Amalia tycker att män ska få vara män och kvinnor få vara kvinnor. Hon är en tradwife som valt att omfamna rollen som kvinnan i hemmet, den tillmötesgående hustrun som håller fasaden intakt.
Hon har en vacker våning och en kärleksfull man, men under den skimrande ytan finns en smärtsam hemlighet: Amalia vill inte bli mamma. Trots att det är allt hennes man önskar sig.
Vad händer när sanningen hotar att rasera deras idylliska tillvaro – och hur långt är Amalia beredd att gå för att passa in i en värld hon känner sig alltmer främmande inför?
En bok som väl är tänkt att väcka diskussion, och det finns mycket att diskutera. Vi följer Amalia som har vigt sitt liv åt att vara en bra flickvän åt sin kille. Hon är hemma, hon tar hand om hemmet, hon låter honom bestämma, hon är nöjd och hon påstår också att hon gillar det. Hennes kille, Henrik, är helt fantatiskt, han har en sådan alfaenergi (URK) men han gillar inte när saker går emot honom. Han är kort och gott kontrollerande. Amalia lever sitt drömliv, det enda som saknas är barn och hon är ju snart 35 så det är ju dags men Amalia vill inte, i alla fall inte just nu. Beskrivningar om hur barn är något som finns kring henne, som ting i hennes omgivningar som man inte tänker på är rätt roliga, men hon känner också av alla förväntningar som finns på hennes för att skaffa barn. Här någonstans tar boken en vändning, från att Amalia har varit en person jag stör mig på börjar jag känna med henne. Jag känner hennes ångest kring något som förväntas av henne men som inte vet om hon vill ge. Sedan kommer slutet och gör mig alldeles matt.