Emma jobbar på en populär förskola på Södermalm, där maten är ekologisk och kreativiteten står i centrum. Alice är bloggare och influencer, med en perfekt ljussatt tillvaro som ter sig oklanderlig utifrån.
När Alices dotter Stella börjar på förskolan blir de två kvinnornas vägar alltmer sammanflätade. Snart har Emma både familjens förtroende och nyckel till deras hem, samtidigt som hennes relation till Alice pendlar mellan förakt och beundran, besatthet och kanske till och med förälskelse.
Ju närmare Emma kommer, desto mer vill hon ha: inte sakerna, inte pengarna, utan tillträdet. Att få vara den som ser bakom fasaden. Hon har följt Alice länge nog för att veta var sprickorna finns.
Therese Bohmans nya roman Kapitalet är en samtida psykologisk roman om begär, klass och parasociala relationer – och om hur långt en människa kan gå för att få känna sig sedd.
Therese Bohman is an editor of the magazine Axess and a columnist for Expressen and Tidningen Vi, writing about literature, art, culture, and fashion. She lives in Sweden.
Det är något med Therese Boman som liksom omsluter en när man läser. Orden viskas fram som om man läser på fluffig moln. Jag älskar allt som Therese Boman rör vid.
Emma jobbar på förskola och följer influensern Alice som gått från 10-talets hudnära, personliga blogginlägg till 20-talets i betalt samarbete med-poster på instagram. Relationen befinner sig på avstånd tills Alices dotter Stella börjar på förskolan där Emma arbetar. De får fin kontakt, stella och emma, vilket resulterar i att även emma och alice gradvis kommer varandra närmre.
Deras relation jobbar för snabbt. Som för att understryka att alice är apan som känner ingen — barnets barnvakt blir bra som vän. Inget tyder på att de hittar varandra, inga likheter uppdagas som motiverar Alices närmanden till Emma förutom det faktum att hon betalar henne och att hon därför är där.
Berättelsen är platt. Hela linjen är ointressant, varför skulle jag vilja läsa om influensern alice när allt jag vill med läsningen är att fly en plastig tillvaro. Det är banalt och ointressant, två platta karaktärer möter varandra och relation uppstår som varken är byggd på intresse, romantik, vänskap eller samförstånd.
Vad vill boken säga? Mot slutet av boken åker de nyfunna vännerna/kollegorna iväg till Venedig för att slappna av, men under resans sista dagar låser Emma in Alice på badrummet i den hyrda Airbnb-lägenheten. Vad är det? Ett straff för allt alice har som inte är emmas. En tryckkokare av tomt? Hon är genomgående så irriterad på Alice, jämför den tillfixade med den verkliga men lyckas inte någonstans hitta värme. Det är en fylla som agerar men en nykter som låter alice sitta kvar inlåst, det är otydligt i boken var detta vrede kommer ur, helt plötsligt och okommenterat blir hon en annan.
De reser hem och stella byter förskola. Snipp snapp slut på den boken och den relationen.
Den är lättsmält, sätter sig inte på tvären, utmanar inte läsaren. Det känns som Norstedts storsatsning på lättillgänglig litteratur att lyssna till, snarare än att tänka till.
Är kanske oförtjänt hård eftersom jag slutat läsa dåliga böcker :-)))))))) skoj åt sidan, jag hade det här betyget på känn enbart baserat på bakgrundstexten, men en bra person jag litar på tipsade om Therese Bohman. Kanske ska jag bara läsa något annat av henne. Det kommer iaf inte hända på ett tag.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Snabbläst och enkel att ta sig an. Språket är bra, men det här är knappast Bohmans bästa. Det blir lite för tunt och tillgängligt. Skildringen av influencervärlden är många gånger sann, men eftersom den är just ytlig och konstruerad blir boken också det tyvärr.
Influensers, jag fattar inte. Man vill ju ha ett eget utryck och egna tankar? (Eller, nu är jag von oben, hata mig.) Så jag borde gilla den här romanen. Både influensers och följare får en känga. Samtidigt blir det platt för mig, ingen person berör mig, inte ens barnet. … Du kan bättre Bohman, du är ju en av mina absoluta favoritförfattare. … Tänker på en annan roman på samma tema, en av de Vigan: Där barnen är kungar. Den berörde mig mer. Kommer ihåg slutet på den boken, helt fantastiskt. Läs den.
Välskrivet och lätt obehagligt, men jag hade velat att det hade urartat ännu mer. Bohman håller tillbaka: det är stramt på ett realistiskt sätt. Speglar samtiden och innehåller en särskilt aktuell iakttagelse om personligheters förenkling. En fin läsupplevelse en söndag.
Läste nyligen Kött av Szalay där huvudpersonen alltid svarar "Okej." i all dialog. I Kapitalet är huvudpersonen ungefär lika grå. Något mer av en mus.
Men det stör egentligen inte jag har uppskattat båda huvudpersonerna. Det är snarare Bohmans val att inte utforska världen och bredda storyn något som känns tråkigt. Språket är det inget fel på, det är fortfarande målande.
Både gillar och inte gillar. Språket - check på det. Men handlingen? Tycker Bohmans romaner är sådana att de lämnar mig lite förvirrad. Typ, och nu då.
Fullkomligt älskade den här boken! En av Bohmans hittills bästa. I klass med Andromeda. Samma stilfulla stillsamhet som alltid men med drivet och spänningen och begäret. Och som alltid - inslag av konst. 10/10!!!
Snabbläst och medryckande men något platt. Emma är lite smått besatt av Alice och Alice precis lika besatt av sig själv. Tycker de verkar utnyttja varandra? Vet inte vem jag sympatiserar med mest. Helt okej bok men inte mycket mer än så. 2,75 ⭐️
ha jag är så tidig på bollen att jag läser böcker som inte kommit ut än. tack norstedts. den här var kul, kanske lite banal, premissen rätt gjord, men välskriven
Jag hade absolut inga förväntningar men kunde inte sluta läsa. Bra! Realistisk och gör det här med klasskildring snyggt, inte den där uttjatade tonen jag blir galen på.
"Kapitalet" utgår från en bekant tematik hos Therese Bohman med skev maktbalans, klass och begär. Den här gången är det Södermalm och "vänskapen" mellan en influencer och en förskollärare som har rollerna i utforskandet av hur vår samtid fungerar och om det är möjligt att skapa en relation på jämlika villkor i ett klassamhälle. Karaktärerna blir egentligen något för grunda och precis som i Bohmans andra böcker finns det mer att säga, men kapitlen hålls stringenta och lämnar mellanrum öppna för tolkning. Jag tycker däremot att hon återigen visar att hon skriver stämningar och miljöer som få andra vilket gör att man vill fortsätta läsa.