Samlade dikter: 1973-2008

by Bruno K. Öijer

Innehåller: Sång För Anarkismen, 1973; Fotografier Av Undergångens Leende, 1974; c/o NIGHT, 1976; Spelarens Sten, 1979; Giljotin, 1981; Medan Giftet Verkar, 1990; Det Förlorade Ordet, 1995; Dimman Av Allt, 2001; Svart Som Silver, 2008 och Från En Demons Båge, 1997 (fyra filmmonologer).

Genres: Poetry

659 pages, Mass Market Paperback

First published August 15, 2012

About the author

Bruno Keats Öijer is a renowned contemporary Swedish poet. His first collection of poems "Sång för anarkismen"(Song for Anarchism) was published in 1973.

Öijer is perhaps most appreciated as a stage performance poet, and has made notable appearances in front of large audiences.

Reviews

[Julia Eriksson · Rating 4 out of 5]

Jag låg i fyra timmar på en klippa vid havet idag och vände blad efter blad i Bruno K. Öijers diktsamling. Det gick helt enkelt inte att sluta. Och kanske var det sommaren som äntligen rotat sig i mig eller skärgårdsmiljön som var så vacker, men jag läste och grät lite och läste igen. Ibland är läsupplevelsen i sig nästan lika stark som boken.

Och med det sagt så är det också en väldigt fin bok. Bruno K. Öijers diktspråk har jag gillat sedan tidigare och att mata sig igenom en mängd verk som här är en upplevelse. De tidigaste samlingarna har jag något svårare för, men från Giljotin (1981) och framåt tar det verkligen fart. När jag är klar är min bok full av hundöron och mitt hjärta fullt av ord.

[7thTrooper · Rating 4 out of 5]

När det kommer till literatur så visar det ju sig gång på gång att vad vi borde vara stolta över är våra poeter; att det är dessa som borde få toppa listorna istället för än mer eviga träiga deckare. Att vi är mer kända internationellt för Nordic Noir än för t.ex. Tranströmer, Södergran eller Boye lämnar en dålig smak i munnen på mig. Men så är jag själverkänd kultursnobb med, så nypa och salt osv. Med det sagt så är det väl inte så svårt att gissa vad jag tycker om Öijer? De första samlingarna var ojämna men fortfarande med guldkorn. Det var först när jag kom till delen som samlade hans alster från 90-talet och frammåt som det släppte på riktigt. Så mycket oerhört bra, men samtidigt inte riktigt mina vanliga jaktmarker när det kommer till poesi. Mer "stads"-känsla än vad jag brukar föredra.

[Linda · Rating 2 out of 5]

"Pretentiös ordsallad" fnyser jag ofta i denna tegelstenspockets första halva, även om jag tycker det tar sig ju mer åren går för den gode Bruno. 19 månader har det tagit att ta mig igenom denna samling, vilket jag väl aldrig skulle gjort om det inte vore för att det är min döde pojkväns bok, komplett med bokmärken som jag behandlar som reliker.
De fyra filmmonologerna (s. 401-404) från 1997 är i mitt tycke rentav femstjärniga och jag sörjer över att resten inte är det.