Människor som tidvis, eller alltid, levt i tystnad lyfts här fram av historikern Eva Österberg, antingen det var nunnan i det medeltida klostret, bagaren som var stum men kunde tala igen tack vare böner till den heliga Birgitta, barnamörderskan i sin fängelsecell på 1800-talet, gossen i dövstumskolan eller offer för 1900-talets katastrofer, vilka länge förtigits av eftervärlden. I ett böljande samtal med historien från antiken till nutid försöker författaren ringa in tystnadens rum, situationer, institutionella villkor och verkningar. Tystnad leder associationer till motsatspar som stillhet/buller, hemligt/öppet, privat/offentligt och glömska/minne. Att tiga kan vara en frivillig strategi i mellanmänskliga möten, men en tystnad kan dessutom vara framkommenderad eller fysiologiskt betingad. Den är ett mångtydigt fenomen. Men den bär alltid på en mening som det gäller att tolka.