Fadren har ringt upprepade gånger. Det sitter ljusgula post-it-lappar på anslagstavlan i slussen i Ladan varje gång jag passerar: ’Helen, din pappa har ringt’, står det på dem. Jag rycker bort dem, skriver dit mina accenter och mitt stumma ’e’ och slänger dem i det trattformade cementröret utanför entrén. Men det kommer nya direkt, som ogräs.” Året är 1991 och tjugoettåriga Hélène har precis lämnat hemstaden Ängelholm för att läsa in gymnasiet på en folkhögskola i Östergötland. Där hoppas hon slippa undan sina trassliga familjerelationer och sitt förflutna och framförallt: att uppleva verklig passion. Sakta men säkert tar hon sig ur sitt skal, men när kärleken väl uppenbarar sig lurar katastrofen runt hörnet. "Sörja" är en gripande och klaustrofobisk skildring av en ung människas desperata försök att bryta sig loss från sina vanföreställningar och kliva in i verkligheten, i hopp om att möta en annan människa.
DN:s recensent skrev att bokens berättarröst för tankarna till karaktärer som Astrid Lindgrens Britt-Marie och Kati, Martina i ”Maken” och Claques hjältinnor, dessutom till de samtida författarna Johanna Frid och Isabella Nilsson.
När så många favoriter nämns i en recension måste jag ju läsa. Och kanske är det de högt ställda förväntningar som ställer till det. Jag förstår var jämförelsen kommer från, det är ett roligt, drastiskt språk, späckat med litterära referenser och ordlekar och det är kul att läsa. Men storyn engagerar mig inte särskilt? Eller det jag känner mest är någon sorts obehag inför de situationer som protagonisten hamnar i och det är skickligt av Wiberg att få fram det men hade velat ha något mer.
Piggt, kul, bra! David Wiberg skriver med schwung och det är så roligt att läsa något med en helt egen ton. Mörker och vemod skildras med insprängda komiska detaljer och en dialog som känns trovärdig på riktigt.
”Gillar du crème fraîche?” Marcus är tillbaka i rummet. ”Jag vet inte”, svarar Maria. ”Men det blir säkert bra.” ”DET BLIR BRA!” ropar Marcus nerför trappan utan att Yvonne svarar. ”DET BLIR BRA MED CRÈME FRAÎCHE!” ropar Marcus och den här gången hör hon.
Bok skriven på ett intressant språk med många kluriga uttryck, referenser och vändningar men jag fångas inte riktigt av själva historien. Känns för konstruerad? Tittar en 21-åring efter en nästan 40-årig man? Och vad hände med Sophie-Sophia? Och vem var Moni? Många lösa trådar…