“Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, / det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön / bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men vad är min faders gård, / det är tomt bakom lönnarnas rad.”
(...)
“Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned / invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led, / om det gamla i Alsterns dal.”
(...)
“Där du kära gestalter och syner minns, / där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns / av det gamla i Alsterns dal.”
(Strövtåg i hembygden)
“Säv, säv, susa, / våg, våg, slå”
“I träd vill jag susa, / i gräs vill jag gro, / i fors vill jag brusa, / i hög vill jag bo,
i lunden sväva / kring ättehögen / invid älven där näckbladen vilar.”
(Elementerande)
“Childe-Haroldsdikter skrev och sönderrev jag”
Balen X: “Du skall ej tro att livet dör i döden, / nej, långa, långa, evigt unga öden, / om vilkas slut ej någon aning vet, / vi genomleva i lycksalighet.”
“Men strunt är strunt och snus är snus, / om ock i gyllne dosor, /
och rosor i ett sprucket krus / är ändå alltid rosor.”
“Och vandrar jag i skogen / en kväll att trösta mig,
då vandrar sorgen trogen / på samma tysta stig”
“Bruset av Albions harpa, / sorlet av sång på norröna, / Beuwulfs tider och Fingals”
“Jag vill drömma mig en dröm om / något fordomsdags därinne
i allt grönt om träd och mark / - är ej grönskan ålderdomligt
William-Shakespearelik, ej parken / likt ett hörn av Windsors park?”
“Visst är prins Hamlet galen, men han leker / väl ock med flit en lek med galenskapen,
emot det motstånd, intet klokt beveker / begagnar han det galna såsom vapen.”
“Min vers vill stundom ridas till de ljusa / Elysiens ängder, solomgjtet gröna,
min vers vill ned till Gorgo och Medusa / att ur det hemska hämta upp det sköna.”
“Nu blommar all världen och sommarn drar in / bland ljusgröna dungar och gärden,
all världen är skön, all världen är min / och jag är en son av världen.”
“Och sen ska studentkåren salmas / på Gillet och gasken gå lös
och en million ska det skramlas / åt min och studentkårens tös
och namnet, vi henne ska giva / ska bli Carolina Rediviva.”
“‘Smält min is, / låt min snö / gå i tö’, / suckade vintern vill våren.
‘Kanhända, kanhända om solen vill, / vi vänta väl ännu en månad till,
så kanske det sker’, sjöng våren.”
“Se Kallsta, se Kallsta, se Kallsta sta! / Guda! / Hurra! /
Se sola, se sola i Kallsta store sta!
Se högt skiner Kallstas domkörktorn / i tôpp! / Spel ôpp /
ett klangsens guda! mä trompeter å horn!
Se älva, se broa, se bispens gål, / hur skön / står grön /
den stôlta staden Kallstas potatis och kål!”
(Melangtäras ingåg i Kallsta)
“I ska vänje er å mä te skratt, / för en lever bar för te dö,
ôm dan ska en tänke på natt, / i sol ska en tänke på snö,
du ska gråte, når live ä glatt, / å int ska du vell dä du vell,
då ä allt så stôllit, satt / en allt vell skratte lell.”
(Stôlliheta i vala)
“När julen nalkas och när livet fryser / och allt är stelnat under vita fällar
och mänskohjärtat ängslar sig och ryser / i kulna, dödslikt tysta vinterkvällar;
när kalla stjärnor över snöfält blänka / och månen sorgblek över isar skräder,
jag vet ej varför, men jag måste tänka / på flydda sekler, på förgångna tider.”
(Midvinterfest)
“Det är kallt, det gnisslar under släden, / rimfrost hänger vit i skägg och hår,
framåt vägen mellan furuträden / genom drivorna i trav det går.
Skogen glesnar och den djupa viken, / full med folk och vimlande av bloss,
lik en drömsyn ifrån sagans riken / breder ut sin öppna famn mot oss.”
(Det är kallt)
“Sol, sol, du varma / milda, förbarma / dig över norden, / frigör den arma
frostbundna jorden, / landet, där mörkret i världen är störst!
Dagen, ej natten, / växter och vatten, / icke de eviga drivor och isar
är det som släcker och läskar och lisar / tungans och ögonens svält och törst.”
(En februarivisa)
“Jag drömde om aplar i mäktiga hag / kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår / kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger / i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger och slingrar sig fram / i skogens tystnad från stam till stam.”
(En morgondröm)
“Se, min kära lustvandrar i örtagården / och hon döljer sig för mina ögons åsyn
under buskar av stickelbär och vinbär.” (En hög visa)
Protokoll från Värmlands nation i Upsala år 1593, uppmäta ett lämpligt straff för det “skammeliga och trätosamma uppförande” vid Upsalas möte, där magister Blasius skriat efter öl och vin och gått omkring med pampen dragen “under ideligt huggande i luften och mot enstaka mötande”.