PINGSTRÖRELSEN FÖDDES i början av förra århundradet. Den skulle bli en av Sveriges största kristna sammanslutningar och startpunkt för partiet som idag heter Kristdemokraterna.
När Tredje riket växte ville pingströrelsens ledare Lewi Pethrus skriva ett smickrande brev till Adolf Hitler. Det var den uteslutna kollegan Sven Lidmans minnesbild. Ett decennium efter anklagelsen, under valåret 1964, krävde journalisterna att pingstledaren skulle förklara den kristdemokratiska synen på nazismen.
Hade pingstfolket kontakt med nationalsocialisterna? Vad hade Pethrus skrivit i brevet till Hitler? Historien bär på frågor som behöver få svar.
Sista brevet till Hitler bygger på bröderna Markus Lundström och Tomas Poletti Lundströms historiska forskningsprojekt ”Frikyrkan och Förintelsen”.
TOMAS POLETTI LUNDSTRÖM (t v) är docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. MARKUS LUNDSTRÖM är professor i sociologioch doktor i ekonomisk historia.
»En bladvändare om en kristen ikons band till nazismen. Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström väver samman sin egen uppväxt i pingströrelsen med nya rön om Lewi Pethrus och en besatthet av judar.« MARGIT SILBERSTEIN, journalist och författare till Förintelsens barn
En mycket intressant bok som belyser förhållandet mellan Lewi Pethrus och radikalnationalistiska och nazistiska rörelser i Sverige under 1900-talet. Man kan säga att det är möjligt att "rädda" Pethrus från Lundströmarnas kartläggning genom att hävda att han inte blev medlem i någon nationalistiskt parti och att han undvek de allra grövsta sammanhangen. Man kan också säga att det fanns gott om andra strömningar och föreningar som Pethrus hade kunnat valt att frottera sig med. Men, som blir klart i boken, den moraliska renhetsivern och en mycket svårförsvarad läsning av judarnas roll i frälsningen hade ödesdigra konsekvenser för Pethrus politiska och, skulle jag vilja säga, teologiska omdöme.
En mycket välskriven och drabbande bok om ett mörkt förflutet som behöver belysas. Att pingströrelseledaren och förgrundsgestalten Lewi Petrus använde ord som ogräsmänniskor och bejakade så mycket från nazismen borde leda till intresse och en ordentlig uppgörelse med kyrkans historia.
Det framgår tydligt att denna bok i varje del bygger på seriös forskning. Trots detta så är den skriven så att vi som är nya på området hänger med väl. Jag uppskattade också att författarna delar med sig generöst av sin egen uppväxt i samma kyrka och deras, oftast, positiva upplevelser av denna. Hur kyrkan tog emot flyktingar och hjälpte fattiga. Det visar hur komplex en kyrka, ja, vilken grupp som helst kan vara. Både ljuset och mörkret kan rymmas inom samma väggar. Det är också starkt att läsa om de som vågade gå emot nazismkramandet i kyrkan. Flera av de som kritiserade pingstledningen för detta blev uteslutna, vilket kunde vara ett stort offer när kyrkan var en central del av deras liv.
Heder åt alla som trots risker vågar uttala sin kritik när dess ledare går snett! Även heder till de två författarna som också kan riskera kritik från en kyrka som nog hellre skulle vilja sopa denna historia under mattan. Intressant också, särskilt nu i valtider, att notera Kristdemokraternas historia och att flera av grundarna hade nazistsympatier (tre av åtta KDS-grundare var organiserade nationalsocialister).
För öppenhets skull vill jag tillägga att jag känner de båda författarna men själv har jag aldrig haft med Pingstkyrkan att göra.