Den oavbrutet spännande fortsättningen på Påfågelmannen!
Samma natt som skådespelaren Mauritz Möller dricker sig redlös på ett hotellrum i Stockholm hittas en ung kvinna mördad i hans lägenhet. Morgonen därpå är minnena grumliga av alkohol när han står utanför Hotel Diplomat och stirrar på en nyrenoverad Saab som han precis fått nycklarna till i hotellreceptionen.
Ovetande om att han är efterlyst för mord lämnar Mauritz Stockholm. Via sms får han instruktioner som leder honom norrut längs Bottenvikens kust, och snart inser han att han inte bara är på flykt från polisen. Någon annan följer efter honom på vägarna.
Samtidigt leder kommissarie Claes Ståhl och hans kollega Janina Ekström en intensiv utredning av flera mord. Kan den försvunna Miriams de Brenners hemligheter innehålla ledtrådar till gåtans lösning?
Ormkvinnan är den andra delen i den tätt sammanhållna trilogin Maras barn – en berättelse om hur överflöd, trauma och kärlekslöshet kan forma en familj i generationer och skapa människor som är farliga för alla, även sig själva.
Erik Axl Sund is the pen name of Swedish author duo Jerker Eriksson (b. 1974) and Håkan Axlander Sundquist (b. 1965). Håkan is a sound engineer, musician and artist. Jerker has been the producer of Håkan's electro punk band iloveyoubaby! and currently works as a librarian in a prison. Erik Axl Sund is the author of three novels so far: Crow Girl (2010), Hunger Fire (2011) and Pythia's Instructions (2012). Together, they form the trilogy about Victoria Bergman. These dark and addictive novels became an immediate success, both critical and commercial. The Victoria Bergman trilogy is the latest literary phenomenon in Swedish crime fiction and a milestone in contemporary crime fiction in general.
Skådespelaren Mauritz Möller vaknar upp efter en natt av kraftig berusning och upptäcker att en ung kvinna hittats mördad i hans lägenhet. Utan tydliga minnen från natten tvingas han fly Stockholm samtidigt som polisen jagar honom för mord. Genom mystiska sms leds han norrut längs Bottenvikens kust, där han snart inser att någon annan också följer efter honom. Samtidigt utreder kommissarie Claes Ståhl och Janina Ekström flera brutala mord som verkar hänga samman med den mystiska Miriam de Brenner och hennes familjehemligheter.
Ormkvinnan är den andra delen i trilogin Maras barn och den mörka fortsättningen på Påfågelmannen. Boken är skriven av författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist, som tillsammans skriver under pseudonymen Erik Axl Sund.
Förlaget var snälla nog att skicka med mig även den föregående boken Påfågelmannen, så att jag var kittad för mitt första äventyr med Erik Axl Sund. Att läsa böckerna back-to-back förstärkte nästan den deliriska känsla som genomsyrar berättelsen. Handlingen är ofta väldigt märklig och närmast ohämmad, men samtidigt går det knappt att sluta läsa. Författarna lyckas skapa en känsla av att läsaren själv trasslar in sig i en lögn som bara blir galnare och galnare, tills det inte längre går att avgöra vad som egentligen är sant.
Det är också i den mörka och obehagliga stämningen som Erik Axl Sund är som starkast. Karaktärerna känns trasiga men mänskliga, vilket gör berättelsen ännu mer krypande. Samtidigt blir boken stundvis nästan pervers, särskilt i de suddiga relationerna mellan mor och son och mellan arbetsgivare och anställd, vilket gjorde vissa delar ganska obehagliga att läsa. Jag kan fortfarande inte avgöra om det här är en typ av berättelse jag egentligen tycker om, men kanske är det just det som gör den så effektiv. Det första jag antecknade efter att ha läst färdigt var trots allt: ”oerhört märklig men också omöjlig att lägga ifrån sig”, vilket nog sammanfattar Ormkvinnan bättre än något annat.
Jag tycker det är lite jobbigt med böcker som jag inte fastnar i, böcker som känns lite sega i början. Så var det med "Ormkvinnan", den senaste boken i Erik Axl Sunds serie "Maras barn". Men eftersom jag har för vana att inte DNF:a böcker så läste jag vidare, vilket jag är glad för. Sakta, nästan omärkligt, stramas greppet åt och berättelsen blir mer spännande, mer suggestiv. Samtidigt är den lite väl flummig ibland, och jag får aldrig riktigt grepp om vare sig Miriam eller Mauritz, vilket både frustrerar och fascinerar mig.
Handlingen rör sig kring deras sammanflätade liv, lögnerna som sipprar fram och de sanningar som kanske inte är sanningar alls. Författarna fortsätter bygga upp den där psykologiska osäkerheten, vem ljuger, vem talar sanning, och vad är egentligen verkligt? Det är mörkt, skavande och hypnotiskt, och trots att jag stundtals känner mig förvirrad har de en förmåga att hålla mig kvar.
I slutet klarnar vissa delar av bakgrunden tillräckligt mycket för att jag nu känner att jag måste läsa sista delen. Jag behöver se hur allt hänger ihop.
Ormkvinnan är den andra delen i den tätt sammanhållna trilogin Maras barn – en berättelse om hur överflöd, trauma och kärlekslöshet kan forma en familj i generationer och skapa människor som är farliga för alla, även sig själva.
Författarna tänjer verkligen på gränserna i den här boken och människans psyke. Det är spännande och fartfyllt och skruvat. Det gillar jag. Författarna har en egen berättarstil.
Välskriven och lättläst med bra gestaltade karaktärer och miljöer. Och med cliffhanger så längtar man ju bara efter att få läsa nästa bok.