Τα αλογάκια της Ταρκυνίας

by Marguerite Duras, Μαργκερίτ Ντυράς, Θάνος Ελισαίος (Translator)

"Δεν υπάρχουν διακοπές στον έρωτα", είπε ο μεγαλύτερός της στα χρόνια Λούντι στη νεαρή Σάρα, "δεν υπάρχουν. Τον έρωτα πρέπει να τον ζεις ολοκληρωτικά, με την ανία του και όλα τ' άλλα, διακοπές σ' αυτά δεν υπάρχουν".

Κι ωστόσο ο Λούντι και η Τζίνα, η Σάρα και ο Ζακ έκαναν τις διακοπές τους σε κάποιο κατάξερο παραθαλάσσιο χωριό, κάπου στη Μεσόγειο, μια ομάδα φίλοι όλοι τους. Που θα τους οδηγούσαν ο ήλιος, η θάλασσα και η ζέστη;

Ένα νεωτερικό και ρηξικέλευθο μυθιστόρημα της Μαργκερίτ Ντιράς.

Genres: Fiction, France, French Literature, Classics, Roman, 20th Century, Summer

272 pages, Paperback

First published January 1, 1953

About the author

Marguerite Germaine Marie Donnadieu , known as Marguerite Duras, was a French novelist, playwright, screenwriter, essayist, and experimental filmmaker. Her script for the film Hiroshima mon amour (1959) earned her a nomination for Best Original Screenplay at the Academy Awards.

Reviews

[Luís · Rating 3 out of 5]

Many readers have been bored reading The Little Horses of Tarquinia because talking about boredom is boring. Not when you write like Marguerite Duras. And installing boredom in a situation is essential when the novel's subject seems to me to confront the characters with the attraction for novelty. Sara is bored on a vacation that is too obvious. The unusual (because a man arrives with a motorboat) pushes her to have an extramarital affair. The desire for the flesh and novelty nourish the feeling of love.

[Richard Derus · Rating 5 out of 5]

Real Rating: 4.5* of five

I discovered the joys of reading Marguerite Duras after I began working for John Calder at Riverrun Press in New York. It was a fabulous fringe benefit indeed.

Not for the young. It is brutally frank and unspeakably cruel. It possesses itself of, in, a kind of soporific addictive ennui that someone who has never been in love with an other for a long time can dare to conjure, still less enact.

This is the burden of the book's refrain:

“There are no vacations from love,” he said. “That does not exist. Love, it is necessary to live it completely with its boredom and everything; there are no vacations possible for that.”
He was speaking without looking at her, facing the river.
“And that is love. To distract yourself from it, one cannot. Like life, with its beauty, its shit and its boredom.”

If that frightens you, read it; if it confuses you, don't.

[Algernon · Rating 5 out of 5]

“How can you give it a name?” said the shopkeeper. “It doesn’t have a name. It doesn’t need to have a name. What good would it do to give it a name.”

Poetry starts where words reach their limit in the effort to express the ineffable, the mystery, the yearnings of a secret heart. And yet, poetry is made out of words, words twisted from their usual, ordinary roles and charged with new meanings, new clothes, new weight.
Few writers have the same power to say so much with the same words as everybody else as Marguerite Duras. Her books are usually very slim, dialogue driven and pared down from the specific to the symbolic, and her voice is for me instantly recognizable: intense and intimate, intelligent and inscrutable, sensual yet cold-eyed.

“Paving never killed a tree.”

Five friends spend their vacation in a little backwater place in Italy, before all of its spots on the Mediterranean became tourist traps and Instagram obsessions. It doesn’t have a name because it does not need it: it is an archetypal holiday hideout described in large and elemental building blocks: the mountain, the sea, the river, the dead tree, the motor boat, the heat...
Of these, the heat is having the strongest impact on Sara, the narrator, and on her friends Jacques (her partner), Lodi and Gina (the alpha couple) and Diana (the single woman in their group). Lodi declares that he loves the heat, but he is constantly arguing with Gina about trifles. Sara is arguing with Jacques about their four years old child and their recalcitrant maid, Diana is constantly drinking and throwing bitter remarks back at the others.
That dead tree in the middle of the road becomes a symbol of something else, something that may or may not need to be named, but nevertheless cannot be ignored. While the heat continues unabated for day after day, a real tragedy takes place on the mountain above the small village: a young man is blown to pieces by a mine left over from the war, and his elderly parents come from their own village to pick up the remains in a soap box. Their presence above the vacationing crowd acts as its own Greek chorus to the friendly bickering in the group.

She had doubtless decided not to understand anything any more, just as others decided to understand things. There was no difference. When you looked at her, you thought of the sea.

>>><<<>>><<<

This story may not be for anyone. It has that French art-house style where the things left unsaid, the silences and the mysteries are more important than the things said. For somebody who rejects the dreamy, slightly absurd atmosphere of an Alain Resnais or Jean-Luc Goddard movie, this book that refuses to explain itself might annoy instead of enchant. I happen to think Hiroshima mon amour is a masterpiece. It comes from the same pen of Duras and somehow deals with the same emotions without a clear name: desire, angst, sadness, entrapment, yearning.
Maybe the word we are looking for is ennui . It says a lot more in French than the brutal and pedestrian English translation as boredom

Cette sensation, généralement envahissante, souvent liée à une situation de désœuvrement peut quelquefois entraîner un état de détresse émotionnelle, telle que la tristesse. Mais elle peut aussi, de façon paradoxale, entraîner un désir de créativité, afin de combler cette sensation de vide et d'évacuer cette forme d'abattement.
Ce terme, quand il est écrit au pluriel, est également utilisé pour signifier une contrariété, voire une difficulté qui peuvent également révéler un certain degré de gravité. L'usage de l'expression courante : « avoir des (ou de gros) ennuis » l'illustre d'ailleurs parfaitement.

Distress is maybe a closer match for Sara. She feels trapped between the mountain and the sea, compressed by the relentless heat, imprisoned between the mountain and the sea, a captive of her circle of friends and of her love for Jacques and her child.
Sara looks for a way out, for something to break the cycle of the known, for a way to rediscover th value of the unknown .

“In this place we’re remarkably cut off from the unknown.”
“Possibly,” said Diana, “it may be that there’s nothing that cuts one off from the unknown as much as friendship.”

This escape Sara believes is possible through the man , an outsider to their group. He has a name (Jean) but he is always referred to by the others as a nameless stranger. This man has a motor boat – a potential way out of the prison for all of them. Yet this man also catches the eye of Sara, or Sara catches his eye, and this silent exchange of looks becomes a burning, secret carnal passion.
Yeah, I know, this is also something one expects to find in a Duras novel.

All the dialogues from this point on become double and triple layered with conflicting emotions, an underground storm that is at odds with the languor of the heat wave and the pointless arguments about spaghetti alla vongole, bitter martinis or daily activities. The tension blows over in short bursts of conjugal fights where each partner dances around the real subject, as if afraid to burst the bubble of their known status.

“What is it that you’re not tired of?” Jacques asked.
He took her in his arms and kissed her.
“I don’t like it when I have to guess what’s going on with people – when they won’t help me,” he said.
“Why do you have to try to find out why people are sad, and all that?”
“When the time comes that your moods don’t interest me any longer, it will mean that I don’t love you any more.”

I am grossly simplifying the plot here by leaving out Sara’s love for her child, her laissez-faire attitude towards the maid, the roles of the old people on the mountain and of the shopkeeper in the village. Each of them adds something to the complex web of emotions that both repels Sara from her closed group of friends and make her unable to break free.

“On the whole, all you need is the desire to make up for lost time,” said the man, “everybody does that in one way or another, doesn’t he?”

Desire is more than just carnal, as we have already learned in The Lover and in other Duras books – it is an existential yearning for something more from life than routine and known facts.
This book was written in 1953, early in the author’s career, a year after Le Marin de Gibraltar which is probably my favorite from all her books. The themes and the presentation are similar. Both Anna and Sara search for something strange and beautiful to liberate them and to enchant them anew with life. For Anna on the Gibraltar, it takes the form of a rare kudu antelope in Africa. For Sara and her friends it could be a painting on an ancient tomb:

“Tarquinia is a fine idea,” said Ludi. “You’ll see the little horses on the Etruscan tombs. They’re as beautiful as I don’t know what.”

An end that brings us all around to the beginning, to the title of this little gem of a story.

>>><<<>>><<<

I have a few notes left over, the first ones are tourist notes for my next visit to Italy. Beside Tarquinia and its fantastic frescoes, I hope to reach Paestum, another destination/escape mentioned in the novel. Then there are the revelations at the end of the book, the explanations in clear text of the things left unsaid earlier, which can be considered spoilers by some. I don’t think this a plot driven story, more of a mood piece, an examination of relationships and conflicting emotions, so I’m less concerned with revealing too much:

“... perhaps in the long run it’s love that makes people spiteful like that. The golden prisons of great loves. There is nothing that confines more than love does. And finally, being so confined makes one spiteful, even the best of us.”

“There are no holidays from love,” he said, “there isn’t any such thing. With love, you have to live with it fully, boredom and all, there is no holiday possible from it.”

[Judy · Rating 4 out of 5]

I have been reading French author Marguerite Duras for about four years now. I have grown quite fond of her though at first I read these books in no particular order. I also have a copy of a biography about her and am now reading that bit by bit, concurrently with reading her books in order of publication: a successful way for me to acquire a deep understanding of an author I admire.

The Little Horses of Tarquinia was her third novel, published in 1953. Her subject is love, always viewed from a many faceted approach. She is also focused on the life of women in relation to men, children, personal freedom, as well as a search for some unnamed satisfaction.

In Little Horses, Sara is on holiday with her husband Jacques and her 4 year old son. They are on the coast of some ocean, perhaps the Mediterranean but she doesn't say. The heat blazes, the accommodations are shoddy, there is little to do. Everyday they swim, sit at a restaurant with friends, drink Campari on ice.

These people talk incessantly but not about much. Sara is not liking Jacques much on this holiday. Another couple, who lives there year round, argue but swear they would never leave each other. One other single female friend is known for her many affairs with men.

This could all be as boring as Sara's holiday. An undercurrent of possible infidelity on the parts of both Sara and Jacques rumbles behind the scenes but you feel it will probably not happen.

Still, I liked the book. I felt I could hear the endless conversations, know the heat and torpor. In America we don't go "on holiday." We go "on vacation" and we cram as much as we can into every hour. As an adult I find being on vacation a bit boring myself.

The other main idea here is marriage/long term relationships and how often people tire of each other, not just sexually but as personalities. What to do? How to go on? The anticipation of an affair relieves that for a while but life does go on, people hoping and dreaming, some even striving, even finding success.

In the end we are all just people but Marguerite Duras does something magical with her prose and gets into my head as though she were a friend. I wonder if she always had the same translator. I must look into that. Because her books all affect me in this way.

[Telma Castro · Rating 3 out of 5]

3,5⭐

[Teresa · Rating 3 out of 5]

Um casal com um filho — e uma criada para aturar o cachopo — está de férias com outro casal amigo. Conversam, bebem bitter campari, torram ao sol e aborrecem-se. Uma das mulheres entretém-se com uma aventura extra-conjugal; a outra a cozinhar para uns velhotes, cujo filho morreu ao pisar uma mina.

Um romance morno sobre os problemas existenciais de quem só lhes falta "sarna para se coçarem".

[Sofia aaa · Rating 4 out of 5]

It wasn't an easy book. I almost gave up.
I'm glad i kept reading.

Vacation in Italy. Hot. A dead son. Awful heat. Waiting for rain to arrive. More heat. Nothing to do but talk and drink. Love affairs. Waiting for something to happen. Fire.
varying moods and emotions. Choices to be made.
Boredom.
Boredom.
Love.
Boredom.
Love.
Love.

" - Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça... Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas. Comme à la vie avec sa beauté, sa merde et son ennui. "

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 5 out of 5]

"På det hela taget kunde ingen komma ihåg en semester som varit så misslyckad som denna.”

I förordet skriver Annina Rabe att den här romanen från 1953 är en bagatell i Marguerite Duras författarskap. Jag håller inte med, möjligen är den mer lättbegriplig. Jag älskar den här romanen som ställer frågor och hänvisar till ett liv bortom konstnären och inom mig. Till något som fanns där omedvetet innan jag tog del av verket. En bra bok är ofullbordad tills läsaren fullbordar den. Även jag känner mig fullbordad när jag läser De små hästarna i Tarquinia, jag hamnar som i ett lyckorus för att det är så vansinnigt bra. Hennes meningar är ofta som toppen av isberg som konnoterar en större innebörd och som jag måste fundera ganska mycket kring. Mina funderingar och tolkningar av romanen får nog räknas som spoilers. Varning!

Så vad handlar den då om? Inte om hästar, om känslor förstås!

Under några dygn följer vi två semestrande heterosexuella par, en barnflicka, en väninna och ”mannen” som de lär känna på plats. En av kvinnorna som är gifta heter Sara. De badar, spelar boule, pratar, grälar, röker och dricker Campari.

Acklimatisera! Det är ordet jag tycker beskriver den här romanens tema. Hur människan tvingas acklimatisera sig till platsen de befinner sig på, tiden de befinner sig i, vädret, människorna omkring, sitt äktenskap och livets premisser. Men också till sitt medvetande, sina minnen, förväntningar, och till kärleken. Att acklimatisera sig till människans ondska, krig och dödande, är väl inte möjligt? Eller är det? Hur kan man egentligen någonsin vara glad när man vet att andra människor lider och förlorar varandra i krig?

I Durasland är drömmen i färg och de fysiska erfarenheterna i svartvitt. På semestern som är dålig, pratar man om vart man borde åkt istället. ”All upplevd kärlek är en degradering av kärleken…” Precis som naturen är knastertorr och förbjuder spirande, är Saras liv. Hon är uttråkad, isolerad, letargisk. Det är klart väder och sol vareviga dag. Regnet fattas Sara och det är inte det enda som fattas.

Enligt Duras kan man inte acklimatisera sig till ett äktenskap. Oavsett om man förändras eller försöker stå emot den förändring som åldern medför. När man inte längre är kär i kärleken försvinner kvinnligheten ur kvinnan och manligheten ur mannen. I värsta fall omdanas man till en person svår att älska. Kärlekens fängelse är av guld, men likväl ett fängelse. Man måste genomgå kärlekens alla faser innan man slipper ur, hur tråkigt man än har det. Att låta kärleken åldras i takt med de som är föremål för den är inte helt lätt och framkallar trångmål.

Duras försöker förstå sig på män. Hon menar att unga män fantiserar om att få använda sin styrka ädelmodigt för att rädda en kvinna. Denna fantasi lever kvar i mannen medan han åldras. Men den unga kvinnan i fantasin, som han ska rädda, åldras inte. Detta är ett av Duras svar på frågan varför män i övre medelåldern inte sällan lämnar sin fru för en yngre. När de kommit i den åldern att självrannsakan är oundviklig, vill de – innan det är för sent – leva ut sin fantasi.

Semester hjälper alltså föga, eftersom man inte kan ta semester från sig själv och sitt liv. Jag jämför med Ett år av vila och avkoppling där själva syftet för huvudkaraktären är att ta semester från sitt liv och sina känslor. Hon gör det på hemmaplan med hjälp av sömntabletter.

Det finns ett berg (som kunde varit Sinai om det inte vore för att vi är i Italien) vars skugga faller över karaktärerna. På det berget har en man sprängts i luften av en mina. Den unge mannens sörjande föräldrar befinner sig på berget och karaktärerna hälsar på dem med jämna mellanrum. Precis som jag tänker på döden med jämna mellanrum men sedan lämnar den hemska tanken när det blir för jobbigt, traskar karaktärerna ner för berget och fortsätter att klaga över hettan, hotellmaten och sina kärleksproblem. Pojkens föräldrar vägrar skriva under dödsattesten för sin son. De är som i ett limbo, först när de skriver under är han död på riktigt. De tvingas acklimatisera sig till den rådande situationen. Tillsammans med tullare som ska förmå föräldrarna att skriva på, pressar de sig alla tillsammans in i skuggan för att undkomma solens heta strålar. Duras förmedlar vackert att vi alla är människor med samma behov, oavsett vilka yrken eller om vi är i krig mot varandra. Andra världskriget satte ett avtryck i Duras som hon enligt egen utsago aldrig blev fri från.

Sara längtar efter omväxling och det okända. Där kommer ”mannen” Jean väl till pass. Om det är som jag tror att Jean är svart (det står aldrig att han är svart men det finns flera anledningar att tro att så är fallet), tänker jag att hans båt är en metafor för den frihet från skuld som han har jämfört med de vita priviligierade. Oavsett om de är medvetna om sina fördelar gnäller de alltjämt kring vardagens tristess och hur låsta de är på semesterorten. För de finns bara en dålig väg som leder bort, för mannen som är ett med sin mahognyfärgade båt finns möjlighet att fritt sväva på vattnet. En dag tar han med gänget långt ut från stranden för att visa havsbotten:

”Men Diana ropade att de måste ge sig iväg.
– Vet du inte att vi inte är sådana människor som står ut med att se på havsbotten? sa hon.
– Ingen gör det, sa mannen.”

De semestrande människornas vardagstristess står i bjärt kontrast till de som upplevt lidande eller förlorat människor de älskat. Å ena sidan samtala för att slippa tänka på livets förgänglighet, å andra sidan drabbas av döden. Det är en typ av klasskillnad som Duras närmar sig på ett genialt och unikt sätt. Även med barnflickan som vägrar underställa sig sina arbetsgivare, ringar hon in klasskillnader på ett bakvänt och underbart sätt.

Jag älskar allt med den här romanen som innehåller enormt mycket på få sidor och dessutom är lite utav en hyllning till slampan.

[Adriana Scarpin · Rating 4 out of 5]

O que mais impressiona neste livro é o fato de ninguém nunca tê-lo adaptado para o cinema, se bem convertido de uma linguagem a outra, construiria-se um filme denso, opressivo e desesperador em cima dos momentos, diálogos e ações mais corriqueiros da vida.

[Edita · Rating 3 out of 5]

"There are no vacations from love," he said. "That does not exist. Love, it is necessary to live it completely with its boredom and everything; there are no vacations possible for that."

[Lena · Rating 5 out of 5]

Vad är väl en semester i Duras-land?
Den kan ju va fruktansvärt långtråkig
och dötrist och tråkig och
alldeles, alldeles underbar.

[Michel Jean · Rating 3 out of 5]

Duras... la chaleur torride de l'Italie, les désirs irrépressibles, les amours troubles et cette langue délicieuse.

[Tomas Wdski · Rating 2 out of 5]

Trop hétérosexuel

[Julia Eriksson · Rating 3 out of 5]

Betyg: 3,5

Tät och varm och fylld av en gassande sol som stundtals gör en dåsig. Här händer inte mycket, det dricks bitter campari och badas på stränderna, klagas på värmen och vandras längs floden. Allt flyter på i ett stilla mak och det är i relationerna dem emellan som handlingen sker. Små subtila steg åt olika håll, för att sedan återfalla in i den italienska hettan igen.

[Saga Adela · Rating 3 out of 5]

3.5
Mysig! Som en ögonblicksbild in i någons semestertillvaro. Den gjorde mig sugen på att resa i europa och enbart dricka campari bitter

[Chris · Rating 3 out of 5]

Pour un roman si absorbé avec l'ennuie, c'était un oeuvre très intéressant, sourtout à la fin. Cependant, la prose et l'intrigue de Duras ne sont pas pour tout. Grossièrement dit, Les Petits Chevaux est un roman de vacance, ennuie, chaleur, ennuie, conflit, ennuie, mort, ennuie, et infidélité. C'est un goût acquis.

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

De små hästarna ja, kom jag på tre fjärdedelar in, de nämns nämligen inte förrän då. Hetta, semestertristess, en inskjuten eller underliggande referens till kriget genom minröjaren som dör och föräldrarna som vägrar skriva under dödsattesten (förresten andra boken på några veckor jag läser som har med minröjningsdöd, eller förresten tre - Kriget har inget kvinnligt ansikte har ju onekligen sådana berättelser i sig, den andra är Ugrešićs Räven) och uttrycket att den svarte vet mer om den vite på grund av deras olika positioner som återkommer, sant otrohet och, kan man väl säga, hur man kan älska och vara tillgiven varandra trots att man stör sig på varandra. Ganska realistiskt skriven, upprepande och tristessig, vilket gör att man känner semesterledan. Samtidigt intressant nog att läsa vidare, nästan märkligt nog.
Läs inte förordet om du inte vill ha bokens handling spoilad. Förstår inte den här tendensen - kan inte den typen av text komma efteråt isf?

Läsprojekt: #52böcker2022 (vecka 1: en bok som utspelar sig under sommaren) - följ och var med på instagram om du vill.

[Lola Herrero · Rating 3 out of 5]

3.5⭐️


“– Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça.

Il parlait sans la regarder, face au fleuve.

– Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas. Comme à la vie, avec sa beauté, sa merde et son ennui.”

[emmarps · Rating 4 out of 5]

l'été, les vacances, l'ennui, et puis le campari

[Muneera Salem-Murdock · Rating 4 out of 5]

Just finished reading the book for the second time. The first time was ages ago. I felt like re-reading it after having seen, also for second time, Cet Amour-là, based on Duras' relationship with Yann Andréa, her much younger "admirer and companion," someone who has written her daily for five years. Jeanne Moreau plays Duras. It is definitely worth watching. Yann Andrés, whose real name was Yan Lemée, was a young philosophy student at Caen (Normandy) when he discovered Duras, having just read Les Petits Chevaux de Tarquinia (hence my desire to re-read it). He relates that he fell in love immediately, abandoned his studies and started reading everything Duras has written. She did not respond to any of his letters for five years. Then, in 1975, she sends him a copy of a very short book of hers (36 pages) that had just been published. It sounds like he was taken somewhat aback and he stops writing her for awhile. She sends him a number of other books, thereafter. He starts writing her again. That summer, he telephones her while she is in Trouville (Normandy). She asks him to come and visit. He comes and stays. He is her companion for 16 years (till she dies) (Yan Andréa was guy). Among other things, she makes him change his name to Andréa which was his mother's first name.

The storyline of the book is rather "simple," a group of friends who keep going to the same place, each year, for their summer vacation. What matters are the sentiments, the interactions, the love, hate, desire, dislike.... Definitely worth reading and the film worth watching.

[La Strada · Rating 5 out of 5]

Der kurze Roman ist wie geschaffen für einen heißen Sommer, für lange Tage am Strand und für Menschen, die in die Abgründe der Beziehungslangweile schauen wollen. Duras hat in ihrem unnachahmlichen Stil einen Sommerurlaub verschiedener Menschen südlich von Neapel nachgezeichnet, die ihr Liebesleben hinterfragen. Es entsteht eine aufgeladene Atmosphäre zwischen den Charakteren und das Stimmungsgewitter drängt darauf sich zu entladen. Der Roman spielt kurz nach dem Zweiten Weltkrieg, wirkt aber zeitlos. Die Hitze und der nach Campari riechende heiße Atem der Protagonisten (Campari bitter wird in dem Buch laufend getrunken) sind für den Leser bzw. die Leserin regelrecht spürbar.

[JoN_TeN · Rating 3 out of 5]

"De todo y nada".

Novela patrocinada por Campari.

[Virginia · Rating 5 out of 5]

J'ai été vraiment plus qu'agréablement surprise, je ne m'attendais pas du tout à ce livre, venant de la part de Duras dont j'avais déjà lu un livre (et demi).
C'est vraiment un roman absolument magnifique que je ne peux que recommander grandement, mais il est sûr que sa lecture sera différente en été, sous le soleil brûlant italien.
L'histoire peut sembler légère et futile mais elle recèle beaucoup de vérités sur le thème qu'est l'amour.
Mes deux extraits préférés pour vous convaincre à lire le livre :

"-Mais elle le sait, dit Sara, elle sait tout. Pourquoi une jeune fille ?
- Je ne sais pas très bien, parce que les jeunes filles ça ne sait pas que ça veut, ça doit être pour ça, ça veut tout et rien, les choses et leur contraire à la fois. Mais aimer une jeune fille, c’est n'aimer personne puisque ça ne reste pas, puisque ça change en devenant femme."

"-Il n'y a pas de vacances à l'amour, dit-il, ça n'existe pas. L'amour, il faut le vivre complètement avec son ennui et tout, il n'y a pas de vacances possibles à ça.
Il parlait sans la regarder, face au fleuve.
-Et c'est ça l'amour. S'y soustraire, on ne peut pas"

[Ana Sofia Branco · Rating 3 out of 5]

O amor pode ser entediante. Pode até parecer questionável se vale mesmo a pena ou se, no fundo, somos incapazes de viver sem ele.

Este livro é sobre o tédio das férias entre amigos, num lugar onde o calor arrasa a vontade, uma narrativa minuciosa que revela como o quotidiano do amor se constrói entre inquietações, altos e rasos, num ciclo onde a euforia e a angústia se confundem.

Marguerite Duras escreve com a precisão do banal; agarra no comum e, justamente por isso, nos arrasta para dentro dele.

Afinal somos todos pessoas comuns

[Jane · Rating 4 out of 5]

3,5
"Varme og kulde var meget forskellige ting. Varme var forbundet med idéen om ferie, det var kulde ikke. Varmedepression, solangst, som Diana sagde, følte man uden tvivl ikke så ofte som kuldedepression, men den var mere uudholdelig. Varme ansporede ikke en til at arbejde, men til den totale frihed, mens kulde tilsyneladende var mere frugtbar, den ansporede til handling. Idéerne spirede frem i mennesker om vinteren. Men om sommeren viste menneskers sande natur sig meget tydeligere. Menneskers opførsel fortalte mere om dem om sommeren end om vinteren. Det skulle man i hvert fald tro. I solen åbnede en persons karakter sig og lod sig se."

[Juliette · Rating 4 out of 5]

J’ai adoré ce livre ! L’atmosphère est tout ce que j’aime, l’été, la chaleur, la mer…
Cependant, il faut s’accrocher pour profiter pleinement de ce roman, et découvrir toute la beauté qui en découle.

[Clara · Rating 5 out of 5]

Oh la la

[lélé · Rating 3 out of 5]

Entre l’amour et la haine il n’y a qu’un pas ; au milieu il y a Marguerite Duras.

[Andrea Putrino · Rating 4 out of 5]

bitter campari

[Pau Rosell · Rating 4 out of 5]

agosto: aburrimiento y deseo