Stortaxi

by Flora Wiström

De har hängt ihop i över ett decennium. Snart ska Matti, Anja, Ebba, Leo, Emanuel och Helena fylla trettio och under några omtumlande månader börjar de gamla banden mellan dem lossna. För vad händer med kompisgänget när någon får barn och en annan vill vara barnfri? När någon har det gott ställt medan en annan spelar bort sina pengar. När de som inte får förälska sig i varandra ändå gör det. Kan vänskapen bära när livet förändras?

Stortaxi är Flora Wiströms fjärde bok. Det är en generationsroman om vänskap, förbjuden kärlek, drömmar och trettioårsålderns omvälvande prövningar.

Genres: Swedish Literature, Fiction

450 pages, Hardcover

Published August 6, 2026

Reviews

[Hilda Bordahl]

Jag ville så gärna tycka om den här boken, men jag är så besviken 💔. Mest för att jag upplevde den som platt på ett dåligt sätt. Det ska sägas att jag kan verkligen älska en go platt bok, men känner att den här boken har ett seriöst och djupare anspråk och då blir det bara en brist. Och för att vara en bok på 400+ sidor så händer inte så värst mycket, och de stora saker som händer avhandlas ganska snabbt bland massa annat brus som för mig är oklart varför det är med. Sen kan det ju vara lungt att inte så mycket händer om det finns vibes istället, men sådana finnes icke.

Get ready för en mycket ostrukturerad och pladdrig recension.

Tyckte inte heller boken riktigt gjorde vad den försökte åstadkomma. Premissen för boken är vad som händer med vänskapen när 30-årsåldern gör att kompisarna hamnar i olika skeenden i livet och ska hantera diverse problem. Men jag vet inte riktigt om något händer eller om frågan besvaras (om svaret inte bara är ”typ inget, det fortsätter tugga på ungefär likadant”). Boken är typ såhär: det händer saker, ingen säger något då, utan folk ses sen och pratar om det (d.v.s. konfronterar varandra) men de når inte riktigt varandra oftast i dessa samtal upplever jag. Vilket visserligen känns realistiskt. Men ofta slutar samtalen abrupt utan att något riktigt förändrats. Folk surar vidare på sina egna håll. Vilket verkar vara så det varit innan med. De flesta saker kulminerar bara i ännu fler öppna frågeställningar som känns så platta. Inte för att man kanske vill att en bok ska ge ett tydligt svar på frågor så, men jag förstår inte syftet med att så mycket landar i öppna frågor heller. Det blir på något sätt ändå ett sätt att bli skriven på näsan som läsare: det är den här frågan du ska fundera på nu.

Sen känns det också som att det är en ganska stor diskrepans gällande vad boken marknadsförs ska handla om och vad den faktiskt handlar om. Spoiler: Den handlar mest om otrohet, och olika typer av kriser rörande sjukdom och karriär. Alltså enskilda karaktärers separata problem. Framförallt hör man i marknadsföringen mycket om huruvida vänskapen ska överleva 30-årsålderns stora förändringar men jag vet inte om någon av karaktärerna faktiskt förändras under bokens gång? Jag uppfattar det inte som att alla karaktärer i kompisgruppen riktigt är kompis med varann heller, utan det känns mycket separerat i ”gruppen”. Det är snarare så att Matti och Helena är vänner, Ebba och Anja är vänner, Ebba och Leo är syskon, och Emmanuel är lite oklar? Han hör ihop med Anja men de är väl inte direkt vänner? Därför blir premissen ”ska kompisgruppen klara alla dessa förändringar” lite oklar för mig. Det blir inte heller ett undersökande av vänskap utan snarare ett undersökande av när folk inom kompisgruppen blir kära/attraherade av varann. Det är ju inte heller någon som får barn under bokens gång utan Helena har redan barn, så inte ens barn är en förändring som sker under bokens gång trots att detta pratas om i alllll marknadsföring. Och att Helena har barn är knappt en grej? På sin höjd gnäller Anja på det lite smått. Noll undersökande.

Jag tycker hela grejen med spelberoendet är en alldeles för stor utsvävning som inte får plats bland alla 6 perspektiv. Tror boken hade tjänat på att låta karaktärerna ha mildare problem som inte svävar för långt bort ifrån kompisgruppstanken med boken. Det blir mer 6 separata karaktärer med enskilda handlingar som inte går ihop på något bra sätt.

De inre monologerna känns för tillrättalagda och allt stannar av på en sån typ av nivå av självmedvetenhet som jag tänker att fölk kan få av att gå i terapi typ?? Man får inte skymta något obearbetat i de inre monologerna. Mycket ointressant och onaturligt. Det är som om man bara får se de delarna av personerna som är de medvetet resonerande delarna av de egna känslorna och tankarna. Inte det som ligger under. Inget bortom karaktärernas egna självbild typ?

Exempel på vad jag tycker är en konstigt psykologiserad ointressant självmedveten inre monolog: ”Det gick att gå in i oron, att involvera sig och göra hennes problem till hans egna. Men det gick också att hålla sig utanför” :(((((

Och ett random exempel på vad jag tycker är ytligt och platt med boken (minimal spoiler för en lösryckt grej över nån sida bara) är biten ur Anjas perspektiv om Palestina-demonstrationen som hon bjöd in vännerna till men som ingen ville gå på. De tankarna och känslorna hon uttrycker kring det känns extremt tillrättalagda. Och jag fattar inte alls varför denna bit är med? Vad vill man säga med den? Det kunde ha varit en intressant ingång i att undersöka dynamiken i kompisgruppen utifrån. Men eftersom även detta enbart landar i öppna frågor så vet jag inte. Varför vill man styra vilka frågor läsaren ska fundera på? Än värre, ingenting i boken ger mig något för att kunna fundera vidare på dessa frågor på något särskilt sätt. Blir inte inspirerad att tänka vidare, om det nu är det som är poängen. Hur som helst: Anja landar alltså i funderingen: vad är rimligt att kräva av sina vänner och hur man ska kunna engagera människor i praktiken som bara är engagerade på pappret. Här skulle man vilja förstå varför hon tycker att det är viktigt att engagera sig, och framförallt varför hon vill att hennes vänner ska typ performativt engagera sig? Det känns som att det viktiga för henne är att vännerna går på demonstrationen, snarare än att de faktiskt ska bry sig? Det är som att hon bara vill att de ska ”offra sin lördagskväll för att ’visa’ att de bryr sig”. Vilket ju är en intressant och konstig sak. Men detta utforskas inte. Känner inte ens att hon själv är engagerad? Mycket märkligt att det känns som att en karaktär i en bok är performativ för en som läsare. Får bara en så förljugen känsla av hela denna bit. Jag tror liksom inte på det som står? Jag undrar vad det egentligen är som skaver hos henne med att kompisarna inte vill gå med. Varför får jag som läsare inte reda på det? Det känns som en vanlig upplevelse folk har att man själv bryr sig minsann om hemskheter i världen, medan andra inte bryr sig ”på riktigt” eller i tillräcklig grad. Så varrrrrför är detta med om man inte vill gå djupare in på vad detta egentligen handlar om. I stället framställs det som att Anja faktiskt skulle vara mer brydd och engagerad än vännerna för att de inte kunde/ville gå på just den demonstrationen. Eftersom det är en bok hade det ju varit kul med typ en konfrontation kring detta karaktärerna emellan. En diskussion? Nä, men det bara dyker upp från ingenstans och sen släpps det direkt. INGET händer. Happ.

Generellt känns det som ett problem att alla konflikter undviks? Det funkar inte riktigt att skriva om slitningar i en kompisgrupp utan att saker och ting kommer upp till ytan ordentligt. Spoiler-exempel: Anja kritiserar Helena för att hon inte kommer med ut mer och tar med sitt barn. Och det enda som händer av det är typ att Helena ignorerar henne och ”är kort i tonen” sen och Anja ”orkade inte göra en grej av det”. Nä det var ju synd för lilla mig som läsare :’). Och med ”händer” så menar jag också att det inte ens händer någon intressant inre monolog hos någon av karaktärerna kring det.

Exempel på ytterligare brist på konfrontationer eller konsekvenser av händelser (spoiler): när Ebba ser Emmanuel och Anja på toaletten och det enda hon gör sen är att hon nästa dag sökte Anjas blick men den hade varit ✨undflyende✨😭😭😭. Nämen alltså?? HÄND nånting nån gång. Prata om något annat är trivialiteter och planer. Sen mycket senare konfronterar Ebba Anja om detta, men det är liksom… det blir ändå inget av det? Locket läggs så att säga på. Och det kan det ju göra. Men det sker på ett så ointressant sätt bara. Även när Ebba och Anja äter lunch och Ebba konfronterar Anja om att hon drog iväg med Leo under Ebbas 30års fest. Det är så menlöst och ingenting riktigt förändras dem emellan, de fortsätter sura på sina egna håll typ?

Ett annat problem med boken upplevde jag var att karaktärerna har alldeles för lika röster/sätt att prata/tänka. Och ja, kanske är det pga de är ett så tajt gammalt kompisgäng. Men jag gillar det inte. Kan köpa att de pratar likt, men de inre monologerna är till och med för lika. Eftersom jag läste som ljudbok först glömde jag flera gånger vems perspektiv ett kapitel var ur, och då tog det lång tid innan det kom någonting som gjorde att jag kunde upptäcka vems perspektivet var. Sen läste jag om boken ”vanligt” men då hade jag samma problem, bara att det var lättare att bläddra tillbaka. Så pass lika var alltså karaktärerna. Hade även svårt att minnas vem som var vem länge. Ironin att nån av killkaraktärernas mamma aldrig lärt sig vem av tjejerna som är vem.

Jag kände också att det blev ett problem för mig att jag läst Floras blogg länge och kunde känna igen, vad jag upplever var, olika bitar av henne själv i de olika karaktärerna. Detta ökade på känslan av att alla karaktärerna var samma person. Tyckte också de olika karaktärernas inre monologer liknade Floras egna reflektioner om sina tankar och känslor man kan ta del av i bloggen. Så jag kände liksom att alla bara var Flora i olika kroppar och livssituationer?

Gillar heller verkligen inte den typ av liknelser som görs i boken. Tycker generellt att de flesta beskrivningar känns krystade och aparta; de står ut på ett negativt sätt. Typ: ”[…] såg att Anjas arm gick som en vindrutetorkare över hans rygg”. Eller ”Låtit honom suga tag i hennes haka som om han vore en fisk”. Är det verkligen fisk-vibes man vill ha här??? Får helt bisarra bilder för mitt inre öga. Även med vindrutetorkararmen. Jättesnabb arm som inte är böjd i armbågen ser jag framför mig.

Ordet ”intensifierades” användes också minst två gånger och det var verkligen två gånger för mycket.

Nästan all dialog i hela boken känns helt meningslös? De bara småpratar typ? Eller planerar? Mycket som jag inte fattar varför man ens har med. Ett telefonsamtal mellan två av tjejerna (minns såklart inte vilka) är typ så ”hej vad gör du? Jag skrotar runt hemma. Ska vi ses? Ja, när och var? Där och då! Och hejdå ses snart?”.

I ett Ebba-kapitel som nästan bara handlar om alla tråkiga praktiska överväganden kring hennes 30-års fest dyker ironiskt nog detta citat upp som fångar plattheten i hela alltet: ”Var fanns poesin? Var fanns slumpen? Hur skulle hon någonsin kunna bli en intressant person om det var detta hon tänkte på när hon var ensam? Praktikaliteter.” Sen forsätter kapitlet glatt att avhandla hennes urtråkiga tankar om praktikaliteter 🙃

Hela tiden står det också om att de älskar varandra i detta kompisgäng. Men det tycker jag inte man märker av? Tycker inte ens det riktigt känns som att de känner varandra?

Tycker också att det är väldigt mycket menlöst brus som inte bidrar med någonting, typ sånthär: ”Flygresan mellan Helsingfors och Arlanda skulle ta en timme. Så fort säkerhetsbältesskylten slocknade kom en flygvärdinna ut och bjöd dem som ville på den där blåbärsdrycken.” Är DÖD vad tråkigt.

Kanske är boken bättre om man själv lever denna typ av kompisgruppsliv? Kan fylla i själv? Eller nått. Jag gör inte det, och lockades därför av boken för jag vill verkligen få titta in i detta sammanhang. Men jag upplever boken som för ytlig för detta ändamål. Jag får inte komma in? Förstår inte karaktärerna. Märkligt att läsa om ett kompisgäng som man inte ens förstår varför de håller ihop.

Boken lämnar mig mest med känslan av att det verkar vara extremt svårt att skriva en bok.

[Hanna]

Jag tror att jag nu officiellt lägger ner att läsa böcker av vita stockholmstjejer. Eller samtidsromaner om sthlm överlag.
Jag ville verkligen gilla boken då jag följt Flora länge, gillar hennes blogg och lyssnar ofta då hon är med i skrivarpoddar eller liknande. Men... varför vet vi bara hur två av sex karaktärer ser ut (den ena är svart, den andra är tjock). Jag blir också tokig på barnsligheterna, på ett sätt jag inte tror är menat. Det känns så orelaterbart och jag fattar ju att that's a me problem men jag blir också förskräckt på nåt sätt. Hade nån av mina kompisar stoppat ett öldränkt finger i örat på mig eller försökt skrämma mig genom att hoppa fram bakom ett draperi hade jag långsamt backat ut ur rummet och inte sett mig om igen. Analyserna känns för grunda, jag fattar att djupdykningen handlar om hyperproblematiska relationer, men att slänga in spelmissbruk och utmattning som en liten sidogrej som inte känns så grundad blir för platt.
Däremot läste jag ut boken på två dagar och var uppenbart intresserad och fängslad, så tre stjärnor är den väl värd. Jag ryckte dock till av språket flera gånger, ord som "pissa", "skita" etc tog mig helt ur berättelsen. Jag fattar att det är ett val men varför?
Plus med boken: Den fick mig att avfölja alla influencers pga insikten att en 30-åring i sthlm är som en 17-åring i resten av landet och jag tappade helt enkelt sugen haha.

[Fanny Svärd]

Det är som att släppas in i de där kompisgängen man alltid ser posta varandra i sina stories, de som hänger hela tiden, okonstlat på både fest och varandras landställen och man är både avundsjuk och tänker att det är nåt skit i garderoben mellan dem. Så jävla härligt har de det inte.

Mycket riktigt, i bokens kompisgäng finns saker som brummar under huven. Älskar hur Flora bygger karaktärer man verkligen tror på, hennes språk, det märks att hon älskar att skriva. Det märks också att hon älskar människor, det finns en stor omsorg till små mänskliga beteenden och nycker som Flora skriver fram så fint.

Boken är väldigt 2026, känns vågat men också härligt att den får vara som ett samtidsdokument. Vill att det här ska bli tv-serie men helst en bokserie för jag vill veta vad som händer med alla karaktärer!

[Clara Dahlgren]

Ring 1177 jag tror Flora W har drabbats av tokiga namn-sjukan. Här kommer en lista på några sidokaraktärer eller sidokaraktärers sidokaraktärer:

Aris
Samara
Silvio
Mihail
Danilo
Carita
Raham
Isadora
Oda

Inte att folk inte heter det här men det är något när varenda karaktär som dyker har ett namn jag aldrig hört.

Annars tyckte jag den var bra! Bladvändare. Svårt som trogen bloggläsare att inte dra kopplingar mellan hennes egna liv, men det kändes oundvikligt.

[Rebecca Forsberg]

En bok om stockholmare, för stockholmare, av en stockholmare. Trodde autofiktionen var död, men här lever den! Som läsare av Floras blogg är boken som en bingobricka av referenser. Arkitektur, Hälsingland och skrynkligt lakan som projektorduk. Som så känns researchen like knapp*, är det också kanske därför jag har svårt att komma in i historien? Liksom bikaraktären som beskriver hur hen aldrig kommer in i gruppen, utan står vid sidan, så känner jag mig utanför. Kanske för att jag inte helt känner igen mig i världen som beskrivs, eller att historien inte riktigt kommer djup, trots väl tilltagna 450 sidor.

Med det sagt läste jag boken hungrigt och var nyfiken på vad som skulle ske, i det lilla. Kände igen mig mycket i Ebba (hur gick det för henne?) och tycker Flora är otroligt skicklig på på att skapa osympatiska karaktärer som man inte tycker om eller hejar på (som i hennes tidigare roman ”Här ruvar havet”). Det är spännande karaktärer som jag önskar att kunde fått komma dom närmre (för det måste finnas något närmre än att läsa om karaktärer som torkar sig efter toabesök, super och har sex hela tiden?).

(*att skriva en nutidsroman och få med samtida detaljer som den kilometerlånga sträckan att gå till Nacka-bussen vid Slussen, men missa att Munkebroleden (”Stockholms smalaste cykelbana”) byggts om till bred cykelväg är kanske mest oturligt? Men som utomsocknes fick det mig att reagera.)

[Anna]

Har svårt att ge ett betyg. Kom in snabbt i boken och tyckte om att läsa den. Men samtidigt tycker jag att den var händelselös med ett segt tempo - det är något som saknas. Tycker aldrig att det känns som om karaktärerna var vänner överhuvudtaget, vilket ju blir en svaghet när det är själva bokens kärna. Hade väldigt svårt att få grepp om karaktärern och känna nåt för dem. Därför bryr jag mig också ganska lite om vad som händer och boken känns ganska platt.

Men med det sagt så var jag ändå underhållen och hade en trevlig lässtund.

[Caroline Elisabeth]

Det tog tid för mig att ta mig igenom den här boken och äntligen kan jag lägga den här åt sidan nu.

Jag har följt Floras blogg till och från under många år och har man läst hennes blogg kommer man känna igen en del av detaljer, platser och händelser i den här boken. Som läsare upplever jag att hon väljer att gå den enkla vägen och ta sånt som hon är bekant med eller upplevt själv, men trots detta så får man ändå inte något djup i boken under de 450 sidorna.

Vi får följa ett kompisgäng som enligt baksidestexten är i 30-årsåldern och står inför stora livsval, vad gör man när nån vill ha barn och en annan inte vill? Vad händer med kompisgänget då? Det känns som vi får följa ett gymnasiegäng som försöker hålla ihop efter gymnasiet fast de egentligen inte vill vara med varandra som grupp. Jag undrar gång på gång varför de fortsätter att vara med varandra? Deras vänskap känns ytlig och när de berör något djupt så faller det bara platt. En tanke som slår mig är, är det såhär det är i hennes kompisgäng på riktigt?

Jag upplever att Flora vill få med så många samtida händelser som det bara går i sin roman. Händelser som bara ska hända för att fylla ut boken med ord, men som sedan inte följs upp, vilket känns orealistiskt.

Har hundra mer tankar om hur jag känner gentemot den här boken och den är verkligen inte värd hypen. Nu lägger jag den här bakom mig.

[Kitty Östergren]

jag är sen länge ett fan av bloggen så jag läste med stor behållning men what can i do. här kommer en antirecension pga jag har efter läsningen en modstulen känsla av att det är mig det är fel på.. kanske pga att jag redan har svårt för miljön och tematiken som jag tycker är avhandlad så ofta och ofta så tråkigt. tänkte först att den här typen av romaners livslängd beror på spetsigheten på deras hot takes, och spetsig är den inte, men det får mig att låta som en samtidssjuk non fiction-läsare som hatar romaner så idk jag ber om ursäkt. men den ska ha att den känns ärlig och utan ironi, vilket jag tycker mycket om

edit: nu låter jag som att jag hatade den men det gjorde jag inte alls

[Sara Nilsson]

Det kanske är fel att förvänta sig mycket av en bok, men det gjorde jag. Framförallt förväntade jag mig massor om vänskap men det kände jag inte att jag fick. Jag tänkte nog att jag skulle kunna relatera mycket, kanske också en dum ingång när man börjar läsa, men det kunde jag inte.

Jag har en kompis som säger att en del av hennes betyg baseras på hur ofta hon vill ta upp boken. Isåfall borde boken få högre betyg, för jag ville läsa vidare och se vad som skulle hända. Men jag kan tyvärr inte släppa känslan av att jag inte fick det jag trodde jag skulle få.

[Naomi]

Tycker den här lyckades med något som Bara till naveln inte riktigt gjorde, trots liknande teman (samtida, kompisgäng, ängslighet, poserande). Hade mycket trevligare med det här gänget och svårt att lägga den ifrån mig. Undrar hur man läser den om man inte är från Stockholm? Känns den trovärdig och relaterbar? Eller funkar den för att jag själv är Stockholmare och vet exakt hur den här typen av specifika innerstadsumgänge ser ut?

Kul att läsa ur olika perspektiv, det blir kanske inte lika ”djupt”, men så är det också i en grupp-i gruppdynamiken försvinner individerna litegrann. Jag tänker att det är just gänget som är huvudkaraktären.

[Linnea B]

Hmmm känner mig förvirrad angående vad jag tyckte om boken. Läste ut den rätt snabbt och ville inte lägga ner den, ville veta vad som skulle hända. Men samtidigt.. lite platt? Lite händelselös? Vissa saker som skrivs känns överflödiga, eller så är det bara jag som missar något? Ibland börjar jag läsa ett stycke och fattar ingenting, och måste läsa hela stycket ut för att första vad första meningen betyder, vilket är lite störande för flowet. Men jag gillar ändå skildringen av karaktärerna, att man gillar vissa mer än andra osv. Kändes dock som att karaktärernas personligheter inte var hundra genomarbetade och vissa egenheter blev motsägelsefulla mot tidigare nämnda egenskaper… som sagt, förvirrad

[Hanniehall]

Rebecca Plymholt, vilken uppläsare! Hon gjorde verkligen karaktärerna en stor tjänst. Jag läste och lyssnade om vartannat, och den gick fort att ta sig igenom och hade ett bra flyt. Därför ändå en tvåa!

Jag var innan taggad på att läsa om ett kompisgäng, något som man så sällan läser om men som är så viktigt, i alla fall i mitt liv. Men det är nog en svår konst att få till? Blev typ lite deppig av hur själlöst Stockholm och dess invånare kan kännas när jag läste den här boken :( Historien och karaktärerna kändes tvådimensionella, nästan stereotypa.

Pallade heller inte med att två karaktärer beskrivs som att de har ”hull”, ingen av de andra karaktärernas utseende beskrevs? Kändes ätstört.

[Ebba]

Stortaxi utforskar allt det som skaver i nära vänskap. Sådant som känns, men aldrig nämns - hemligheter, avundsjuka och utanförskap. Livsval som långsamt drar människor åt olika håll. Frågorna vi aldrig vågar yttra och behoven vi sällan uttrycker, men också kärleken som består genom allt. I centrum står ett brokigt kompisgäng som jag hoppas fortsätter åka stortaxi genom livet, även när vägen blir krokig.

[Mia]

Hade ett intresse för berättelsen genom hela boken och därför får den en trea, men den lämnar mig tyvärr oberörd. Boken, intrigerna och karaktärerna i den känns tillrättalagda och känslolösa. Trots att berättelsen innehåller stora svek och tragiska händelser så kulminerar det aldrig riktigt. Kommer på mig själv med att vilja skaka om karaktärerna, som för att få fram känslor och reaktioner för de bryter liksom aldrig ut. Vi lär aldrig riktigt känna karaktärerna. De känner inga märkvärdigt fula känslor, utan är tvärtom hedervärt förstående och respektfulla mot varandra - även i de mest ovärdiga av situationer. Karaktärerna smutsar aldrig ner händerna på riktigt, utan får som mest lite klädsam planteringsjord på fingertopparna. Och allt i en ständigt estetiskt snygg kuliss.

[Marta Johansson]

2,5

Jag tyckte boken började artade sig mot slutet. Saker och ting började hända och de olika rösterna började ta form. Kapitlena blev lagom långa.

Boken handlade knappt om det den "skulle" handla om - ett kompisgäng, fula känslor, ett gäng som förändras i takt med att alla blir 30 och ev får barn. I intervjuer har Flora gett intrycket av att hon ville skriva om hur ett kompisgäng förändras som svar på att en eller flera i gruppen får barn. Jag blev därför förvånad över att boken knappt handlade om det. Boken handlade framförallt otrohet och en svår syskonrelation.

Början, eller snarare större delen av boken, var rätt händelselös. De olika perspektiven var också väldigt lika - svårt att separera personerna och motivera varför man ska ha flera perspektiv.

[Alva]

Inte min kopp te, men bra för att få upp läskonditionen 🤓

[Caroline Karlsson]

Ville aldrig att den skulle ta slut!

[Ulrika]

Bokklubb #13.
Väntar med review så man inte får skäll.
Men kanske snålt med 3 stjärnor inte helt enig med mig själv

[Tilde Olsson]

Relaterbar och väldig fint (speciellt) skriven! Kul att få följa olika karaktärer och dess olika syn på situationer. Recommend!!!

[Hedvig]

Tycker denna är svår att betygsätta. Trivdes i boken, den var rent av spännande ibland. Gillar att språket har närmat sig det på hennes blogg. På vissa sätt känns Stortaxi som en tv-serie på ett sätt jag verkligen gillar!Samtidigt tycker jag att vissa spår lämnas lite väl oavslutade, och undersökandet av hur vänskap kan ändras när man blir vuxen-vuxen känns inte helt färdigt. Hur som helst är detta helt klart Floras bästa bok hittills!

[Lisa Fredriksson]

Måste tyvärr säga att jag var besviken på boken som inte levde upp till mina förväntningar efter bokens marknadsföring.

Upplevde karaktärerna som platta, för lika varandra, tillrättalagda. Man fick inte lära känna dem eller förstå vad som egentligen drev dem, de kändes varken problematiska eller oproblematiska utan mer bristfälliga eller ytligt beskrivna. Boken kändes också tyvärr tråkig då inte mycket händer eller ingen tydlig konflikt hanteras.

Jag upplever språket som väl bearbetat med en del undantag som sticker ut konstigt, typ ”bajshålsmunnen” eller liknande”vulgärt” språk. Det passade inte in?

Tycker inte boken handlar om trettio+are vars liv förändras till den grad att de inte kan vara vänner, undrar snarare varför de var vänner från början? Saknar tydlig kemi. Som någon annan skrev är det mer en bok om otrohet, dock inte så utvecklat eller analyserat, mer ”smaskigt” sexigt som hade kunnat vara mer återhållsamt för att inte kännas typ effektsökande.

[Louise]

bra men lite ojämn. vissa trådar knyts aldrig ihop. till exempel vart Ebbas kuvert faktiskt tog vägen efter festen. som läsare ska man väl anta att Leo är skyldig men kändes tbh verkligen som något Anja skulle kunna göra också? önskar nog att det grävts djupare i deras, rätt såriga, bästisskap.

håller med om att ingen inom gruppen riktigt verkar gilla varandra men det är väl meningen, eller? förstärker i alla fall känslan av att de har fastnat i gamla mönster som funkade okej i tonåren men som inte riktigt flyger längre. frustrerande att de aldrig riktigt talar ut med varandra men tveksamt om det hade blivit så mycket intressantare heller.

[Malin]

4,5
En varm skildring av ett kompisgäng som står på gränsen mellan lössläppt 20-nånting liv och förändringarnas 30-nånting liv. Ville både att boken skulle vara för evigt, för att få befinna mig lite till i Stortaxis universum, och läsa ut den så att jag fick veta hur det skulle gå för Ebba, Leo, Emanuel, Anja, Matti och Helena.

[Ellinor Persson]

ännu en fin berättelse av sveriges sally rooney

[Alvaläser]

3.5 ⭐️

Lite för spretig för min smak men Flora skriver fint och jag älskar att läsa om 30-åringar i kris!

[Lina Nilsson Ågren]

Svag trea. Fint språk och bra flyt, jag läste den snabbt vilket ju ändå betyder något antar jag, men relationerna kändes inte trovärdiga och rätt ytliga. Jag trodde inte på att de var kompisar? Inte heller att de var syskon? Att de var kära i varandra? Varit ihop i tolv år? Tyvärr inget av det!

[Rebecka Vigren]

Gillade verkligen denna! Lite som en ”Häng city” som har blivit vuxen. Realistisk och fräsch!

[Emma Ahl Engholm]

Tyckte som om den pga relaterbar och rolig i ett långsamt tempo som jag gillar, samtidigt tyckte jag den var lite händelselös och platt?

Absolut en av hennes bättre böcker.

[Ida-maria Larsson]

Älskade faktiskt denna!!

[Mathilda Thorslund]

Språket <3 En bok för dig som gillar många knepiga finurliga karaktärer. Lärde känna varenda en av dem på ett underbart sätt.