Under kalla kriget var KGB synonymt med förtryck, mord och spionage. Sovjetunionens säkerhetstjänst var lika fruktad av landets invånare som av utländska underrättelsetjänster. KGB:s verksamhet var så hemlighetsfull att den till största delen var okänd för samtiden, vilket förklarar den omfattande mytbildning som uppstod både inom och utanför Sovjet.
Simon Olsson skildrar hur en av de största maktfaktorerna i det forna östblocket växte fram ur den ryska revolutionens blodiga efterdyningar och kom att prägla maktutövningen i det sovjetiska imperiet ända fram till dess fall. Han berättar om hänsynslös terror, spektakulära operationer och hemliga infiltratörer. Med stöd av avhoppade agenters redogörelser skildrar han en ljusskygg organisation med oräkneliga liv på sitt samvete. KGB-spionerna i väst var otaliga, och många av dem kom också till Sverige.
Lustigt hur ordet ”skildrar” används flitigt i beskrivningen av boken, för jag har då aldrig läst något mindre skildrande. Det var mest fakta som radades upp och knappt kopplades samman ens en gång. Fanns inte en skildring så långt ögat kunde nå. Och förklaringar till varför saker gjordes är otroligt bristfälliga eller helt underlåtna. Min konstanta tanke och känsla genom boken är ”ja, men VARFÖR?”. Upplevde boken som väldigt stolpig, intetsägande, och tråkig. Just bristen på skildring gör att det är svårt att ta till sig något och hänga med, tycker jag.
Det enda som var lite kul var kapitlet om arkivarien på slutet.