April 1944. En ung kvinna, hushjälp i en officersfamilj, hittas mördad alldeles nära norska gränsen i Nordvärmland. Polisinspektören Leonard Ringer sänds till Karlstad av sin förre lärare, den ryktbare kriminologen Harry Söderman. Kvinnan har gällt för att vara norsk flykting. Men Harry Söderman, som har sina fingrar i allt slags underrättelsearbete och som från sitt kontor på Statens Kriminaltekniska Anstalt leder utbildningen av en hemlig norsk reservarmé, vet bättre: hon var i frivillig tysk fronttjänst som skrivbiträde under fälttåget i öster 1941 och har bevittnat massmorden i Lettland.
Under ett par vårmånader i ett Sverige och en provinsstad där livet går sin gång trots kriget, men där flyktingöden, interneringsläger och tvivelaktiga identiteter myllrar under ytan, försöker Leonard få rätsida på sin brottsutredning. En skogsvan pensionerad cykelreparatör i gränstrakterna, en lettisk polisofficer som spårlöst försvunnit från sitt flyktingläger, en docent i rasbiologi i Uppsala, en norsk jurist som även han har gått på utbildning hos Söderman; en i idrottsvärlden känd konstapel vid Karlstadpolisen, ett butiksbiträde som med sin orimliga skönhet styr Leonards tobaksförbrukning; en landsflyktig dansk dirigent, en lejoninnelik officersfru, en oberäknelig norsk chaufför, en rysk krigsfångeflykting; ja, även Harry Södermans sedermera berömda sekreterare - många är personerna som kantar den lätt bohemiske unge polisinspektörens väg.
Denna vår pågår samtidigt den stora "tattarinventeringen" i riket. Och på Konradsbergs hospital sitter hon som i Tyskland tog sig artistnamnet Dionysia.
Boken är väl egentligen välskriven men efter 100 sidor har jag fortfarande inte dragits in i den. Kanske för att personerna i den bara ges konturer - jag bryr mig inte om dem och får ingen känsla för vilka de är, inte ens huvudpersonen. Det är andra gången jag försöker mig på den, men båda gångerna har jag övergivit den längs vägen.