Vita nä Illusionen av en kärlek i staden som inte sover
I ett Sankt Petersburg där sommarsolen vägrar att gå ner möter en man som lever helt i sina egna drömmar verkligheten i form av en kvinna som gråter på en bro. Under fyra magiska, upplysta nätter delar den ensamme "Drömmaren" och den melankoliska Nastenka sina djupaste rädslor, sina hemligheter och ett desperat hopp om sann kärlek.
Men vad händer när de vita nätternas eteriska ljus hotar att blekna och den verkliga världens tyngd återvänder? Dostojevskij levererar en hjärtskärande berättelse om urban ensamhet och den överväldigande intensiteten i en flyktig romans. Är det möjligt att bota en hel livstid av isolering på bara fyra dagar? Och viktigast av är det värt att riskera drömvärldens trygghet för ett enda, skört ögonblick av sann passion?
En egentligen väldigt sorglig historia som borde beröra mig, men det gör den inte. Jag tror det är för att jag upplever språket alldeles för teatraliskt för att det ska gripa tag och bli känslosamt. Språket distanserar mig från karaktärerna och det känns som att känslorna som de så storartat uttrycker bara är spelade.
Ofta förstår jag inte heller tonen riktigt, exempelvis detta:
”Seså, hur kan man! Å, ett sådant barn ni är! Sådana barnsligheter!… Sluta nu!”.
Så säger han till Nástenka när hon är ledsen en gång. Vad är det för ton liksom? Låter så uppfostrande - som någon sträng tant skulle skälla ut ett gnälligt barn som gråter över något värdsligt. Tycker ofta de låter som nervösa, teatraliska, självcentrerade fisförnäma typ tanter? Jättekonstig vibe. Misstänker att det kan ha att göra med den svenska översättningen som inte riktigt känns som att den funkar. Alla ”å, min gud!”. Kan inte låta bli att föreställa mig att de blundandes flänger upp baksidan av handen mot pannan. Lite Mrs Bennet med sina dåliga nerver, typ? Jag förmår mig inte ta deras känslor på allvar i allt detta teatraliska.
Omläsning. Mindes att den inte var bra. Hoppades att jag mindes fel. Men minnet var riktigt. Överspända ungdomar. Svåra att känna någon igenkänning med.
en väldigt tragisk historia. gjorde inte så jättestort intryck på mig, men jag tycker ändå det var ett fint språk så jag kommer ge mig på Dostojevskijs andra stora böcker.
"Vita nätter", skriven av Fyodor Dostojevskij, är en kort och vacker berättelse om en ung, ensam drömmare i det forna ryska Sankt Petersburg – självmedveten och desillusionerad inför sin verklighet. I sitt känsligomässigt ömma tillstånd möter han, av ren tillfällighet, en ung kvinna. Detta leder till en serie händelser som bäst kan beskrivas som en drömmares jakt efter livet och kärleken.
Jag läste ut boken i en sittning. Den rekommenderas varmt till alla som vill bekanta sig med Dostojevskij som författare utan att behöva ta sig igenom hans mer omfattande verk. Jag ger boken 9/10, där en poäng dras av på grund av det abrupta slutet.