Eva-Marie är tjugoåtta år, välutbildad och självförsörjande. Hon är gift med Andro, en protestsångare på väg mot sitt genombrott. Han är en charmerande egocentriker som sjunger samhällskritiska visor men själv lever kvar i en bekväm mansroll. I förhållandet råder full jämlikhet: frihet för honom att komma och gå som han vill; frihet för henne att sitta och vänta.Hon inser att hennes sätt att hängivet underkasta sig är ett mönster som också finns hos hennes mor och mormor, att hon bär på ett kvinnoarv som hon måste befria sig ifrån. Till slut måste hon bryta upp. Dotter till en dotter utkom första gången 1977, och har sedan dess kommit i ett flertal nya upplagor och mött mängder av nya läsare. Det är en äktenskapsroman som ingen kommer förbi, en skildring av beroende och frihet som ständigt nya generationer av kvinnor - och män - kommer att återvända till.
Att läsa romaner från sjuttiotalet som handlar om äktenskap är smärtsamt på flera olika sätt.
En anledning är ideerna om den fria kärleken, att man skulle ligga med andra utanför äktenskapet, för att undvika tvåsamhetens bojor. Eva-Marie, bokens huvudperson, är fångad i detta. Hon bara väntar och väntar på Andro, som är ute på nätterna och aldrig meddelar var han är. Om hon frågar ställer hon krav på Andro som inte är förenliga med deras uppgörelse, men hon bryts långsamt ner i sin oro men inser till slut att hon måste göra något åt saken.
Det är också fruktansvärt att läsa om hur ett uppbrott påverkar Eva-Marie och Andro, de sömnlösa nätterna, ångesten, bråken, viljan att det ska bli bra igen, de trevande försöken att hitta tillbaka till varandra. Det gör fysiskt ont i min kropp.
Men, det mest smärtsamma är namnen de har gett varandras könsorgan (har jag behövt läsa det behöver ni också läsa det): Storklas och Klara-Mi.
Läste denna när den var ny och jag ung, och förträngde sedan historien. Tills jag läst och tyckte om den betydligt senare romanen 'Ur kackerlackors levnad', då ville jag läsa om den här, men så snart jag bläddrade i den och såg namnet 'Sandro', huvudpersonen Eva-Maries man, då kom mina känslor inför boken rusande, och jag minns hur jobbigt egocentrisk han var, så jag ville absolut inte läsa om den här boken. Eva-Marie satt fast is in relation, som hon först inbillat sig var jämlik. Boken segar sig igenom henens oförmåga att ta sig förbid den livslögnen. Inte förrän i slutet. Den pärsen okrkar jag inte ta mig igenom en gång till. Men visst llåg romanen helt rätt i tiden år 1977.
Fantastiskt skriven om svårigheten att gå utanför den invanda könsrollen - att vara en anpasad kvinna som blir omtyckt. Om svårigheten att vara ärlig mot andra och sig själv. Fina beskrivningar av människor och skeenden. Djup, sorglig och berörande - men på ett lättsamt sätt. Språket flyter så vackert och varvas med dräpande tankar och dialog, ibland så överraskande att jag skrattar - av förvåning och glädje över huvudpersonens revansch.
En insiktsfull feministisk skildring av generationstrauma som kritiskt granskar de traditionella könsrollerna i äktenskap. Hur kan man hitta balans och respekt för varandra när den ena parten inte ses som en fulländad människa? Ett ärligt porträtt om hur det är att formas/ tvingas in i en underkastad könsroll från barnsben, och hur svårt det är att ta sig ur den. Rekommenderar varmt!
Äntligen en feministisk bok som inte är arg och slår blint, utan en insiktsfull bok om roller och mönster, vad som formar oss och varför vi stannar, varför vi bryter upp. Jag älskade den!
Den tog sig! Nyanserade beskrivningar av olika slags relationer - till syskon, till partner, till föräldrar, till kollegor och chefer och andra som kommer i ens väg.
Väldigt bra bok. Svår lägga ifrån sig. Om ett barnbarn och hennes relationer med nära och kära och ursprungliga årtalet var 1977 och det märks och slutet är hoppingivande.