Asken Yggdrasil är världsträdet i den fornnordiska gudasagan. Denna, som ju har nått eftervärlden via de båda isländska Eddorna, handlar inte blott om Oden, Tor och Balder, hästen Sleipner, galten Särimner och andra pittoreska väsen i det överjordiska Valhall, utan den innehåller också bitar av en sorts världsförklaring, där namn som Nifelhem, Ginnungagap, Bifrost och många fler ges adress på olika trakter i rymden. Sammanhangen är emellertid mycket oklara, så att det åtminstone för nutida läsare är svårt att bli klok på vad asagudar, jättar, dvärgar och människor egentligen hade med världsträdet att göra.
Denna bok vill råda bot på sådana svårigheter. Den handlar om gudomligt liv och leverne i asken Yggdaril under många årtusenden intill den dag då det åldriga trädet fälldes av stormarna kring Ragnarök och dess splittrade grenar virvlade ut i universum med en och annan överlevande varelse ombord.
Asken Yggdrasil, som på nytt sätt återberättar Eddornas gamla berättelser med alla deras poänger, är en bok som är rolig, lärorik och tänkvärd i atomåldern för nordiska personer mellan 9 och 99 år.
Detta var en av de böcker som farmor läste för mig, och som jag älskade då och nu. Det är fortfarande en av de bästa genomgångarna av Nordisk mytologi jag läst, och karaktäriseringen av Ratatosk värmer mig fortfarande. Rekommenderas för alla i vår del av världen.
Läsning för Axel: som frukostbok var denna bara delvis populär- språkljuden som jag hoppades skulle fånga sonen gjorde det inte.
Den här boken älskade jag som barn! Jag läste den många gånger då och har fortsatt som vuxen var 10-15:e år eller så. En sprakande fest av de fantastiska nordiska myterna, återgivna med Alf Henrikssons härliga berättarstil och Edward Lindahls finurliga teckningar.