Det börjar med ett lockrop. Millenniet är nytt när Alex ser dem på håll: tjejerna i skinnjackor som tjatar på främlingar att köpa ut. Det är året mellan barndom och tonår, och längtan river i bröstet. Alex sällar sig till flocken. Och hon lär känna Leif, tjejernas spritgubbe. Leif är mannen som ger dem dricka, cigg och godis, och som skjutsar dem till ett ensligt garage där allt verkar vara tillåtet. Snart sker något oförlåtligt.
En natt många år senare, när Alex är vuxen, kastas hon tillbaka till året med flocken. I omvärldens ögon var det uppenbart vem som bar skulden till det brott som ägde rum. Men var går egentligen gränserna i en relation som är förbjuden? Och hur kan den som ljuger för andra vara säker på att hon inte ljuger också för sig själv? "Rovdjur" är en roman om gråzoner och minnets bedräglighet; om att leka med makten och att tappa den.
Tyckte så mycket om språket, det kröp in under huden på mig. Sen kom jag ju på mig själv att frusta skärp er skärp er SKÄRP ER var tredje sida men det tyder väl på engagerande karaktärer antar jag
Varje mening i boken känns så omsorgsfullt skriven och alla detaljer kring att vara ungdom gör att jag kastas tillbaka till en svunnen tid. Den som var ung i slutet av 90-talet kommer påminnas om hur det var att vara ung prick då.
Okej, kanske börjar jag hitta min plats bland svenska böcker. För wow, jag träffade rätt med den här. Nästan en femma.
Till att börja med var denna bok så lättläst att jag närmast flög igenom den och fann att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Språket var engagerande och Nylunds val av sätt att berätta historien var perfekt. Jag gillar hur vi fick en blick in i framtiden, en liten hint om hur jobbigt det kan vara som förälder när ungdomarna röjer på stan utan att berätta var de är och vad de gör. Speciellt med den erfarenheten som Alexandra (jag är glad att hon inte nämndes vid namn oftare, det är så skumt att se sitt eget namn i en bok) har från sin egen tid som ungdom (till och med yngre).
Hela grejen med dessa tjejer och deras spritgubbe, som vi senare ser att de knappt har lärt sig från (med nya spritgubbar), är intressant och jag fann att jag ville säga till dem att vara smartare. Jag kan förstå spänningen, men dessa tjejer gaslightade sig själva till att tro att inget kunde hända. Och även när något sker så kan de ändå inte riktigt förmå sig att gå 100% in i vad de berättar; de tvekar fortfarande, ljuger lite för sig själva på ett sätt som skapar en viss tveksamhet i historiens sanning, och är inte det hela grejen i slutet.
Poetiskt skriven och finurlig. Men tillbaka blickar från huvudpersonen Egan tonår, till hennes nuvarande tonårs dotter. Hur livet förändras. Hur Vilgot elations är. Hur en flock blir till en kropp till något eget. Hur man som tonåring håller ihop, och som vuxen och egna barn blir i den åldern tar samma roller. Liknade sätt att testa gränser. Men nu är man konsekvent för vad som kan hända. Kanske t.o.m har erfarenhet av det själv.
Boken var lättläst och ett fint sätt att berätta hur livets alla skeden har sin gång.
En intressant skildring om frågan kring vem som är offer och vem som är förövare. Om att vara uttråkad tonåring och längta efter vuxenlivet men på många vis bara vara ett barn. Det är okej läsning men inte helt fängslande och jag upplever ibland att boken står och stampar samtidigt som den tenderar att bli övertydlig.
En berättelse som berör en som var ung under samma tidsperiod och nu själv är tonårsförälder. Språket är lätt och fyllt av vackra poetiska beskrivningar. Det moraliska dilemmat med offer och förrädare väcker också många frågor och tankar.