Året är 1897. Andréexpeditionen har gått i stöpet. Sponsrade av kungen och Alfred Nobel ska den nye expeditionsledaren Alexander Oscar Olssén tillsammans med sin syster Corinne och ingenjör Herman Strömskiöld ta sig till Nordpolen med luftballong. Redan innan Örnen lämnat Danskön nås expeditionen av historier om den galenskap som väntar dem på isen. Polardöd är en alternativhistorisk skräckroman.[Bokinfo]
Som en utomjordisk venusfälla. - Detta omdöme är mest beroende av känslan som läsningen gav mig. Atmosfären, var för mig, perfekt. Jag tänkte inte mycket på om det var korrekt rent vetenskapligt eller så. Plus att det ju var en alternativ historisk skräckis. Det behövdes inte någon precision denna gång. Atmosfär kan man komma långt med - den känslan av att något är fel och kommer fortsätta vara fel - det räckte för mig denna gång . Inledningen var för mig allra bäst. Den satte känslan för stämningen i resten av historien och sedan följde man sakteliga bara med på den ödesdigra färden. Slutet var lagom blekt. Jag hoppades på ett tvetydigt eller öppet slut och det fick jag. Sådana slut är bäst i skräck då man lämnas i skräck-känslan liksom. - Varför är alltid färgen blå så närvarande i svensk skräck?
This is in no way a good book unfortunately. The writer wants to combine a polar expedition with Lovecraftian horror but understands neither of those things. It’s just random words. The hydrogen ballon is driven by a flame and constantly shifts between hydrogen and hot air. After they have crashed on arctic ice now and then someone wants to turn back. Back to where? The meat gets safe by cooking so the poison ends up in the water. Next second barbecue for hours with a large fire straight on the ice. And winter with four months of darkness is approaching. Next second: midnight sun. Someone wrote a book about stuff they don’t know anything about. At all. It’s all guesses.
2.5-3 stjärnor Har man läst Bea Uusmas bok om Andrée-expiditionen känner man igen att det är det många saker i denna novell/roman som refererar till den expiditionen, bara med en mer mystisk förklaring till vad som faktikst hände dem. Obehaglig och lite äcklig är väl mitt slutintryck, men det fanns inget i den som ryckte med mig såpass mycket att jag tycker den är särskilt bra. På det stora hela var den helt okej att läsa.
Detta är en kortroman eller om man vill säga långnovell, med sina 94 sidor är den lite i gränszonen.
Och gränszonen är något som denna berättelse rör sig i. När jag läser denna så kan jag inte låta bli att dra mina tankar till H.P. Lovecrafts berättelse I vansinnets berg som också handlar om en expedition som får ta del av mystiska saker. Även om grundtemat är den samma så finns det olikheter. Denna saknar kanske den mystiska staden som man stöter på i Lovecrafts berättelse, men djurens blå blod, deras beteende och andra saker gör att det blir en liknande stämning.
Jag skulle säga att det finns ett slags vansinne över denna berättelse också och författaren träffar helt rätt när det kommer till balansen mellan vetenskaplig återgivning och mötet med något övernaturligt och kanske oförklarligt.
Då det är en kortare roman så är det hårt åtdragen när det kommer till att dra iväg berättelsen i olika spår. Den är mera avskalad och håller sig strikt till den centrala tråden, detta gör kanske att man lättare känner av den ensamhet och avståndet till civilisationen som de tre karaktärer möter på sin väg till Nordpolen.
Det är nästan som om att denna skulle ha kunnat varit skriven för länge sedan, kanske början av 1900-talet. Det är inte att den har ett gammaldags språk eller något sådant, det är bara känslan man får när man läser den. På ett sätt så är allt moderns avskalat, inte bara all teknologi, detta säger sig själv då den utspelar sig 1897, utan det är något med stilen i berättandet som gör att den tar avstånd från det framåtdrivande som man finner i moderna böcker. Här känner man i stället igen en stil som man kände när man läser klassiker som till exempel Frankenstein och Dracula. Att få till detta nu är ett bra betyg.
Så jag rekommenderar denna lilla pärla till alla som något nytt men ändå är i stil med de klassiska skräckromanerna.
Polardöd utspelar sig i ett alternativt universum till vårt eget, där historien gick något annorlunda när det gäller resor till Nordpolen. I denna verklighet så är det inte Andréexpeditionen som tar till luften utan Olssénexpeditionen. Och denna expedition har fått en varning inför sin resa - som de naturligtvis inte kommer lyssna på.
En bok som lever upp till föregångare inom genren och som håller sig väldigt nära genrekonventionerna. Detta har sina positiva och negativa sidor. Positivt är att du får precis det som du förväntar dig av klassisk kosmisk skräck. Negativt är att du inte hittar något nytt här om du läst mycket inom genren.