April i Anhörigsverige

by Susanna Alakoski

Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.

Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.

Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga - fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn - får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

April i Anhörigsverige tar vid där Oktober i Fattigsverige slutade.

Genres: Nonfiction, Biography

397 pages, Hardcover

First published April 1, 2015

About the author

Susanna Alakoski is a Swedish-Finnish author and lecturer. She won the August Prize in 2006 for the novel Svinalängorna . She researches gender issues and works as a social worker.

Reviews

[Faith]

Svårt att bedöma denna bok. Jag gillar verkligen Alakoskis stil och temat är viktigt, men samtidigt känns denna bok flummig, som om den inte riktigt kommer fram till något. Lösryckta funderingar. Alakoskis kamp, den parallellen nämns flera gånger. Men det är på intet sätt en kvinnlig Min kamp, för Alakoski berättar bara fragment ur sitt liv. Boken är på inget sätt lika utlämnande som Kanusgårds kamp. På många sätt är det raka motsatsen. Trots att Alakoski också sysslar med någon slags stream of consciousness är kon kortfattad och koncis medan Knausgård brer ut sig på tusentals sidor. Inget fel med det, men i denhär boken saknar jag en berättelse. Eller jag vet inte. Det är ju en dagbok och vi får en bra glimt av Alakoskis liv under en månad. Svårt att vara rättvis mot denna bok.

[Cathrine A]

Forsättningen på Oktober i fattigsverige. Alakoski skriver på ett annorlunda sätt där hon blandar citat med sorgebrev och tankar ur dagen. Det är en tankeväckande bok. Tungt ämne...

[Sofia]

Decenniets viktigaste bok. Läs den.

[Lisa]

Boken har hyllats bland annat för språket (och ja, det är fantastiskt!), men jag måste säga att boken i sin helhet ändå är underskattad. Samtidigt förstår jag varför.
Boken är skriven i dagboksform, likt ”Oktober i Fattigsverige”, men den här är inte lika tydligt strukturerad. Boken inleds med orden att minnen ploppar upp och att det inte finns en kronologisk ordning på dem. Boken är inte kronologisk för att minnena inte kommer i kronologisk ordning.

Jag tror att denna enkla förklaring säger en del om just boken.
Man ska läsa den som en ”stream of conscious”, bara en strukturerad sådan. Det är en berättarstil som verkligen inte faller alla i smaken, men har man den vetskapen med sig tror jag att man kan få ut mer av den.

Boken är inte ämnad att vara en tydlig berättelse. Det är strömmar av minnen och tankar där den röda tråden är att vara anhörig till någon som fastnat i missbrukets klor. Teman som behandlas i boken behandlas i ljuset av detta.

För mig är det just det som gör boken så stark. Det är ett vittnesmål som upplevt missbruk utan att själv ha fastnat i det.

[Riia]

Maailmassa arvioidaan olevan noin 100 miljoonaa alkoholiongelmaista sekä noin 50 miljoonaa huumeongelmaista (IltaSanomat 30.11.2018). Suomessa kirjattiin 120.000 päihdeongelmaan liittyvää diagnoosia vv. 2015-2018 (Lääkärilehti 7.1.2022). Kuinka paljon on niitä runsaasti päihteitä käyttäviä, jotka eivät (vielä) ole saaneet diagnoosia?

Jokainen tuntenee yhden tai useamman päihdeongelmaisen omassa lähipiirissään. Päihdeongelma ei ole koskaan vain yksilön itsensä ongelma, vaan se koskettaa valitettavasti koko lähipiiriä.

Päiväkirjamaisessa teoksessaan Alakoski käsittelee päihdeongelmaisen läheisenä olemista omasta henkilökohtaisesta näkökulmastaan.

"Onko ihmisen mahdollista sairastua sosiaalisesti siinä missä hän sairastuu fyysisesti tai psyykkisesti. Ja mikäli on, onko hänen mahdollista myös parantua sosiaalisesti?"

[Anneli Waara]

En månad i författarens skrivarliv. Hon beskriver effektivt en läkningsprocess integrerad med sitt författareliv. Formatet: en rad sorgebrev från en gruppterapi för anhöriga till missbrukare, som instick i en dagbok om författarliv, familjeliv och vardag med krämpor, arbete och nöjen. I denna mix av lättsamma, ärliga vardagsbetraktelser och djupt berörande sorgebrev ur anhörigperspektiv kastar hon klarsynt och behövligt ljus på alltför mångas tillvaro. Hon berör samtidigt ämnen som klass och kön och talar därmed till än fler.

[Elsa]

Susanna Alakoski skriver innerligt, smärtsamt och klokt om att vara anhörig till missbrukare. Språket lyfter dagboksformatet, kommer nära. Jag tänkte mycket när jag läste den här boken och jag hoppas den kan hjälpa för att bli en tryggare vuxen. Anledningen till tre stjärnor har att göra med att den kändes lite lång. Hon skojar många gånger om att boken borde heta Alakoskis kamp och gillar man Knausgård tycker man nog om den här (säger jag som gav Min kamp 1 en tvåa haha, men formatet!). Varm rekommendation.

[Jessica Lethin]

En tänkvärd bok som möjligtvis känns lite lång ibland men som inte lämnar dig oberörd. Vacker i sin enķla vardaglighet. Behöver smältas.

[Jessica]

Älskar. Känns rakt in i hjärteroten.

[Malin Rehn]

Tunghäftad av sättet ord används och beskrivs på i detta tabubrytande verk. Älskar det, så värdefullt!

[Sabina Svahn]

Susannas avslutade;

”Min sorg blir din tröst,
Din läsning min mening.”

Knyter väl ihop känslan i boken-
Självutlämnande rakt återger hon sin vardag och känslor i April 2014.
Min beundran växer.

[Anina Ihrsén]

Jag vill så gärna ge den högre betyg för det är uppenbarligen en riktigt bra bok, tyvärr var jag bara inte helt mottaglig när jag läste den.