Chicago 1948. När Anna-Britt Agnsäter studerar och arbetar som hembiträde i USA öppnar en av kökslådorna i det ljusa köket, hittar hon en samling skedar i olika storlekar, hopknutna med ett snöre. Hennes husmor, som tycker att den är opraktisk, förklarar att den är till för att underlätta när man mäter upp mjöl, socker och salt.
Men för Anna-Britt faller plötsligt allt på plats. Hur en svensk måttsats med standardiserade mått, så att en kaffekopp och en matsked alltid är lika stora, borde hänga ihop med en helt ny sorts kokbok. En kokbok som är så enkelt skriven att alla kan lyckas i köket. Så noga provlagad att den oerfarna husmodern, ja till och med hennes man, kan laga middagsmat med perfekt resultat varje dag.
– Det skulle verkligen bli Vår kokbok , säger hon för sig själv. Anna-Britt Agnsäters idé kom att förändra svensk hemmamatlagning i grunden. Och "Vår kokbok" kom att bli en av de mest sålda böckerna i Sveriges historia.
Eftersom jag själv haft så mycket hjälp och glädje av Vår kokbok var det jätteroligt att läsa den här boken. Också intressant kvinnohistoria och svensk historia. Att boken är skriven i jagform och i en lite klämkäck ton drar ned den lite. Ger en känsla av Svensk Journalfilm och blir inte riktigt en trovärdig. Förmedlas i alla fall en känsla av en målmedveten arbetsmyra med stor kreativitet och goda intentioner.
Det här är historien om kokboken som förändrade Sverige, och livsberättelsen över personen som låg bakom boken. Anna-Britt Agnsäter är romanens berättare, och historien skildras genom hennes jag-perspektiv.
“Ett litet recept på polkagrisar” inleder 1947 när Anna-Britt Agnsäter reser till Amerika för att hämta lärdomar och inspiration på uppdrag av sin arbetsgivare, Kooperativa Förbundet. Romanen följer Agnsäters liv, från födelse, moderns död, hur hon studerar lanthushållslinjen, blir lärarinna, flyttar inom Sverige och reser ut i världen. Hur hon träffade sin man och fick barn.
Men det är framförallt en historia om hur Agnsäter blir besatt av att ge ut en revolutionerande kokbok. Den skulle vara pedagogisk och lära svenskarna att äta rätt och riktigt. Boken blir också en succé, släpptes i många upplagor och finns i många hem runt om i vårt land.
Jag fastnade dock för mycket annat: hur det var att leva i efterkrigstidens Sverige, hur Agnsäter åsidosätter familj för karriär, när hon valde att adoptera ett barn, hur det var att slå sig fram som kvinna. Allt detta är intressant, men nämns för ytligt av författaren. Det är synd.
I kombination med att allt berättas och överförklaras, jag “upplever” egentligen ingenting, så går romanen miste om en stor potential. Ett mer levande angreppssätt hade gynnat romanen. Då hade den kunnat närma sig “De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel”.
Ett förord hade varit trevligt för att få kontext till hur arbetet med romanen gått till, varför boken skrivs, eller vem Agnsäter var.
Kapitlen är trevligt korta, text varvas med recept, det finns allmänbildande inslag och för personer med intresse i svensk historia och framförallt mat finns behållning. Tyvärr är boken inte tillräckligt engagerande för att ge högre betyg än 3 av 5.
Välskriven, intressant och inspirerande. Om hur kvinnan kämpar för vad hon tror på. Hur hon arbetar målriktat under en livstid och hur livet och omgivningen behandlar henne. Kvinnokamp på sitt bästa
Spännande kvinna, Anna-Britta Agnsäter, men jag lär inte känna henne. Kapitlen är korta och inte mkt känslor skapas. Det är mer redogörelser för saker som händer i Anna-Brittas liv - denna nestor inom svensk matlagning. Det var flera gånger jag tänkte lägga ifrån mig den och inte läsa klart, men tack vare korta kapitel "gick det".
Det här är en helt fantastisk bok om en helt fantastisk kvinna! Vilket liv hon levt och vilken nytta hon gjort för den svenska folkhälsan. Jag har själv fortfarande kvar mitt exempel från 1980 och använder den varje vecka.
Det är härligt att få läsa om kvinnor som gjort stora insatser för svenskarnas livskvalitet. Jag har själv fina minnen till Vår kokbok och nu har jag lärt mig massor!