and of working in a brothel. A fiery book that attracted great praise from reviewers and readers, and won the 2013 Montanas Literature Prize.
54 pages, Paperback
First published January 1, 2013
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 64 reviews
June 16, 2021
Real Rating: 3.5* of five
For 2022's #WITMonth, Open Letter's website offers 40% off PRINT edition!
I've said multiple times in various places that I continue to challenge my reading preferences to prevent them from becoming insurmountable prejudices. I keep trying different, sometimes well-known and other times unknown, YA novels, comic books graphic novels, and even *shudder* poetry *retch*.
I got this PDF from Open Letter, for which I thank them very kindly; until last week, I had no way to read it because I was solely in the Kindleverse. Then I got...hosanna in the highest!...a Galaxy Tab so I could spread the wear on my laptop out a bit. (GREAT for streaming!) It made reading this slim, bilingual edition of Danish poet Asta Olivia Nordenhof's very, very weird poems a breeze.
What was not a breeze was trying to figure out what the hell the poet's talking about:
No, I didn't remove or forget punctuation; no, I didn't deliberately add spaces or line-breaks; this is how the PDF presented itself to me. I swear to you that, in my quest not to die above the neck before I do below it, I am not looking for examples to confirm my biases...I accepted this offer of a PDF because I'd never heard of the poet in any capacity and knew absolutely nothing about her.
What the actual fuck is she talking about there?! Her abused mother? Okay, I get that; but unless I'm utterly insensible to poetry, that is far from all she's talking about...is it? isn't it? gawd I want an elderberry, where's the jam.
So far, so bad.
But then I hit something that made me squirm, flinch, and regard the page with new, and increasing respect:
It's excerpted from a longer poem. I was ready to just write off my reading experience, despite the fact that I'm quite fond of several poets (hi Sven!) and would never, ever go out of my way to hurt them, as just another dreary exercise in obfuscatory self-gratification before my befuddled old-man eyes. That poem, especially that fragment of it, in such simple and direct language (kudos to you, Translator Nied), bashes the snot out of complacent and dismissive attitudes towards the lived experiences of others. The poet's choice of her tenuous connection's demand for sharing a reality no one else in his life, confined to a narrow and solitary space, would ever once think of requesting. I don't think anyone accepted it, either. But the urgency of the demand...it is like being slapped backhand by a bigger, stronger person, and done with real rage...outrage, is there a superlative I don't know about? I need it.
Moseying on through the Danishness of the alternating pages, I was utterly and finally transfixed:
So. Yeah. This is why I don't watch TV. I binge on shows via streaming services when I'm already sure they don't use women/queers/children/Black folks as victims, or if they do, it's reparatively handled (revenge stories satisfy me). This is why most "thrillers" are off my list. I really, really don't want that imagery in my head...and here's a poet, of all people (sorry Jean), boiling my angry disgust into two viciously stabby lines:
Exactly. And this, my olds, is why I continue to challenge myself to read genres I dislike. There is, not always but often, something to take away the curse of isolation from solitude.
For 2022's #WITMonth, Open Letter's website offers 40% off PRINT edition!
I've said multiple times in various places that I continue to challenge my reading preferences to prevent them from becoming insurmountable prejudices. I keep trying different, sometimes well-known and other times unknown, YA novels, comic books graphic novels, and even *shudder* poetry *retch*.
I got this PDF from Open Letter, for which I thank them very kindly; until last week, I had no way to read it because I was solely in the Kindleverse. Then I got...hosanna in the highest!...a Galaxy Tab so I could spread the wear on my laptop out a bit. (GREAT for streaming!) It made reading this slim, bilingual edition of Danish poet Asta Olivia Nordenhof's very, very weird poems a breeze.
What was not a breeze was trying to figure out what the hell the poet's talking about:
on the way to the ocean, we pick elderberries
all the love i have can fit in an elderberry
someone should have taken away her meekness
my mother
i should have said:
no one has the right to destroy you
all those fuckheads
youre meticulous with your makeup before we leave for the school program
forget it
just forget it
theres no reason to be kind to anyone unkind
forget it
no one has the right to demand that you be kind to the unkind
No, I didn't remove or forget punctuation; no, I didn't deliberately add spaces or line-breaks; this is how the PDF presented itself to me. I swear to you that, in my quest not to die above the neck before I do below it, I am not looking for examples to confirm my biases...I accepted this offer of a PDF because I'd never heard of the poet in any capacity and knew absolutely nothing about her.
What the actual fuck is she talking about there?! Her abused mother? Okay, I get that; but unless I'm utterly insensible to poetry, that is far from all she's talking about...is it? isn't it? gawd I want an elderberry, where's the jam.
So far, so bad.
But then I hit something that made me squirm, flinch, and regard the page with new, and increasing respect:
thomas, his room is small, he has to sit on the edge of the bed
hes just home from iraq
he asks us to smell the sweater he was wearing when he was shot
id rather not have to look at hi. id rather not have to look at you
when we head home dulled by menthol-licorice vodka
tomorrow too we will wake up and be witnesses. helpful. silent
on the way down to the drugstore to buy hair dye.
It's excerpted from a longer poem. I was ready to just write off my reading experience, despite the fact that I'm quite fond of several poets (hi Sven!) and would never, ever go out of my way to hurt them, as just another dreary exercise in obfuscatory self-gratification before my befuddled old-man eyes. That poem, especially that fragment of it, in such simple and direct language (kudos to you, Translator Nied), bashes the snot out of complacent and dismissive attitudes towards the lived experiences of others. The poet's choice of her tenuous connection's demand for sharing a reality no one else in his life, confined to a narrow and solitary space, would ever once think of requesting. I don't think anyone accepted it, either. But the urgency of the demand...it is like being slapped backhand by a bigger, stronger person, and done with real rage...outrage, is there a superlative I don't know about? I need it.
Moseying on through the Danishness of the alternating pages, I was utterly and finally transfixed:
so we sit at home seeing dead women
maybe hanged in the attic with barbed wire, maybe drenched in honey
then people have to hurry and find the creep who did it before he kills
another woman
and drenches her in honey and has sex with her post-mortem
what the fucks going on
better for people who grew up with violence and sex to turn themselves
into saints and be killed
that way, than for all of us jointly to take on the deeply entrenched
hatred of women
crime shows get off too easy
everyone gets off too easy
So. Yeah. This is why I don't watch TV. I binge on shows via streaming services when I'm already sure they don't use women/queers/children/Black folks as victims, or if they do, it's reparatively handled (revenge stories satisfy me). This is why most "thrillers" are off my list. I really, really don't want that imagery in my head...and here's a poet, of all people (sorry Jean), boiling my angry disgust into two viciously stabby lines:
crime shows get off too easy
everyone gets off too easy
Exactly. And this, my olds, is why I continue to challenge myself to read genres I dislike. There is, not always but often, something to take away the curse of isolation from solitude.
October 1, 2021
jag har ju trott att den här diktsamlingen är skit på grund av omslaget som skriker "banal 90-talist ger ut diktsamling á la elis burrau" som jag ju tycker är skit. MEN tji fick jag! Detta är en ypperlig diktare. Tack till holmsan som kärleksfullt slängde den på mitt skrivbord.
August 11, 2018
one of the two works by danish author asta olivia nordenhof (the other being a novel), the easiness and the loneliness (det nemme og det ensomme) is an evocative, bilingual collection of poetry that was a bestseller in denmark following its 2013 release. foregoing formal constraints, nordenhof's poetry is perhaps best described as a series of impressions, feelings, observations, insights, and cathartic revelations. it's hard (for this reader) to know how much of the writing is autobiographical in nature (though she did work as a prostitute, so portions about a brothel were presumably taken from/inspired by these experiecnes), but, nonetheless, nordenhof's poems deal with both personal reflection and contending with the world around her. with a righteous indignation complemented by dark humor and tempered by both resignation and a stirring fortitude, nordenhof's debut collection, the easiness and the loneliness, forestalls both of its titular characteristics.
*translated from the danish by susanna nied (inger christensen)
wish i were named torben and had an easier life
and then i would have stood there totally fucked silly in the 7-eleven
and marveled that i was named torben and that what i was named meant nothing anyway on hot
way wild and the directionlessness would be so obvious
that you walked on hot coals that you werent the boss in your own house
and just as you can want to lick a baby because its totally little
all the love you have, oh dear ive lost my mind
if one more snowflake hits my neck and melts down my back
then ill fucking fuck everyone i see or ill start to cry and never stop
got a card from a woman named livia whos about to turn a hundred
she thinks im named livia and turned seventeen last monday, and she wishes me happy birthday
tanti cari auguri di buon natale the card says
such a joy! no one has their facts straight! everyone has their heads up their ass!
everyone at some point has been so hot and then rested their thighs against rocks that have been in the shade all day
everyone has been so marvelously little
*translated from the danish by susanna nied (inger christensen)
Read
October 10, 2023Sista jag läste i mina 20s :)
July 25, 2015
När jag slutar att läsa har jag huvudet fullt av bilder och känslor och minnen som inte är mina.
May 1, 2019
i distance myself from those i love with the same strength of my whole body
got insight into how i will die
i saw the explosion from inside.
from my bloods perspective.
i was upset about it.
Translated from the Danish, this collection doesn't lose it's jagged edges. It's visceral, biting, and doesn't mince words. Nordenhof speaks of her time as a sex worker, poverty, and addiction. The poems are more stream-of-consciousness than fully formed pieces.
got insight into how i will die
i saw the explosion from inside.
from my bloods perspective.
i was upset about it.
Translated from the Danish, this collection doesn't lose it's jagged edges. It's visceral, biting, and doesn't mince words. Nordenhof speaks of her time as a sex worker, poverty, and addiction. The poems are more stream-of-consciousness than fully formed pieces.
May 9, 2021
jeg læste digtsamlingen to gange - måske fordi jeg havde brug for tid til at kunne lade digtenes rum fæstne sig. asta olivia nordenhof skriver både smukt og skarpt. man bliver forskrækket, ked af det og vred. vi følger digter-jegets tanke, eller måske skrivende tanke, og hun har en rigtig fin måde at føre læseren gennem tid og rum. Som en figur i en virtuel verden bliver vi placeret i ét rum og kigger ind i andre.
digter-jeger beskriver både at kaste med blommer på amar, en farmors lejlighed (vi er fysisk tilstede i rummene af en erindring) og volden den rummede, at være fuld til en fest og en vrede til sin familie. ærligheden er ikke til at tage fejl af og er værd at sætte pris på i sig selv. det er en personlig historie om svigt, vold og barndom, der driver en vrede og som ønsker at være vred på verden og på uretfærdighed og ubetænksomhed. det er en bog om omsorg og ømhed. om sorg og tab.
der er nogen der skriver, at de synes at digtene har en skarphed, men nogle gange mister fokus, ender med ikke at føre nogle steder hen. det gør mig ikke noget, for det der fylder i min læseoplevelse er, at teksterne er drevet af et behov for at blive skrevet. et skingrende behov for at fæstne et liv, erindringer, følelser og mennesker på papir. at fæstne sig selv på papir. det er det behov bag digtene, der først og fremmest fanger mig. det er næsten en del af teksternes æstetik, at udsagn, følelser og oplevelser må kastes ud, uden man som skrivende må kunne forvente at lægge det fint frem.
jeg slutter af med digtsamlingens første tekst:
“en våd græsplæne og mig
det blir dejligt at træde ud på den
her lugter af ahorn
det nemme og det ensomme
ikke dø for egen hånd ikke eje sig selv fuldstændig
det lovmæssige og pligterne
sørge for te og appelsiner til de syge at livet kommer udefra
morgenens tidligste vand
nerverne er galere end jeg”
digter-jeger beskriver både at kaste med blommer på amar, en farmors lejlighed (vi er fysisk tilstede i rummene af en erindring) og volden den rummede, at være fuld til en fest og en vrede til sin familie. ærligheden er ikke til at tage fejl af og er værd at sætte pris på i sig selv. det er en personlig historie om svigt, vold og barndom, der driver en vrede og som ønsker at være vred på verden og på uretfærdighed og ubetænksomhed. det er en bog om omsorg og ømhed. om sorg og tab.
der er nogen der skriver, at de synes at digtene har en skarphed, men nogle gange mister fokus, ender med ikke at føre nogle steder hen. det gør mig ikke noget, for det der fylder i min læseoplevelse er, at teksterne er drevet af et behov for at blive skrevet. et skingrende behov for at fæstne et liv, erindringer, følelser og mennesker på papir. at fæstne sig selv på papir. det er det behov bag digtene, der først og fremmest fanger mig. det er næsten en del af teksternes æstetik, at udsagn, følelser og oplevelser må kastes ud, uden man som skrivende må kunne forvente at lægge det fint frem.
jeg slutter af med digtsamlingens første tekst:
“en våd græsplæne og mig
det blir dejligt at træde ud på den
her lugter af ahorn
det nemme og det ensomme
ikke dø for egen hånd ikke eje sig selv fuldstændig
det lovmæssige og pligterne
sørge for te og appelsiner til de syge at livet kommer udefra
morgenens tidligste vand
nerverne er galere end jeg”
April 4, 2023
Den var bra! Läste den först en gång och sen en gång till och då var det simning allt föll på plats väldigt snyggt. Inte massa strunt och rakt på sak. Lovely girl lovely språk som vanligt. Synd att den var så kort därmed 4/5…
December 19, 2013
De der billeder som bestod af tusind prikker
hvis du kiggede længe nok ville der danne sig et billede
ligeså fragmenteret er dette værk
men uden noget billede
Når du har kigget længe og koncentreret bliver du træt
Keder dig
Hvad handlede dette værk om?
Du kan ikke huske det
Intet indtryk efterladt
intet billede
Andet end at AON har levet et meget hipt og boheme liv.
Og tillykke med det.
hvis du kiggede længe nok ville der danne sig et billede
ligeså fragmenteret er dette værk
men uden noget billede
Når du har kigget længe og koncentreret bliver du træt
Keder dig
Hvad handlede dette værk om?
Du kan ikke huske det
Intet indtryk efterladt
intet billede
Andet end at AON har levet et meget hipt og boheme liv.
Og tillykke med det.
September 28, 2015
Hmm... Meget mystisk, men har alligevel et eller andet. Synes den blev bedst efter man var halvvejs.
July 12, 2016
Meget meget smuk digtsamling. Vil forsøge at huske at man ikke skal være venlig overfor de uvenlige.
Read
March 30, 2015det nemme og det ensomme
så stærk og dog skrøbelig om liv
den får al min ros
så stærk og dog skrøbelig om liv
den får al min ros
April 11, 2022
Jag läst inte alltför länge Yahya Hassan som också är/var dansk poet. Asta Olivia Nordenhof och han påminner om varandra även om de skiljer sig åt. Kanske för att de mycket befinner sig på Köpenhamns gator och att tillvaron som skildras är en mörk och något gömd värld.
Jag vill absolut läsa mer av henne. Hennes språk är direkt och drar med mig i en slags hastig vind ner på gatan, in i rum och situationer som är hennes. Jag gillar hennes röst. Jag tror jag skulle gilla henne.
Jag vill absolut läsa mer av henne. Hennes språk är direkt och drar med mig i en slags hastig vind ner på gatan, in i rum och situationer som är hennes. Jag gillar hennes röst. Jag tror jag skulle gilla henne.
September 7, 2019
måske 5
December 18, 2020
Håbløshed, vrede, identitet og kærlighed koncentreret og kogt ned til 54 sider; fortalt ærligt, ungt og prosaisk. Digtene skildre også vores samfund, men brænder for alvor igennem når de fortæller en livshistorie af den slags som alt for sjældent får en plads i litteraturen
August 16, 2024
Välbekant men ändå välskrivet 👏
May 3, 2021
Måske fordi jeg har læst så meget, der minder om, men den rørte mig ikke sønderligt. Poesi om sindssyge har aldrig været min kop the.
April 9, 2023
A wonderful book of poetry about... well, you end up wondering what it really is about.
One gets the wonderful impressionist like writing that goes from lovingly childhood memories to the juxtaposition of darker social issues, yet only scratches the surface without actual commentary - except for one - which in and of itself is very good and thought provoking.
The lack of common thread, form and formalities, such a titles or capitalised letters where there ought to be, sets the poems and book back. As everything then becomes muddled and one asks oneself, what is the easiness and what is the loneliness or is it just all l'art pour l'art.
One gets the wonderful impressionist like writing that goes from lovingly childhood memories to the juxtaposition of darker social issues, yet only scratches the surface without actual commentary - except for one - which in and of itself is very good and thought provoking.
The lack of common thread, form and formalities, such a titles or capitalised letters where there ought to be, sets the poems and book back. As everything then becomes muddled and one asks oneself, what is the easiness and what is the loneliness or is it just all l'art pour l'art.
October 9, 2023
"Hvis ét snefnug rammer mig i nakken og smelter ned langs nakken/ Så knepper jeg fandme alle jeg ser eller jeg begynder at græde og stopper aldrig igen"
3,5
3,5
January 8, 2026
Tað var torført hjá mær at hugsavna meg um hetta yrkingasavnið og tí fær tað bara 3 stjørnur. Var tó ahugavert og umhugsi eitt sindur at lesa tað umaftur.
September 16, 2015
Du forvirrer mig, men på den gode måde
September 16, 2015
Some poems were more of a social commentary or her recollecting memories, but it works. It really did, and I'm looking forward to her next book...
November 10, 2015
One of the best and most interesting collection of poems i've ever read
Read
October 9, 2025den forvirre mig, men på den gode måde. tror jeg.
October 2, 2024
Inte äga sig själv fullständigt
(Inte äga sig själv självständigt)
Att livet kommer utifrån
Nerverna är galnare än jag
Och tunnelbanan drev med sitt ljus, som ett strängt, som ett underligt ilsket samhälle
Fram och tillbaka över himlen
Jorden är öm och jag är inte nog att fatta det!
När jag försöker tänka på hur hon såg ut minns jag istället fotografiets kvalitet
Om jag uppehåller mig tillräckligt länge vid objekten börjar rum formas
Ingen har rätt att kräva av dig att du är vänlig mot de ovänliga
Så jag fullständigt tappade fattningen
När man blivit så dum, inte mer blottad än allt annat
All den kärlek man har, åh dear jag har mist förståndet
himlen: vet inte
Stilla stilla över huden
I rocken liknad din pappa en som har tagit på sig ett tungt ämbete
Någon MÅSTE påtala soluppgången
Gör det som ligger närmast. Jag skriver och du lever medan jag skriver
Deckare kommer undan för lätt
Alla kommer undan för lätt
De få som var där, i den stora bassängen, de stod som underliga vattenfrukter
Jag stod och tittade på vattnet i kastrullen som om det var något allvarligt
Och hon är inte sträng, hon är uppsluppen ett ögonblick
Jag vill varna en annan kvinna, hon är blind, för det levande ljuset
När jag gör det faller hon nästan.
Jag introduceras till läppglans.
Framöver väntar uppenbarelser av glömska. Saker man skulle ha haft med dig
Grannarna mittemot vet det förmodligen inte, att de är tre som diskar vid var sin diskbänk nu, deras kök skapar en rand av ljus
Den ömma jorden när man inte vill sova
Jag har 24 år i mig och de är allihop ledsna och windy
Att fråga din hand hur det är att hålla om någon du känner väl
Du skulle se mig när du inte är här, hur glupskt jag äter av osten. Skär den i stora bitar
Efteråt försöker jag glömma att det har hänt. Öppnar fönstret
Som jag tänker på honom nu tänker jag att han nästan alltid kände sig förödmjukad
The winter is coming
Or the summer is coming
The political situation
Can you help me get to Denmark
Armarna blir trötta. Tärda av kärlek. Illamående
När man älskar så våldsamt. Fördjupningen under kindbenen tilltar
Det förstör ansiktet
Att leva med att min pappa måste leva med en vuxen mans ansikte
Att bomullstäcket, det släta påslakanet, känns svalt mot huden, som en fullständig förlåtelse
Jag vet inte. jag tar emot brev och svarar inte
Man måste skratta
Jag vill prata om judge Bennet. En domare från iowa som i en dokumentärfilm jag såg om on the war on drugs uttalade sig om den dom han precis hade fällt: i did an injustice today
När bokstäverna under processen att göra skylten blev fatala
Någon transporterade skylten vidare. En människa bankande stången, skylten är fastmonterad, ner i jorden. Fataliteten som något som hela tiden inträffar
Om den bild jag ser tecknad av medborgarskap, som lika med en ultimat villighet, en beredskap att göra det man blir tillsagd
Dikt sid 46-48
På morgonen, mycket tidigt
Jag råkar föreställa mig en kamp där det inte finns någon kamp
För en hjärnkirurg är väl hjärnan alltid a wonderful piece of nothing and science
De saker som det inte finns någon att tacka för
Vattnet är milt mot låren
En äng, i solskenet märker man ingen skillnad på en äng och min bror
(Blank)
Och hunden, så gyllene hon såg ut när hon sprang över marken
Äntligen fick hon använda sina muskler!
Det började lugnt och stilla, nu måste varje film överträffa den tidigare i trivial horror
(Inte äga sig själv självständigt)
Att livet kommer utifrån
Nerverna är galnare än jag
Och tunnelbanan drev med sitt ljus, som ett strängt, som ett underligt ilsket samhälle
Fram och tillbaka över himlen
Jorden är öm och jag är inte nog att fatta det!
När jag försöker tänka på hur hon såg ut minns jag istället fotografiets kvalitet
Om jag uppehåller mig tillräckligt länge vid objekten börjar rum formas
Ingen har rätt att kräva av dig att du är vänlig mot de ovänliga
Så jag fullständigt tappade fattningen
När man blivit så dum, inte mer blottad än allt annat
All den kärlek man har, åh dear jag har mist förståndet
himlen: vet inte
Stilla stilla över huden
I rocken liknad din pappa en som har tagit på sig ett tungt ämbete
Någon MÅSTE påtala soluppgången
Gör det som ligger närmast. Jag skriver och du lever medan jag skriver
Deckare kommer undan för lätt
Alla kommer undan för lätt
De få som var där, i den stora bassängen, de stod som underliga vattenfrukter
Jag stod och tittade på vattnet i kastrullen som om det var något allvarligt
Och hon är inte sträng, hon är uppsluppen ett ögonblick
Jag vill varna en annan kvinna, hon är blind, för det levande ljuset
När jag gör det faller hon nästan.
Jag introduceras till läppglans.
Framöver väntar uppenbarelser av glömska. Saker man skulle ha haft med dig
Grannarna mittemot vet det förmodligen inte, att de är tre som diskar vid var sin diskbänk nu, deras kök skapar en rand av ljus
Den ömma jorden när man inte vill sova
Jag har 24 år i mig och de är allihop ledsna och windy
Att fråga din hand hur det är att hålla om någon du känner väl
Du skulle se mig när du inte är här, hur glupskt jag äter av osten. Skär den i stora bitar
Efteråt försöker jag glömma att det har hänt. Öppnar fönstret
Som jag tänker på honom nu tänker jag att han nästan alltid kände sig förödmjukad
The winter is coming
Or the summer is coming
The political situation
Can you help me get to Denmark
Armarna blir trötta. Tärda av kärlek. Illamående
När man älskar så våldsamt. Fördjupningen under kindbenen tilltar
Det förstör ansiktet
Att leva med att min pappa måste leva med en vuxen mans ansikte
Att bomullstäcket, det släta påslakanet, känns svalt mot huden, som en fullständig förlåtelse
Jag vet inte. jag tar emot brev och svarar inte
Man måste skratta
Jag vill prata om judge Bennet. En domare från iowa som i en dokumentärfilm jag såg om on the war on drugs uttalade sig om den dom han precis hade fällt: i did an injustice today
När bokstäverna under processen att göra skylten blev fatala
Någon transporterade skylten vidare. En människa bankande stången, skylten är fastmonterad, ner i jorden. Fataliteten som något som hela tiden inträffar
Om den bild jag ser tecknad av medborgarskap, som lika med en ultimat villighet, en beredskap att göra det man blir tillsagd
Dikt sid 46-48
På morgonen, mycket tidigt
Jag råkar föreställa mig en kamp där det inte finns någon kamp
För en hjärnkirurg är väl hjärnan alltid a wonderful piece of nothing and science
De saker som det inte finns någon att tacka för
Vattnet är milt mot låren
En äng, i solskenet märker man ingen skillnad på en äng och min bror
(Blank)
Och hunden, så gyllene hon såg ut när hon sprang över marken
Äntligen fick hon använda sina muskler!
Det började lugnt och stilla, nu måste varje film överträffa den tidigare i trivial horror
October 4, 2020
Hurtig og ganske kontant læsning.
Jeg kender ikke meget til Asta Olivia Nordenhof, men opfatter digtsamlingen som selveksponerende og med afsæt i hendes eget liv, oplevelser etc. Dermed bliver det for mig en læsning, som jeg også synes er lidt trist, idet den er centreret omkring vold, prostitution, fravær af forældre og et ganske udfordrende liv, tror jeg. Dog oplever jeg den også i sin bramfri og meget konkrete skrivestil, som værende om ikke underfundig, så til tider humoristisk.
Den balancerer for mig fint imellem at være vred, opgivende og konstaterende. Uanset om det lander enten det ene eller det andet sted, så synes jeg at den er værd at læse med sit gnistrende og intense billede af en ung kvinde på kant med både tilværelsen og sig selv.
Jeg kender ikke meget til Asta Olivia Nordenhof, men opfatter digtsamlingen som selveksponerende og med afsæt i hendes eget liv, oplevelser etc. Dermed bliver det for mig en læsning, som jeg også synes er lidt trist, idet den er centreret omkring vold, prostitution, fravær af forældre og et ganske udfordrende liv, tror jeg. Dog oplever jeg den også i sin bramfri og meget konkrete skrivestil, som værende om ikke underfundig, så til tider humoristisk.
Den balancerer for mig fint imellem at være vred, opgivende og konstaterende. Uanset om det lander enten det ene eller det andet sted, så synes jeg at den er værd at læse med sit gnistrende og intense billede af en ung kvinde på kant med både tilværelsen og sig selv.
March 5, 2025
Nordenhof's debut contains plenty of crude anger and puzzelingly unaffecting wanderings through a personal past that quickly made me lower my expectations. This being a translation, it's hard to assess how much more effective her work could be in the orginal Danish but eventually it did manage to surprise me once or twice. I found these moments too rare to endorse this collection enthusiastically but the poem about her father that I've dubbed 'I get letters and don't answer' (none of these poems have a title) based on it final line, will probably stay with me for a while.
'i wish him rest. i wish him comfort in the temperature of the room, that the cotton comforter the smooth cover feel cool against his skin like total forgiveness'
'i wish him rest. i wish him comfort in the temperature of the room, that the cotton comforter the smooth cover feel cool against his skin like total forgiveness'
January 13, 2021
Jeg har ikke gjort mig meget i at læse digte, men er meget interesseret i at dykke dybere ned i det.
"Det nemme og det ensomme" har mange smukke og finurlige billeder. Det er en følelsesmæssige rutsjebanetur rundt i et liv. Et liv man aldrig kommer helt ned i, eller helt tæt på. Man oplever scener, følelser og indtryk. Det er betagende, dragende og jeg sidder tilbage og vil gerne høre mere. Jeg har set en masse fragmenter af et menneske. Et spændende menneske, og jeg vil gerne høre og se mere om det menneske.
"Det nemme og det ensomme" har mange smukke og finurlige billeder. Det er en følelsesmæssige rutsjebanetur rundt i et liv. Et liv man aldrig kommer helt ned i, eller helt tæt på. Man oplever scener, følelser og indtryk. Det er betagende, dragende og jeg sidder tilbage og vil gerne høre mere. Jeg har set en masse fragmenter af et menneske. Et spændende menneske, og jeg vil gerne høre og se mere om det menneske.
Displaying 1 - 30 of 64 reviews