”Jag tänkte på de sjukaste tjejerna i Lund och skämdes för att jag aldrig hade lyckats äta fullt så lite, bli fullt så skeletal.” Det börjar som ett sätt att lindra ångest, men spårar snart ur. För Siri kretsar nu tillvaron kring en enda sak: att kontrollera den egna kroppen. Hon fastnar i en ond cirkel av svält, behandling och återfall, och blir i allt högre grad en åskådare till sitt eget liv. "Hunger" är en närgången, autofiktiv berättelse om ett liv med anorexi, och ett försök att skildra en sjukdom som sällan beskrivs i sin fulla komplexitet. Siri LIdbeck (född 1991) är serietecknare och illustratör bosatt i Malmö. Hon är utbildad på Fatamorgana i Köpenhamn, Akademin Valand i Göteborg och Serieskolan i Malmö och har illustrerat för bland annat Galago, Lilla Piratförlaget och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. "Hunger" är hennes debutbok.
om att göra våld på sig själv, om och om igen utan att kunna berätta om det. så sann och ärlig berättelse om hur anorexin isolerar och lämnar en utanför, utan någon sensmoral eller något överdrivet lyckligt slut. precis som livet är tänker jag efter sista sidan. hunger är sådär som jag önskar att grafiska romaner var lite oftare, när det känns som om den som ritat och skrivit gjort det lika mycket för sin egen skull som för den som ska läsa, för att det finns något att berätta. i det här fallet också en viktig skildring av hur svårt det är att få rätt hjälp och stöd och hur mycket ansvar som läggs på den som är sjuk.
Sån himla fin inblick i en så komplex och dödlig sjukdom. Tycker mycket om hur hon låter bilderna ibland tala för sig själv 1-2 sidor, dom förmedlar saker som kanske är svåra att uttrycka i dialog eller tankar hos huvudpersonen.
En självbiografisk serieroman om att utveckla, leva med och få behandling för anorexia.
Det boken framför allt gör är att visa vilken vidrig sjukdom anorexian är, hur den äter sig in i huvudet och verkar vara extremt svår att få någon sorts kontroll över. Siri Lidbeck lyckas mejsla fram riktiga karaktärer; sjuksköterskan blir aldrig bara "sjuksköterska" eller "institutionsrepresentant" utan en människa i sin egen rätt, liksom många av människorna hon möter genom berättelsen. Teckningsstilen är konsekvent i gråskala, stiliserat och naket; Siri i sitt sjukaste ser verkligen sjuk ut.
Finns det något negativt? Tja, det är personligt, men jag är inte överförtjust över de förklarande pilar som plötsligt dyker upp i historien för att förklara vem någon är eller dennes egenskaper, vad som händer i bild och så vidare. Men det är en väldigt liten grej att fästa sig vid. Överlag är det här en väldigt stark grafisk roman.
All vårdpersonal borde läsa Hunger. Siri gör ett fantastiskt jobb med att gestalta komplexiteten i anorexin. Jag vet. Vi vet, vi som varit där. Precis såhär ambivalent, ensamt och mörkt är det. Anorexins kraft går aldrig att beskriva fullt ut, men det här är så nära som man kan komma.
Märker att jag inte vill lägga boken ifrån mig. Läser alla 400 sidorna i två sittningar, för jag vill ändå ta mig tid att verkligen titta på bilderna. Imponeras av vad Siri Lidbeck zoomar in på; flickan som gör armhävningar på sitt rum eller de magra benen som speglas i tunnelbanans fönster. Läs den och våga prata med varandra om anorexi!