What do you think?
Rate this book
Börsjävel: Anteckningar från aktiemarknaden
BÖRSJÄVEL är ingen regelbok. Det är en rapport från finanskorvfabriken. Om varför aktiv förvaltning i stor skala nästan alltid misslyckas, om fondmarknadens klåfingriga mellanhänder, om de beteendefällor som drabbar även investerare som borde veta bättre – och om vad som faktiskt krävs för att både försöka skydda och förränta sitt kapital på lång sikt.
Pontus Dackmo är en ovanlig branschkritiker, en insider, en del av systemet som kritiseras. Han har arbetat med aktier sedan början av 2000-talet, som mäklare i London och analytiker i Norden. Idag är han fondförvaltare på, och medgrundare av, Protean Funds.
Pontus Dackmo är en ovanlig branschkritiker, en insider, en del av systemet som kritiseras. Han har arbetat med aktier sedan början av 2000-talet, som mäklare i London och analytiker i Norden. Idag är han fondförvaltare på, och medgrundare av, Protean Funds.
219 pages, Kartonnage
Published May 20, 2026
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
July 25, 2026
https://longvolshortpredictionmodels....
Min enda egentliga invändning mot hedgefondförvaltaren Pontus Dackmos självbiografiskt inspirerade finansbok Börsjävel gäller faktiskt titeln. Min uppfattning är att strukturen och innehållet inbjöd till något mycket mer litterärt. Varför inte den halvt sardoniskt summerande titeln “Mitt liv som pitcher” – en medveten blinkning till Dackmos långa karriär som informationstratt på finansbranschens säljsida? Subjektet som vaknar före alla andra, kondenserar sina egna idéer, tar del av bankens ditto och pitchar bollen mot en omedgörlig köpsida som desperat försöker efterleva Buffetts mantra om att bara svinga när bollen kommer tillräckligt “fat”.
Mest förtjust är jag dock i den träffande alternativa titeln, ”Ett porträtt av investeraren som en ung man”. En inte fullständigt ödmjuk intertextuell anspelning på en av modernismens mest kända künstlerromaner men med ett förflyttat bildningsmotiv från konstnär till kapitalförvaltare. För visst utgör Börsjävel i huvudsak ett porträtt av en investerare. Snarare än en berättelse om hur man genererar (över)avkastning förtäljer Dackmos lätthanterliga finansprosa hur ett intellekt, ett omdöme och, i slutändan, en identitet formas.
Varken Börsjävel eller Dackmo finner sitt existensberättigande i populariseringen av en enskild ”big idea”. I rollen som säljare resulterar varje transaktion i en skvätt courtage till anställaren, samt utgör förutsättningen för nästa trade, och det löper en tråd av övergripande inkrementalism genom boken. Dackmo är oerhört medveten om det här draget hos sig själv och liknar sig återkommande, både i dedikationen till sin fru och i brödtexten, vid Albert Camus absurda hjälte Sisyfos.
Dackmo gör en habil Sisyfos, både på papper och förmodligen även i verkligheten, men i Börsjävel är det passagerna då han iklär sig rollen av Sokrates och – mest lyckat – Vergilius (mina etiketter) som är den stora behållningen.
I parabeln om Platons grotta sitter den oinitierade individen fängslad sedan födsel med ryggen mot grottöppningen, genom vilken solen skiner in, och med ansiktet mot grottans bergvägg. Förhållandet resulterar i att fången uppfattar den lättmanipulerade skuggvärlden för sann medan verkligheten förblir outforskad. Det är således filosofens (Sokrates) uppgift att upplysa fången om verklighetens beskaffenhet och få henne att avfärda skuggvärlden. På ett liknande sätt kan det anses vara den initierade finansmannens uppgift att upplysa allmänheten om dynamikerna som driver förändringar i tillgångspriser.
Lever man kvar i föreställningen att utvecklingen i aktiekurser alltid eller främst har en fundamental orsak kommer man kontinuerligt förväxla finansmarknadens skuggvärld med verkligheten. Dackmo beskriver initierat, utan att bli för esoterisk, bevekelsegrunderna (modellerna, mandaten, incitamenten) som olika marknadsaktörer baserar sina förfaranden på.
Störst fokus hamnar på indexfonderna, deras växande marknadsandel, och boken underbygger genomgående en implicit berättelse – som jag sympatiserar med – om hur prisagnostiska aktörers växande inflytande långsiktigt resulterar i större möjligheter för FAKTISKT aktiva förvaltare med större handlingsutrymme och flexiblare placeringshorisont (förutsatt att man kan identifiera ett flöde som över tid eliminerar diskrepansen mellan pris och värde).
Det är här som Börsjävel finner sitt raison d’être. Dackmo som en tillgänglig redogörare av finansiella marknaders beskaffenhet, och avslutningsvis som en polemisk Vergilius som ledsagar läsaren längre ner i de rådande omständigheternas helvete och tillåter henne att stifta bekantskap med finansbranschens värsta syndare (passiva fonder, ESG-certifiering, closed indexing, compliance, tematiska fonder, bakvända incitament). Återkommande polemisk, aldrig raljant. Inkrementalisten Dackmo förespråkar reform, inte revolution.
Ansatsen förblir densamma även när han konfronteras med helvetets Lucifer och beklagar sig över det genomkorrupta svenska tjänstepensionssystemet med en indignation som tangerar Göran Perssons inför det svenska klassamhället. Dackmo har sett tjänstepensionssystemet; han har vuxit upp i det, och han hatar det. Som läsare lämnas man med intrycket att en stor del av Dackmos framtida gärning kommer att ägnas åt opinionsbildning mot ett system som under decennier främst har tjänat till att smörja kråset på förmedlarna.
Dackmo uttrycker en angelägenhet om att vara en del av lösningen. I inledningen av Börsjävel beskriver Dackmo sin första ambition som att bli diplomat och det kanske lämpar sig att uppfatta gärningen han ägnar sig åt, som en representant för allmänhetens intresse, som korspollineringen av Dackmos initiala ambition med hans senare karriär inom finans.
I ett av Börsjävels avslutande kapitel berör Dackmo frågan om vad som är poängen med hans gebit. Är man cyniskt lagd avfärdar man frågan som performativt obligatorisk men det mesta Dackmo redogjort för indikerar en kluvenhet inför fenomenet pengar för pengars skull.
Dackmo må vara en finansman, och han löper möjligen samma osannolika chans att välkomnas in i paradiset som den hedniske Vergilius i Dantes version, men han ger sken av att vara en mångbottnad “mensch” (undviker innehållslösa värdeord) med en god föreställning om skillnaden mellan pris och värde. Inte bara när det kommer till finansiella tillgångar.
Intrycket utgör en tacksam kontrast till den generiska finansmannen som Kurt Vonnegut och Joseph Heller ska ha besökt för en fest kort efter att Hellers Catch-22 publicerats till stor framgång. Vonnegut ska ha frågat Heller hur han kände inför faktumet att finansmannen förmodligen tjänade mer på en dag än Heller gjort på hela sin karriär. Heller ska ha svarat, “Så må vara fallet, men jag har något han aldrig kommer ha … tillräckligt.”
Min enda egentliga invändning mot hedgefondförvaltaren Pontus Dackmos självbiografiskt inspirerade finansbok Börsjävel gäller faktiskt titeln. Min uppfattning är att strukturen och innehållet inbjöd till något mycket mer litterärt. Varför inte den halvt sardoniskt summerande titeln “Mitt liv som pitcher” – en medveten blinkning till Dackmos långa karriär som informationstratt på finansbranschens säljsida? Subjektet som vaknar före alla andra, kondenserar sina egna idéer, tar del av bankens ditto och pitchar bollen mot en omedgörlig köpsida som desperat försöker efterleva Buffetts mantra om att bara svinga när bollen kommer tillräckligt “fat”.
Mest förtjust är jag dock i den träffande alternativa titeln, ”Ett porträtt av investeraren som en ung man”. En inte fullständigt ödmjuk intertextuell anspelning på en av modernismens mest kända künstlerromaner men med ett förflyttat bildningsmotiv från konstnär till kapitalförvaltare. För visst utgör Börsjävel i huvudsak ett porträtt av en investerare. Snarare än en berättelse om hur man genererar (över)avkastning förtäljer Dackmos lätthanterliga finansprosa hur ett intellekt, ett omdöme och, i slutändan, en identitet formas.
Varken Börsjävel eller Dackmo finner sitt existensberättigande i populariseringen av en enskild ”big idea”. I rollen som säljare resulterar varje transaktion i en skvätt courtage till anställaren, samt utgör förutsättningen för nästa trade, och det löper en tråd av övergripande inkrementalism genom boken. Dackmo är oerhört medveten om det här draget hos sig själv och liknar sig återkommande, både i dedikationen till sin fru och i brödtexten, vid Albert Camus absurda hjälte Sisyfos.
Dackmo gör en habil Sisyfos, både på papper och förmodligen även i verkligheten, men i Börsjävel är det passagerna då han iklär sig rollen av Sokrates och – mest lyckat – Vergilius (mina etiketter) som är den stora behållningen.
I parabeln om Platons grotta sitter den oinitierade individen fängslad sedan födsel med ryggen mot grottöppningen, genom vilken solen skiner in, och med ansiktet mot grottans bergvägg. Förhållandet resulterar i att fången uppfattar den lättmanipulerade skuggvärlden för sann medan verkligheten förblir outforskad. Det är således filosofens (Sokrates) uppgift att upplysa fången om verklighetens beskaffenhet och få henne att avfärda skuggvärlden. På ett liknande sätt kan det anses vara den initierade finansmannens uppgift att upplysa allmänheten om dynamikerna som driver förändringar i tillgångspriser.
Lever man kvar i föreställningen att utvecklingen i aktiekurser alltid eller främst har en fundamental orsak kommer man kontinuerligt förväxla finansmarknadens skuggvärld med verkligheten. Dackmo beskriver initierat, utan att bli för esoterisk, bevekelsegrunderna (modellerna, mandaten, incitamenten) som olika marknadsaktörer baserar sina förfaranden på.
Störst fokus hamnar på indexfonderna, deras växande marknadsandel, och boken underbygger genomgående en implicit berättelse – som jag sympatiserar med – om hur prisagnostiska aktörers växande inflytande långsiktigt resulterar i större möjligheter för FAKTISKT aktiva förvaltare med större handlingsutrymme och flexiblare placeringshorisont (förutsatt att man kan identifiera ett flöde som över tid eliminerar diskrepansen mellan pris och värde).
Det är här som Börsjävel finner sitt raison d’être. Dackmo som en tillgänglig redogörare av finansiella marknaders beskaffenhet, och avslutningsvis som en polemisk Vergilius som ledsagar läsaren längre ner i de rådande omständigheternas helvete och tillåter henne att stifta bekantskap med finansbranschens värsta syndare (passiva fonder, ESG-certifiering, closed indexing, compliance, tematiska fonder, bakvända incitament). Återkommande polemisk, aldrig raljant. Inkrementalisten Dackmo förespråkar reform, inte revolution.
Ansatsen förblir densamma även när han konfronteras med helvetets Lucifer och beklagar sig över det genomkorrupta svenska tjänstepensionssystemet med en indignation som tangerar Göran Perssons inför det svenska klassamhället. Dackmo har sett tjänstepensionssystemet; han har vuxit upp i det, och han hatar det. Som läsare lämnas man med intrycket att en stor del av Dackmos framtida gärning kommer att ägnas åt opinionsbildning mot ett system som under decennier främst har tjänat till att smörja kråset på förmedlarna.
Dackmo uttrycker en angelägenhet om att vara en del av lösningen. I inledningen av Börsjävel beskriver Dackmo sin första ambition som att bli diplomat och det kanske lämpar sig att uppfatta gärningen han ägnar sig åt, som en representant för allmänhetens intresse, som korspollineringen av Dackmos initiala ambition med hans senare karriär inom finans.
I ett av Börsjävels avslutande kapitel berör Dackmo frågan om vad som är poängen med hans gebit. Är man cyniskt lagd avfärdar man frågan som performativt obligatorisk men det mesta Dackmo redogjort för indikerar en kluvenhet inför fenomenet pengar för pengars skull.
Dackmo må vara en finansman, och han löper möjligen samma osannolika chans att välkomnas in i paradiset som den hedniske Vergilius i Dantes version, men han ger sken av att vara en mångbottnad “mensch” (undviker innehållslösa värdeord) med en god föreställning om skillnaden mellan pris och värde. Inte bara när det kommer till finansiella tillgångar.
Intrycket utgör en tacksam kontrast till den generiska finansmannen som Kurt Vonnegut och Joseph Heller ska ha besökt för en fest kort efter att Hellers Catch-22 publicerats till stor framgång. Vonnegut ska ha frågat Heller hur han kände inför faktumet att finansmannen förmodligen tjänade mer på en dag än Heller gjort på hela sin karriär. Heller ska ha svarat, “Så må vara fallet, men jag har något han aldrig kommer ha … tillräckligt.”
June 6, 2026
Mycket välskriven och tidvis underhållande bok om marknaden
Displaying 1 - 2 of 2 reviews