”Det är bättre att ha flammat upp och brunnit ned än att aldrig någonsin ha antänts. Det är jag övertygad om.”
När Hannas mormor dör börjar hon gråta igen. För första gången på nästan tjugo år. Senast hon grät var när vännen Elizabeth försvann. Elizabeth slår ned som en gnistrande komet i Hannas liv när hon är sexton år. De är båda skilsmässobarn, uppvuxna mellan olika kulturer. Plötsligt får tillvaron lyster och den världsvana och utlevande Elizabeth lockar snabbt fram Hanna ur hennes skal. Tillsammans är de oslagbara. Ända tills allting går överstyr och det inte längre går att skilja kärlek från besatthet eller vänskap från svek.
Efter debuten ”Allt vi inte sa” återkommer Sara Osman med en modern underhållningsroman med spänningsinslag om familjerelationer, tillhörighet och en stark vänskap som förändrar allt.
Karaktärsdriven. Om en vänskap som förändrar ett helt liv. Ibland samma nerv som Elena Ferrantes Neapelkvartett. Tänkte också mycket på Silvia Avallones En vänskap och Nina Wähäs Babetta både i temat och dynamiken mellan huvudpersonerna.
Avundsjuka, klass, rasism, att vara skilsmässobarn, identitet, längtan efter att bli sedd och höra till. Toxisk vänskap, lojalitet, coming-of-age.
Gillar verkligen Sara Osmans sätt att skriva. Lågmält och nära. Tyckte om den.
Vad gör det med ett barn som växer upp utan kärlek men med massor av pengar. Nä, det kan gå som för Eliza, hon blir rätt manipulativ och inte speciellt snäll. Hon vill bli beundrad och älskad. Och så träffar hon Hanna som dras in i Elizas trollkrets. Och båda är dessutom sköra i sina dubbla etniciteter. De har en mörk hudfärg som möts av fördomar, till och med Hannas egna mormor är rasist.
Jag gillar verkligen den här boken, författaren får mig att känna sympati för nästan alla i boken (ja, kanske inte Elizas pappa då), vilket är skickligt.
Vackert och träffsäkert skriven med bra driv. Engagerande handling. Hon belyser flera ämnen och gör det finstämt. Jag gillar också nostalgin med Y2K, vi är barn av samma tid.