För att vara en bok om koncentrationslägervakterna och deras fritidssysselsättningar känns det som att den handlar väldigt lite om just det. Fast det känns inte som att den handlar om något annat istället heller, så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tänka.
Kanske handlar det om att d'Almeida aldrig verkar komma frågan inpå livet. Han drar inga tydliga slutsatser eller ställer några ordentliga följdfrågor till oss läsare. Ger inga nya insikter. Det finns liksom inget att göra med boken och dess innehåll efter att man läst den.
Utan den avslutande sammanfattningen - som ändå ger mig något att tugga på - hade detta varit ett nästan komplett slöseri med papper och tid.