3,5/5
Embla växer upp i en kärleksfull familj, tills en man kommer och berättar att hon inte alls hör hemma där och att han nu ska ta med henne till hennes rätta hem. Översteprästinnan Almarill inser själv att flickan inte kommer att vara redo för den roll som är tänkt för henne, men nu börjar de olika krafterna sättas i rörelse och tiden finns inte längre att vänta. Den stora frågan är bara om flickan är nog stark för att vara den som jämnar ut balansen och räddar världsträdet?
Embla är den tredje delen i serien Krönika över Yggdrasil och även om jag kan tänka mig att den går att läsa fristående finns det en hel del bakgrundsinformation som går om intet om man väljer att inte läsa dem i ordning. Hela Krönika över Yggdrasil följer än så länge en släkt genom generationerna och det är något jag verkligen uppskattar med den här serien än så länge. Något annat jag också verkligen tycker om är att det är kvinnor som är i fokus rakt igenom.
Till de tidigare böckerna i serien har jag skrivit att jag tycker att språket borde kollas igenom, och tyvärr är det även så i den här boken. Egentligen handlar det bara om att dialogerna/replikernas anföringssatser inte får rätt skiljetecken och det går faktiskt ganska fort att bortse ifrån och att vänja sig vid. I övrigt tycker jag väldigt mycket om språket som är målande och nästan poetiskt. Däremot är det något som man inte riktigt kan skynda sig igenom, för det kräver sin beskärda del av dig som läsare.
Här finns inspirationen från den fornnordiska mytologin, men det känns samtidigt eget och det stora världsbygget är gediget. Det kanske inte är något för den som är nybörjare på fantasy och vill ha något enklare, men för den som tycker om helt nya världar, är det absolut ett tips.
Jag måste också säga att jag är väldigt förtjust i omslagsillustrationerna.