What do you think?
Rate this book
Sund
Eva Zackrisson, jägarinna från Kalmar, är på väg ut i världen. Efter en kraschlandning på Arkitekthögskolan i Stockholm fångas hon in av millenieskiftets underbara dröm om självförverkligande. Musik, teater, poesi, kollektiv, Kubaresor - inget får lämnas oprövat i jakten på den sanna naturen. Men den kanske hela tiden ligger där, nära intill: barndomens trygga landskap på Öland med en mormor som aldrig ändrar sig och en morbror som aldrig tänker läsa Alkemisten och mäter luftfuktigheten med en tubsocka.
339 pages, Hardcover
First published March 27, 2015
7 people are currently reading
125 people want to read
About the author
Tove Folkesson
11 books24 followersTove Folkesson, född 1981, är författare och musiker. Hon debuterade med Kalmars jägarinnor 2014 och har sedan dess skrivit flera böcker och tilldelats bl a Svenska Dagbladets litteraturpris. Senast utkom Den stora kyrkan (2021). Tove Folkesson lever tillsammans med Hanna Folkesson på Öland. Badort är deras första gemensamma roman.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 14 of 14 reviews
April 18, 2018
(spoilers, i suppose, read at your own risk)
Mja. Jag har haft svårt att läsa Sund. Dels kanske för att det är ett språk som är så dramaaaatiskt, allt är överdramatiserat, på något sätt. Liknelser och metaforer som blir överbelastade och pretentiösa. Svulstiga metaforer. Ungefär som att författaren gått Skapande svenska med Sofia Pulls och har fått testa på att ”övergöra”? Maybe. Och kanske är det något som andra tycker om och som måste få finnas, även om jag inte tycker om det själv. Det blir inte trovärdigt. Jag ska liksom hänga med i Evas alla olika turer fram och tillbaka i sökandet av, ja vad? Vilken väg hon ska gå? Letandet efter sig själv? Identitetskris. Att hitta sig själv i sitt konstnärliga uttryck.
Få se nu om jag minns: hon lämnar Kalmar för hon är minsann inte som de andra utan konstnärlig. Kommer in på arkitekt, tydligen. Strikt men konstnärligt och alldeles för pretentiöst i sig. Eva hoppar av, börjar skriva och göra musik istället, däremellan är det nog någon depp-dipp och angst kring att hon inte hör hemma med sina gamla Kalmarvänner som är white trash och tråkiga svennisar. Typ. Hon har en lam pojkvän som hon till slut ger upp. Försöker satsa på musiken tror jag. På nåt vänster kommer hon in på en folkhögskola, teater istället?, jo – hon åker till Kuba av alla ställen, hur kom det sig? Minns inte, läste första lilla biten för så länge sen. Men hon åker dit, och träffar Marja och hennes bror, en helt annan typ av familj, de verkar ha pengar också? Syskonen Seger. En ”fri och bohemisk” men borgelig familj. Marja och Måns, fria själar. Uppfattar det som att Eva blir ”kär” i Marja, oklart vad det betyder i detta läge men låt säga att hon blir förälskad, för det kan man bli i vänner också. Hon fascineras och dras in av Marjas personlighet, hennes självklarhet i vad hon vill, tolkar jag det som. Jag tror det var så hon kom på det där med fhsk, Marja skulle gå på den skolan. Hon blir tillsammans med Måns där, och den tiden verkar fin. Efteråt hakar hon på Marja och Måns och lever på jag vet inte vad, sparade pengar tills hon tvingas söka jobb på nåt fritids, för att leva med dem någerst (var var det? iaf ett hus som deras familj ägde, ett gammalt, stort hus med trädgård ute på landet någonstans). Sen… bestämmer hon sig för att åka tillbaka till Stockholm för att vad? ”satsa”? Hon går till någon sångpedagog men det blir inte mer med det? Hon hittar nån psykolog/livscoachs lapp i väskan och börjar gå hos henne för att ”hitta sig själv”, ta itu med issues jag inte ens vet om hon verkligen har, det spårar ut och hon mår sämre och sämre och tar sms-lån och skit för att ha råd och säger upp lägenheten och bor en sommar ute på Långholmen i något slags Tummelisaläger (ref till serieromanen Tummelisa av Matilda Ruta https://www.adlibris.com/se/bok/tumme...). Que? Jag fattar inte, för jag får inte vara med. Jag ser det bara utifrån, ytligt. Någon sväng tillbaka till pappan men sen dit igen. Hon driver. Ingen styrsel, ingen viljekraft, viftar lite åt nåt håll och faller tillbaka, jag förstår inte hennes motivation i någonting. Sen flyttar hon visst tillbaka till pappan ändå? Because reasons. Och bestämmer sig för att gå tillbaka till det stela arkitektprogrammet trots allt?
Parallellt följer vi ett nutids-perspektiv i kursiv (jobbigt bara det, men för att skilja texterna åt antar jag) där man får följa henne i något slags ”efteråt”, after the ordeal, ungefär, så jag tolkar det åtminstone första delen. Men hon verkar inte ens i det perspektivet ha kommit någonstans! GAH. Jag vet inte ens om det är där i slutet som trådarna möts. Att hon till slut går tillbaka till arkitekt, var det fortsättningen, hennes character arc? Jösses så lamt. Ytterligare en story där huvudkaraktären inte egentligen förändras eller lär sig någonting, eller kommer någonstans. Det verkar lite som att Marjahistorien ska vara ett driv, men det kommer in hårt mot slutet att det skulle vara kärlek på ett ickeplatonskt plan, större delen av deras relation är de mest distaniserade med varandra. So I don’t get that either. Och Marja, vad känner hon? I have no idea, det verkar inte viktigt i sammanhanget. Det ska visst vara tillräckligt att Eva kommit fram till att hon är kär i en tjej? Nej det föll platt och jag förstår inte syftet, det känns ditplanterat för att ”sälja” eller vara uppdaterad och hipp. Jag upplever inte Evas känsla av kärlek. Jag upplever i mig själv, i princip ingenting i den här boken. Ibland i de kursiva delarna, som går långsammare och jag därför har en chans att ta in vad känslan som gestaltas ska betyda.
Att läsa den här boken har också oroat mig själv, för egen del. Jag känner igen språket, den där dramatiska tonen kan jag se i min egen bok. Överdramatiserandet. Gud, jag kan nog inte publicera min bok, om den kommer att uppfattas på det här sättet av de som läser. Medelklasskulturangst. Mest en ganska klibbig grej, jag inte riktigt vill peta på.
Historien som handlade om pappan, den relationen, hans alkoholism och hur hon tolererar den, försöker hantera den, vad han ändå betytt för henne, där fanns det styrka och relevans. Och ja, det finns något intressant i uppbrottet från ett tonårsgäng och hur man ska hantera det, hitta sin egen identitet efter en sådna gruppgemenskap, att vilja något annat än de ville. Men det blev så överdramatiskt. Det blev inte trovärdigt. Och hur ”konsten” skapas utifrån det. Också klibbigt och påklistrat. Och ja, samma rädsla där för ja, jag har det elementet i min bok också. Jag börjar hata saker i min egen bok genom att läsa detta. Is it jelousy? But why? Nej inte svartsjuka, jag skäms mer. En medskam, eftersom jag gör det lika dåligt själv. Och det är väl helt otroligt dumt att göra, nog fattar jag det. Den där förment ”nakna och råa känslan” hon försöker beskriva, är inte det jag rackar ned på per se, strävandet efter den är i mina ögon meningen med livet. Det bara faller platt, och det är det platta fallandet som får mig att skämmas å mina egna vägar.
Största problemet jag har med boken: jag upplever den inte som trovärdig, och jag känner inget för huvudpersonen mer än irritation.
Och kanske att det är för mycket av allt, som mest känns inklämt för effektens skull. Stanna istället upp någonstans, och låt det bränna till där du faktiskt är, istället för att kräma på med situation på situation så att det inte ska undgå någon att Eva Z är vilse i pannkakan. Jag känner inget av den vilsenheten, den stannar på ytan och blir ett himla pingpongspel mellan upp och ned. Eller kanske flipper, snarare.
Jag gillade Kalle, historien med gubben som också var lite eljest, poet, som kände igen den ”grejen” i Eva. Det blev en fin relation, och hans beskrivs också fint. Utan att det krämas på för mycket. Det är nog samma grej som med pappan, även om det skrivs mer om honom och är lite turer fram och tillbaka i deras relation också.
Men turerna! Jösses. Spretig berg- och dalbana.
Mja. Jag har haft svårt att läsa Sund. Dels kanske för att det är ett språk som är så dramaaaatiskt, allt är överdramatiserat, på något sätt. Liknelser och metaforer som blir överbelastade och pretentiösa. Svulstiga metaforer. Ungefär som att författaren gått Skapande svenska med Sofia Pulls och har fått testa på att ”övergöra”? Maybe. Och kanske är det något som andra tycker om och som måste få finnas, även om jag inte tycker om det själv. Det blir inte trovärdigt. Jag ska liksom hänga med i Evas alla olika turer fram och tillbaka i sökandet av, ja vad? Vilken väg hon ska gå? Letandet efter sig själv? Identitetskris. Att hitta sig själv i sitt konstnärliga uttryck.
Få se nu om jag minns: hon lämnar Kalmar för hon är minsann inte som de andra utan konstnärlig. Kommer in på arkitekt, tydligen. Strikt men konstnärligt och alldeles för pretentiöst i sig. Eva hoppar av, börjar skriva och göra musik istället, däremellan är det nog någon depp-dipp och angst kring att hon inte hör hemma med sina gamla Kalmarvänner som är white trash och tråkiga svennisar. Typ. Hon har en lam pojkvän som hon till slut ger upp. Försöker satsa på musiken tror jag. På nåt vänster kommer hon in på en folkhögskola, teater istället?, jo – hon åker till Kuba av alla ställen, hur kom det sig? Minns inte, läste första lilla biten för så länge sen. Men hon åker dit, och träffar Marja och hennes bror, en helt annan typ av familj, de verkar ha pengar också? Syskonen Seger. En ”fri och bohemisk” men borgelig familj. Marja och Måns, fria själar. Uppfattar det som att Eva blir ”kär” i Marja, oklart vad det betyder i detta läge men låt säga att hon blir förälskad, för det kan man bli i vänner också. Hon fascineras och dras in av Marjas personlighet, hennes självklarhet i vad hon vill, tolkar jag det som. Jag tror det var så hon kom på det där med fhsk, Marja skulle gå på den skolan. Hon blir tillsammans med Måns där, och den tiden verkar fin. Efteråt hakar hon på Marja och Måns och lever på jag vet inte vad, sparade pengar tills hon tvingas söka jobb på nåt fritids, för att leva med dem någerst (var var det? iaf ett hus som deras familj ägde, ett gammalt, stort hus med trädgård ute på landet någonstans). Sen… bestämmer hon sig för att åka tillbaka till Stockholm för att vad? ”satsa”? Hon går till någon sångpedagog men det blir inte mer med det? Hon hittar nån psykolog/livscoachs lapp i väskan och börjar gå hos henne för att ”hitta sig själv”, ta itu med issues jag inte ens vet om hon verkligen har, det spårar ut och hon mår sämre och sämre och tar sms-lån och skit för att ha råd och säger upp lägenheten och bor en sommar ute på Långholmen i något slags Tummelisaläger (ref till serieromanen Tummelisa av Matilda Ruta https://www.adlibris.com/se/bok/tumme...). Que? Jag fattar inte, för jag får inte vara med. Jag ser det bara utifrån, ytligt. Någon sväng tillbaka till pappan men sen dit igen. Hon driver. Ingen styrsel, ingen viljekraft, viftar lite åt nåt håll och faller tillbaka, jag förstår inte hennes motivation i någonting. Sen flyttar hon visst tillbaka till pappan ändå? Because reasons. Och bestämmer sig för att gå tillbaka till det stela arkitektprogrammet trots allt?
Parallellt följer vi ett nutids-perspektiv i kursiv (jobbigt bara det, men för att skilja texterna åt antar jag) där man får följa henne i något slags ”efteråt”, after the ordeal, ungefär, så jag tolkar det åtminstone första delen. Men hon verkar inte ens i det perspektivet ha kommit någonstans! GAH. Jag vet inte ens om det är där i slutet som trådarna möts. Att hon till slut går tillbaka till arkitekt, var det fortsättningen, hennes character arc? Jösses så lamt. Ytterligare en story där huvudkaraktären inte egentligen förändras eller lär sig någonting, eller kommer någonstans. Det verkar lite som att Marjahistorien ska vara ett driv, men det kommer in hårt mot slutet att det skulle vara kärlek på ett ickeplatonskt plan, större delen av deras relation är de mest distaniserade med varandra. So I don’t get that either. Och Marja, vad känner hon? I have no idea, det verkar inte viktigt i sammanhanget. Det ska visst vara tillräckligt att Eva kommit fram till att hon är kär i en tjej? Nej det föll platt och jag förstår inte syftet, det känns ditplanterat för att ”sälja” eller vara uppdaterad och hipp. Jag upplever inte Evas känsla av kärlek. Jag upplever i mig själv, i princip ingenting i den här boken. Ibland i de kursiva delarna, som går långsammare och jag därför har en chans att ta in vad känslan som gestaltas ska betyda.
Att läsa den här boken har också oroat mig själv, för egen del. Jag känner igen språket, den där dramatiska tonen kan jag se i min egen bok. Överdramatiserandet. Gud, jag kan nog inte publicera min bok, om den kommer att uppfattas på det här sättet av de som läser. Medelklasskulturangst. Mest en ganska klibbig grej, jag inte riktigt vill peta på.
Historien som handlade om pappan, den relationen, hans alkoholism och hur hon tolererar den, försöker hantera den, vad han ändå betytt för henne, där fanns det styrka och relevans. Och ja, det finns något intressant i uppbrottet från ett tonårsgäng och hur man ska hantera det, hitta sin egen identitet efter en sådna gruppgemenskap, att vilja något annat än de ville. Men det blev så överdramatiskt. Det blev inte trovärdigt. Och hur ”konsten” skapas utifrån det. Också klibbigt och påklistrat. Och ja, samma rädsla där för ja, jag har det elementet i min bok också. Jag börjar hata saker i min egen bok genom att läsa detta. Is it jelousy? But why? Nej inte svartsjuka, jag skäms mer. En medskam, eftersom jag gör det lika dåligt själv. Och det är väl helt otroligt dumt att göra, nog fattar jag det. Den där förment ”nakna och råa känslan” hon försöker beskriva, är inte det jag rackar ned på per se, strävandet efter den är i mina ögon meningen med livet. Det bara faller platt, och det är det platta fallandet som får mig att skämmas å mina egna vägar.
Största problemet jag har med boken: jag upplever den inte som trovärdig, och jag känner inget för huvudpersonen mer än irritation.
Och kanske att det är för mycket av allt, som mest känns inklämt för effektens skull. Stanna istället upp någonstans, och låt det bränna till där du faktiskt är, istället för att kräma på med situation på situation så att det inte ska undgå någon att Eva Z är vilse i pannkakan. Jag känner inget av den vilsenheten, den stannar på ytan och blir ett himla pingpongspel mellan upp och ned. Eller kanske flipper, snarare.
Jag gillade Kalle, historien med gubben som också var lite eljest, poet, som kände igen den ”grejen” i Eva. Det blev en fin relation, och hans beskrivs också fint. Utan att det krämas på för mycket. Det är nog samma grej som med pappan, även om det skrivs mer om honom och är lite turer fram och tillbaka i deras relation också.
Men turerna! Jösses. Spretig berg- och dalbana.
June 21, 2022
Njaaaae det vetikattsingen. Så många meningar som liksom blir lite sönderbeskrivna i min smak vilket störde mig rätt duktigt. Kanske hade uppskattat det i annat format men som roman blev det lite mycket kan jag tycka. Känner mig som tjurkärring vilket jag ber om ursäkt för så förlåt!!!! Kanske gillar de andra böckerna i serien bättre men vad vet jag taco hej
August 7, 2017
Älskade Kalmars jägarinnor, och Sund är en stark fortsättning på berättelsen. Folkesson har ett underbart språk som gör att man slukas in i boken och låter hennes fina beskrivningar sjunka in i en. Tycker om hur romanen är uppbyggd. I Kalmars jägarinnors kunde jag känna mej lite förvirrad över sidoberättelsen, men här märker man att Folkesson blivit en skickligare berättare. Man hänger med i båda tidslinjerna och de kompleterar varandra på ett sätt som inte riktigt fanns i den första boken.
March 10, 2019
Jag vill gärna älska den här romanen om en sökande ung kvinna. Den innehåller mycket av sånt jag brukar gilla som litteraturreferenser, kris, klass, kön, identitet, autenticitet. Bitvis är formuleringarna fantastiska. Men jag går inte riktigt igång. Jag saknar att få komma karaktärerna nära, de fladdrar mest förbi.
December 15, 2018
Språket i boken är magiskt, så många stycken, meningar man vill läsa om igen. Perfekt som ljudbok då språket ibland, iaf för mig, är lite tungläst med de långa meningarna och liknelserna.
En riktig hitta sig själv resa och ständigt flashback till 2000-ungdom, med metaforer som är så fina.
En riktig hitta sig själv resa och ständigt flashback till 2000-ungdom, med metaforer som är så fina.
June 25, 2019
Genialiskt! Jag vill kyssa Tove Folkesson!
När jag avslutar Sund är det med en känsla av det här är det mest djupgående, mest äkta, mest hjärtegenomborrande jag läst. Fingrarna rycker av längtan att plocka upp och börja om från början, förundras och stryka under. Vilken tur att jag har en del kvar i trilogin som fångat vuxenblivandet i en liten kapsel.
När jag avslutar Sund är det med en känsla av det här är det mest djupgående, mest äkta, mest hjärtegenomborrande jag läst. Fingrarna rycker av längtan att plocka upp och börja om från början, förundras och stryka under. Vilken tur att jag har en del kvar i trilogin som fångat vuxenblivandet i en liten kapsel.
February 7, 2024
Tyckte så mycket om Kalmars Jägarinnor pga mycker igenkänning och nostalgi. Men i Sund känns det som om det bara händer massor av saker utan att man som läsare riktigt förstår hur och varför (tex varför åker Eva till Cuba? Är hon verkligen kär i sin vän?). Vi följer Eva Zackrissons sökande efter identitet och plats som ung vuxen, trots det känns det inte som att jag någonsin lär känns henne eller förstår vem hon är som person.
Kommer dock ändå läsa den sista boken i triologin för jag vill veta vad som händer sen!
Kommer dock ändå läsa den sista boken i triologin för jag vill veta vad som händer sen!
November 20, 2018
En riktig sidvändare om personlig utveckling, sammanvävt med tankar kring landsbygd kontra storstad, konst kontra krass verklighet. Väldigt på pricken om en ung, sökande människas jakt på sammanhang och mening.
May 28, 2018
Helt ljuvlig läsupplevelse! Tove Folkessons språk är fantastiskt, min pocketbok är full av hundöron för att kunna läsa valda delar om och om igen.
July 24, 2020
Tycker mycket om.
September 4, 2021
Hon skriver så man bara vill flyta med! För mig mindre smärtsam än jägarinnorna, även om även denna berör.
August 29, 2015
Föregångaren "Kalmars Jägarinnor" lämnade mig mer ambivalent än något annan bok jag kan minnas, men den här lutar jag åt att jag inte är så förtjust i. Stilla lunkar vi genom huvudpersonens första tid efter gymnasiet och hennes försök att hitta sig själv; vilket innebär en viss igenkänning. Det är inte det att det är illa skrivet (språket är fint och har en viss originalitet) eller illa uppbyggt eller så.
Det är mest det att boken inte engagerar mig alls. Jag lägger den hela tiden åt sidan, har svårt att ta mig igenom den. Jag hade väl gett upp på den om jag inte var en sån person som avslutar alla böcker jag påbörjar.
Men trots det kommer jag nog läsa Folkessons nästa bok också. Trots min klagosång har hon något intressant. Det bara kommer inte till sin rätt här. Kanske nästa gång.
Det är mest det att boken inte engagerar mig alls. Jag lägger den hela tiden åt sidan, har svårt att ta mig igenom den. Jag hade väl gett upp på den om jag inte var en sån person som avslutar alla böcker jag påbörjar.
Men trots det kommer jag nog läsa Folkessons nästa bok också. Trots min klagosång har hon något intressant. Det bara kommer inte till sin rätt här. Kanske nästa gång.
March 27, 2017
Jag har haft otroligt höga förväntningar på Tove Folkesson då jag läst gott om henne och hennes verk. Kalmars jägarinnor var tyvärr en besvikelse för mig. Men jag tänkte att det kanske bara var en engångsföreteelse och tog mig ann Sund istället. Jag ville så gärna att detta skulle vara bra. Jag tänkte att den hade stor chans att vara det då Eva har vuxit upp och blivit jämngammal med mig och därför blir det kanske lättare att relatera? Men nonne nonne. Jag hade jättesvårt att ta mig igenom boken. Speciellt de kursiverade sidorna som skulle vara typ dåtid eller framtid? Jag kan ju känna igen mig i själva situationen efter gymnasiet och hela vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv-grejen och jag gillar Eva som person men det räcker liksom inte. Jag kommer på mig själv med att lägga ifrån mig boken stup i kvarten. Tråkigt. Tyvärr gav inte boken mig så mycket.
Displaying 1 - 14 of 14 reviews