Dikter (Svenska klassiker)

by Viktor Rydberg

Swedish

Genres: Poetry, Classics

254 pages, Hardcover

First published January 1, 1882

About the author

Abraham Viktor Rydberg (Jönköping, December 18, 1828 – Djursholm, September 21, 1895) was a Swedish writer and a member of the Swedish Academy, 1877-1895. "Primarily a classical idealist",[1] Viktor Rydberg has been described as "Sweden's last Romantic" and by 1859 was "generally regarded in the first rank of Swedish novelists."

Reviews

[Viktor · Rating 2 out of 5]

Ett nyårslöfte var att börja skriva recensioner här, så aa.

Rydbergs sätt att skriva dikter på med mycket rim och referenser till fornnordisk, grekisk och kristen mytologi är inte riktigt min stil. Det hela upplevdes som ganska try-hard och opersonligt. Dock är "Tomten" såklart en certifierad banger som inte omfattas av den här kritiken.
Utöver den var det inte många dikter jag fastnade för. Till de få undantagen hör "Den nya Grottesången" som var rätt cool och mer genuin i sin framställning (och som förde tankarna till en annan bok jag läste parallellt, recension coming soon).

Överlag en rätt svag diktsamling skriven av en charmig författarröst men vars S-tier-rimlexikon.se-skills aldrig når hela vägen fram.

2/5

[Gastjäle · Rating 4 out of 5]

3.5 / 5.0

Stackars Rydberg verkade kämpa väldigt ofta mot en dyster förtvivel. Han var rädd för dessa spökena av ateismen, som uppstår ännu men som inte kanske är likadant störande för nutidsmänniskan: om det finns ingen Gud, finns det bara meningslöshet och materia. Dessutom hyste han ångest för att sådan moral som till exempel återkommer (kanske ironiskt) i markis de Sades verk skulle bli allmän: djungels lag. Och den enda lösning Rydberg kunde tänka emot denna styggelse var naturligtvis kristenhet.

För honom verkade denna lösning vara varken tillräcklig eller övertygande ändå: Kristus kommer och går ganska plötsligt, eftersom Rydbergs tro är inte lika hållbar än hans cynism. Precis som Dostojevskij, det var medan mörkrets stunder när Rydberg var som kraftigast, och han behövde verkligen tvinga sig att ta ett trons språng för att kunna lugna sig lite. Och jag tyckte att detta var mycket tilltalande, även om det övertygar knappast. Detta tvång antyder ett helt annat spel som man måste delta i om man vill hålla fast vid sina idealer och fantasier. Och att vara ärlig, på grund av hans kraftfullt dystra föreställningar av världens förfall och apokalypsen, detta tvång visar hur stark Rydbergs anda kunde vara.

Jag älskade hans mörkaste dikter som Baldersbålet, Arv från Kaos, Grubblaren, Lukanus marterad och Den nya Grottesången (exklusive det oinspirerande och trötta efterskriftet), men också några av hans mer hoppfulla, vänt melankoliska dikter som Antinous, I klostercellen, Klockorna, Tomten och Psyke. Rydbergs sätt att främja självuppoffring och idealism är konstigt uppiggande, och när han var på gott humör, var han varm och human som fan.

Tyvärr, även om han skrev inte så mycket poesi, finns det också några stycken som är ganska oinspirerande prydnader, som Vapensmedjesdikterna. Och förutom Grottesången, var de längre dikterna också svaga: till exempel, i Prometeus och Ahasverus försökte Rydberg placera kristen ord i Prometeus mun, och det funkar inte alls.