Emma är nybliven tvåbarnsmamma och fast i en grå vardag som aldrig verkar ta slut. Bajsblöjor, skrik och sömnlösa nätter Relationen till barnens pappa, Mark, är inte heller vad den en gång var, gnistan har slocknat. I stället utbyts passivt aggressiva kommentarer och det enda de pratar om numera är hur sjukt många vabbdagar som behövs. När blev det så här? Vad hände egentligen? Alla säger att barn gör en hel, men Emma känner mest att hon är trött. Tröttheten äter upp henne.
Det som håller henne strax ovanför ytan är en oväntad besatthet: Mount Everest. Mitt bland disk, berg av smutstvätt och plastleksaker som aldrig verkar försvinna hur mycket hon än plockar, sjunker hon in i dokumentärer om världens högsta berg och de människor som riskerar livet för att nå toppen. De måste ju vara fullkomligt galna. "Folk är dumma i huvet, varför vill man utsätta sig för det?" säger Mark. Emma instämmer, men fortsätter ändå att drömma, natt efter natt, dag efter dag om kylan, den tunna, friska luften och utsikten Där uppe måste väl ändå bajsblöjor och skrik kännas mer avlägsna?
En längtan, en oväntad julklapp och månader av sömnbrist leder snart till en hemlig plan. Emma vet att det är att utmana ödet – men hon kan inte låta bli. Det måste ske. Det kommer ske. För om hon bara lyckas nå toppen, då kanske hon hittar tillbaka till sig själv. Och jämfört med Everest, hur svårt kan föräldraskapet vara egentligen?
Med värme, humor och ett skarpt öga för vardagens stora och små sprickor fångar Augustnominerade Alma Thörn både den klaustrofobiska vardagen och farliga drömmar om något större.
Småbarnsmamman Emma är helt slut. Efter att det andra barnet har fötts är livet ett mörker, relationen med sambon Mark bitvis på bristningsgränsen. Allt känns som ett Sisyfosarbete, att ständigt rulla stenen upp för berget och tvingas se den rulla ner igen och behöva börja om på nytt.
Men om man kunde lämna stenen kvar på botten och bestiga berget själv, vad skulle det innebära? Av en slump ser Emma en dokumentär om Mount Everest och blir fascinerad, närmast besatt. Trots sin höjdrädsla bestämmer hon sig för att börja klättra.
Alma Thörn tecknar en fantastisk berättelse om småbarnslivets baksida och den önskan som nog de flesta haft i någon stund om att bara få fly. Mycket fångas i bilderna som även när de skildrar något fult är vackra, och ofta kan berättelsen tack vare dessa vara ordlös.
En återkommande detalj i bilderna från småbarnshemmet är duplo-klossar. Det äldre av barnen gillar att bygga med dem (”… ett MEGAhögt torn, alltså TUSEN centimeter!”) men för det mesta ligger de lösa runt om i lägenheten som för att visa på hur tillvaron fallit isär, men också hur den skulle ha kunnat sammanfogas till något helt igen. Emma ställer sig också frågan om varför hon inte höll hårdare och varför Mark släppte henne, men då tycks det redan vara för sent och det obevekliga slutet nästan vara ödesbestämt.
För slutet, slutet … Det var länge sedan jag satt så på nålar och med andan i halsgropen som under de sista femtio sidorna av den här boken. Det är sorgligt och storslaget på samma gång, och som så mycket bra litteratur öppet för olika tolkningar. Jag kan inte rekommendera den här serieromanen nog.
Såg en annan kommentar ”Aj ❤️” och jag kan bara hålla med. En fruktansvärd känsla perfekt återgiven. Oerhört vackra bilder som målar en bitterljuv bild av småbarnslivet och kämpa sig igenom det värsta. Det som man knappt kan ha normala konversationer om även om man vill skrik till paret i boken att konversera MER och BÄTTRE. Det är inte en lösning man vill åt. Man vill bara åt lindring.
Vilken omskakande bladvändare! Den är också lekfull och skicklig i bild, ord och upplägg. Jag läste akdrig Min kamp 2 av Knausgård, eftersom jag inte orkade bli så hudlöst påmind om min tid som späd/småbarnsförälder, men nu är jag tydligen redo. Den tiden har i o f s alltid varit närvarande och den blev livsomvälvande. Jag fick panikångest och återföddes, eller mer korrekt inledde ett livslångt födelsearbete. Boken öppnar också upp mina ögon för att besatthet är en svårartad form av missbruk. Eller i sin lindrigare infallsform, en krydda och livsförhöjare? Bilderna i boken och färgskalan är väldigt tilltalande, påminner om kollegan Anneli Furmarks. Att har hört Alma och Anneli samtala om boken på Pilgatan förhöjde också bokupplevelsen. När jag la boken ifrån mig kände jag att slutet var långsökt, men när boken fått landa djupare i mig känner jag att det är perfekt!
Alma Thörn har ett bildspråk som jag verkligen älskar. Bilderna berättar så mycket mer än bara det jag läser, och ger mig den känsla som huvudkaraktären är i. Den är rå och ärlig och vardagsnära, och även om jag inte är förälder kan jag identifiera mig med huvudkaraktären. Tack!