De är unga kvinnor som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende. De har inte blivit dömda för något brott och de utgör inte något hot eller någon fara för andra. Men i stället för adekvat vård spärras de in på rättspsykiatriska högsäkerhetskliniker, tillsammans med mördare och våldtäktsmän och utsätts frekvent för tvångsåtgärder som isolering, tvångshandskar, hjälm och bältesläggning, ingripanden som långt ifrån alltid har lagen på sin sida. Varken de själva eller deras anhöriga kan påverka situationen ? de är rättslösa.
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har under flera år engagerat sig i dessa fall och gjort ett stort antal intervjuer med kvinnor som vårdats inom rättspsykiatrin. De har också haft upprepade möten och samtal med ansvariga vårdgivare och myndigheter. Slutstation rättspsyk är en skakande rapport från ett Sverige vi inte längre trodde fanns.
One of the most important and horrifying books I've read in a long time, about what is supposed to be the best psychiatric care available in Sweden but can only be described as psychiatric indifference or cynisism, aimed against the most vulnerable patients, the self-harming young women. I definitely recommend this book.
En bok som väcker så väl frustration som maktlöshet. Frustration över att det här har fått inträffa, maktlöshet inför att intresset för förändring skildras som minimalt. Ett starkt och ärligt reportage och en kartläggning över en svår problematik som verkligen drar igång tankar kring människovärde!
Det var med brännande ögonlock som jag läste de sista sidorna i denna väldigt viktiga bok. Det är nog ingen som kan lämnas oberörd över hur tvångspsykiatrin fungerar och vilka förödande konsekvenser det blir utav det. Med personliga referenser inom att själv ha känt människor som har varit med om situationer som liknar de i böckerna brinner mitt hjärta lite extra för detta område. Man hade hoppats på att en bok som denna skulle öppna ögonen i samhället mera, fast det som författarna grått hävdar i slutet är att det inte har skapat någon förändring för det blundas fortfarande för det. Jag vill våga hoppas på att det ändå är av vikt deato flera som känner till det och därför rekommenderar jag varmt alla att läsa, även om det gör ont i hjärtat att göra det. Som samhälle behöver vi en förändring över huruvida vi hanterar fall som dessa, psykisk ohälsa och självskadebeteenden är en skör tröd som behöver få ett annat bemötande än samma som kriminellt psykiskt sjuka får. Sänder all min kärlek till alla fantastiskt starka kvinnor i boken som har vågat dela sin historia, och drömmer om en bättre framtid inom psykvården.
Jag har läst denna tidigare, för ungefär tio år sedan. Mindes känslan innan jag började läsa den här gången men inga detaljer från bokens innehåll. Och nu är känslan helt bedövande. Maskäten efter att ha tagit del av kampen mot en riktig byråkratisk labyrint där ingen vill lyssna eller ta ansvar, precis som det citeras i boken. Helt uppgiven blir jag, å tidigare patienters vägnar men också å dagens patienters vägnar. Jag har hört så mycket skräckhistorier från både nu och då, så jag har ont i hjärtat. Permanent.
En djupgående inblick i hur rättsosäkert och vidrigt kvinnor med självskadebeteende blivit behandlade inom "vården". För någon vård går det inte att tala om, när de med olagliga metoder straffas inom rättspsykiatrin.
En upprörande bok som man inte vill ska vara sann, men som tyvärr är det. Man önskar ju att alla med behov av hjälp ska få det av professionella människor med en bra människosyn. Jag får rysningar i kroppen av att veta hur en del blir bemötta och hur illa behandlade de blivit. Det är oerhört sorgligt!
Extremely horrifying, but interesting. Sadly I made references to the fictitious horror series 'American Horror Story: Asylum' whilst reading it. Which is absolutely crazy, when the book is about the care of young girls in 21th century.