Anna-Lena Laurén är lite av en idol för mig. Jag ska förklara varför. Så här skriver hon i slutet av boken:
’(...) Det har varit min första princip under hela bevakningen av Ukraina: att beskriva framför allt vad jag ser och hör. Min andra princip: att vara på plats så mycket som möjligt för att själv kunna tala med människor.”
Det låter rätt självklart när hon beskriver det, men min erfarenhet som läsare är att väldigt få journalister som skriver om den här regionen är ute och talar lika mkt med lokala människor som hon är. Och det är i få regioner det är så viktigt som i Ukraina efter kriget. Jag var själv i Odessa och studerade ryska sommaren 2010, en bra tid innan kriget utbröt. Det var ingen jag träffade som inte kallade sig för ukrainare. Ska man skriva om den här regionen får man inte göra det alltför enkelt för sig, och det tycker jag inte Anna-Lena gör. Om ngn säger till henne: på Majdan var det bara sådant eller sådant folk, så svarar hon: ’det stämmer inte, jag vet det, för jag var där själv’.
Jag beundrar henne givetvis också för att hon skriver så bra, för att det ser så enkelt ut. Tanken är ren och klar. En annan viktig grej tycker jag är att hon är helt chosefri, alla framgångar och priser hon fått etc har inte stigit henne åt huvudet alls, hon verkar vara en rätt vanlig tjej, förutom just att hon är så framstående i sitt yrke.