Solen syns och solen svävar

by Ann Jäderlund

I Solen syns och solen svävar blottar växterna sina namn - stenmåra, jordbräken, källfräne. Solvända och solris.

I vad som kan vara en lovsång, en vaggvisa eller ett rekviem. Inför människans passiva ansvar.

För varje år blir havet allt djupare, vinden mer fri. Och solen mer giftig.

Genres: Poetry

183 pages, Paperback

First published January 1, 2026

About the author

Ann Jäderlund (born 1955) is a Swedish poet and playwright. She made her literary debut in 1985 with the poetry collection Vimpelstaden. Other collections are Snart går jag i sommaren ut from 1990 and I en cylinder i vattnet av vattengråt from 2006. She was awarded the Dobloug Prize in 2004.

Reviews

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

Läste denna strax efter Lotta Lotass Katedral, och finner en liknande känsla av besvärjelse. Det fanns i Katedral något som fick mig att känna att det handlade om en försäkran om att jorden överlever oss, en slags trygghet i det, som jag kan känna även här. Att gå till kärnan, som blir naturen, som blir naturen synliggjord genom vilda växters namn (och alltså också genom språket). En hyllning till det lilla livet som finns och pågår ständigt. Här blir det ju också vänt till solen som kraften som gör att denna jord lever, föreställer jag mig. En diskret soldyrkan av rätt orsak.
Det kan ibland kännas väldigt lågmält, på gränsen till naivt, och abstrakt. Det var inte en text dom drabbade mig, men återigen har Jäderlund skapat en titel som smakar mycket fint på tungan. Jag har en slags äng i min trädgård som jag lite motsägelsefullt tänker på som "det som en gång varit äng". Titeln Solen syns och solen svävar får mig att tänka på min vän Madeleine Sillfors sol-målningar.

[Amanda]

jag gillar inte poesi at the best of times och det här var dötrist. medger att jag inte heller ger poesi mycket av en chans (speciellt inte när den känns som poetry slam) och det finns säkert spännande element i texten om man ger den lite tid och fundering men det äääär så tråkigt.

1 oktober, andra läsningen: förstod mer den här gången om, fortfarande väldigt förvirrad men mer vänligt inställd till texten

[Andreas · Rating 4 out of 5]

Det har alltid funnits något punkigt över Ann Jäderlunds dikter: korta och intensiva, dessutom bråkar de med gängse uppfattningar om vad poesi ska vara. Jäderlund ligger så långt från brukspoesi man kan komma – inga av hennes alster lär tryckas som uppmuntrande visdomsord på kylskåpsmagneter. Möjligen nynnar någon på dem som ett slags miniatyrpsalmer, utan strikt religiösa kopplingar.

”Solen syns och solen svävar” är späckad med växter, hav, sol, moln och andra naturinslag. Även om dikterna ibland framstår som fragment av en skapelseberättelse så finns här också strofer som relaterar till annat än energi och liv: sömn, ensamhet, tystnad, en ätteplats.

En given parallell till den jäderlundska floran är Linnés insatser och verk, men hos Jäderlund ligger tyngden på klanger, rytm och andra aspekter hos växterna. Iktegräs och värkört är till exempel folkliga namn på ältranunkel – en smörblomma som innehåller ett giftigt ämne.

Dikterna är satta med korta, centrerade rader så att de typografiskt påminner om blommor, stjälkar och blad hos en växt. Kursiveringen är som en svag västanvind över raderna.

”Solen syns och solen svävar” är med andra ord en given sommarläsning.

[Björn H · Rating 4 out of 5]

Ann Jäderlund bevisar återigen att hon är en mästare på de korta, fåordiga formuleringarna. Naturen ligger nära i Solen syns och solen svävar, blommor, växter, solen, tiden, årstiderna - det mesta får plats inom de fåordiga och ibland fåradiga dikterna. Ofta vänds det på ett ord eller ett språkljud, som att Jäderlund långsamt prövar fram dess användning:

och
skära och
ängs gasse
gasse
och kalk
vind
kalk sinne
lilja och
vall
valje och
vilja
och skär
enslig
vind

Det är lugnt, sökande, nästan meditativt.

[Joanna Wåhlin · Rating 3 out of 5]

enstaka sidor kunde man rama in och resten var obegripligt men en trea för viben?