Nikolaj Gogol känner vi idag som en av den klassiska ryska litteraturens stora mästare, satirisk avslöjare av ruttenheten i det gamla, livegenskapens och självhärskardömets Ryssland.
Kappan är en av världslitteraturens mest omtalade texter. Ännu efter snart 170 år får den grymma historien om en stulen kappa våra ögon att tåras. Och genom tårarna skrattar vi igenkännande åt den tafatte Akakij Akakijevitj. Berättelsen är förvillande enkel och samtidigt ett av Gogols djupaste verk.
Det förlorade brevet presenteras här för första gången i svensk översättning. Den är hämtad ur den novellsamling Gogol debuterade med som 22-åring.
People consider that Russian writer Nikolai Vasilievich Gogol (Николай Васильевич Гоголь) founded realism in Russian literature. His works include The Overcoat (1842) and Dead Souls (1842).
Ukrainian birth, heritage, and upbringing of Gogol influenced many of his written works among the most beloved in the tradition of Russian-language literature. Most critics see Gogol as the first Russian realist. His biting satire, comic realism, and descriptions of Russian provincials and petty bureaucrats influenced later Russian masters Leo Tolstoy, Ivan Turgenev, and especially Fyodor Dostoyevsky. Gogol wittily said many later Russian maxims.
Gogol first used the techniques of surrealism and the grotesque in his works The Nose, Viy, The Overcoat, and Nevsky Prospekt. Ukrainian upbringing, culture, and folklore influenced his early works, such as Evenings on a Farm near Dikanka . His later writing satirized political corruption in the Russian empire in Dead Souls.
Denna bok av Nikolaj Gogol innehåller två berättelser; Det förlorade brevet samt Kappan.
Det förlorade brevet, är hämtad ur Gogols debut novellsamling och berättelsen gick enligt mig så snabbt att jag inte riktigt hann uppfatta vad det faktiskt var som hände. I vilket fall var det en besynnerlig historia om en farfars möte med ”häxor” och hur det slutade när han beslöt sig för att spelade durak (dumskalle) med dem. Mer har jag tyvärr inte att säga om sagan.
Därefter följde den aningen längre berättelsen om Akakij Akakijevitj. Denne Akakijevitj var en ämbetsman passionerad sitt arbete, han levde bokstavligen för sitt jobb och hade ögon för inget annat, tills han fick sin kappa. Kanske har jag blivit påverkad av 1984 efter att nyligen ha läst den, men faktum är att jag kom att tänka på Winston Smith vid beskrivningen av Akakij Akakijevitj, även om de må vara olika. Det var nog beskrivningen av karaktärernas lägenhet och den allmänna miljön som handlingen utspelade sig i, samt deras avskildhet från människorna omkring dem som fick mig att tycka detta. I båda berättelserna finns det ett ministerium/ departement och båda protagonisterna lever som medelklass i ett samhälle med uppenbara sociala klyftor.
Något som de båda berättelserna har gemensamt är hanteringen av bemötandet mellan fattigare och rikare. Man kan se det i Det försvunna brevet, där farfar bara genom att titta på ”häxorna bestämmer sig för att de inte är värdiga honom. På samma sätt hånar en betydelsefull person Akakij Akakijevitj, när han är i som mest behov av hjälp. Bägge männen, farfar och den betydelsefulla personen (som nedvärderat sina medmänniskor) får dock hantera konsekvenserna av sina handlingar.