“Borde ej nyåret helst firas när våren är här?
Då vaknar åter naturen till liv och markerna blommar,
knoppar som svällt spricker ut på alla spirande skott.
Myllade sädeskorn som grott skjuter upp i det fria,
med sina utsprungna löv höljer sig buskar och träd,
luften är ljummen och smekt av flerstämmigt jublande fåglar,
boskapen skuttar omkring ystert på ängar och fält.
Solen är lagom varm och svalan, främlingen, bygger
boet av lera högt under ett skyddande tak,
jorden får tåla att odlas igen, förnyad av plogen.
Nyårets rätta tid vore väl just dessa dar.” (Första boken, 1 januari, rad 150-160)
“Följande dag då morgonen gryr är midvintern inne;
lika lång tid som har gått kvarstår av vinter alltjämt.” (Första boken, 10 januari, 459-460)
“Folk i det gamla Rom trodde reningsceremonier
tvättade bort all synd, undanröjde allt ont.
Tanken uppstod hos grekerna först: de ansåg en brottsling
kunde bli fri från sin skuld genom en renande rit.” (Andra boken, rad 35-38)
“Vörda gravarna högt. Dina fäders andar bör blidkas;
om så blott ringa, bär fram gåvor till dem som har bränts.
Manernas krav är små; ej kostbara skänker men fromhet
gläder dem; girighet ryms inte i stygiska djup.
En platta tegel är nog om du virat en blomsterkrans omkring den.
Lägg på en krukskärva sen, som mitt på vägen du ställt,
ett stycke bröd du fuktat med vin och några violer,
därtill en gnutta salt, korn av säd du strör ut.
Offra mer om du vill, men tillfreds är skuggor med detta.
Ge dem dessutom en härd, böner och gravritens ord.
Detta bruk har Aeneas, han som är fromhetens fader,
ädle Latinus, en gång medfört hit till ditt land.
Han bar åt faderns ande fram sina heliga gåvor;
det är av honom vi lärt hur dessa riter går till.”
(Andra boken, 21 februari, rad 533-546)
“Redan fäderna tillbad Mars framför andra; den gudom
var han som passade bäst romarna, lystna på krig.
Kekrops’ folk vördar Pallas, Minos’ Kreta Diana
och Hypsipyles ö ägnar Hefaistos sin kult,
det pelopeiska Mykenes och Spartas gudinna är Hera,
Mainalos’ höga berg dyrkar en pinjekrönt Pan.
Vapnens herre, Mars, bör Latien vörda, ty vapen
gav åt vårt stridbara folk rikedom, ära och makt.”
(Tredje boken, 79-86)
“Nu tvingas också till slut den frostiga vintern ge vika,
snön smälter bort och dör under en värmande sol,
löven som härjats av isande köld vänder åter till träden,
knoppen, fuktig och späd, sväller på växande skott.
Gräset som länge låg gömt tar sig fram längs hemliga vägar
sen det väckts åter till liv, upp emot solljus och luft.
Fälten är bördiga, nu föds killingen, lammet och kalven,
nu reder fåglarna bon, bygger i träden sitt hem.”
(Tredje boken, 1 mars, 235-242)
“Anna Perennas glada fest brukar firas på Idus
alldeles nära din strand, Tiber, du långväga flod.
Då kommer folk och sprids i gröngräset där för att dricka,
liggande par om par sträcker de ut sig bekvämt.
Några slår upp sina tält, bar himmel föredrar de flesta,
somliga reser små hus, byggda med grenar från träd,
andra sätter upp pinnar att tjäna som bärande stöttor,
sedan breder de mantlar däröver som tak.
Sol och vin värmer; de ber om år, lika många till antal
som de tömt bägare vin, räknar alla de tömt.
Där ser man män som når upp till Nestors år, och en kvinna
som blir Sibyllan lik om hennes bön får gehör.
De sjunger sånger de nyligen hört på någon teater
och svänger händerna mjukt, följer tonernas rytm,
sätter sen bägarna från sig och börjar klumpiga danser,
flickor som klätt sig fint skuttar med fladdrande hår.
När de till slut vänder hemåt raglar de fram - ett spektakel
är de för mötande. Folk utropar: ‘Lyckliga de!’
Följet kom nyss i min väg, och jag såg ibland dem en rusig
gumma; hon hade på släp gubben, också plakat.
“Falska rykten går om gudinnans verkliga ursprung,
så låt mig röja nu sanningen om vem hon är.
Dido, den arma som brann av förtärande eld för Aeneas
brann sedan själv på ett bål hon hade rest för sin död.
Askan samlades upp, och ett distikon hon hunnit forma
stunden innan hon dog ristades på hennes grav:
‘Skäl var Aeneas till drottningens död; han gav henne svärdet.
Fallen för egen hand utsläckte Dido sitt liv.’”
(Tredje boken, 15 mars, 523-550)
Numidier ockuperar staden och Anna flyr:
“Anna drivs bort från sitt hem, och gråtande lämnar hon staden
Dido byggde, men först sen hennes syster begravts.
Doftande olja, blandad med gråt, dricker askan, och locken
Anna klippt ur sitt hår tar den som offer emot.
Tre gånger tar hon farväl och tre gånger kysser hon askan,
som om i detta stoft systern än var vid liv.
Hon fann ett skepp och flyr med vänner för gynnsamma vindar,
blickande än mot den stad systern så kärleksfullt byggt.”
(559-566) Kommer till Rom (Aeneas land)
“Varför det sjungs så oanständiga visor när flickor
samlas till Annas fest, det skall jag nu tala om.
Hon hade uppsökts av Mars när just hon blivit gudinna.”
(675-678)
“Ingen tid kunde passa Venus bättre än våren:
jorden skimrar som ny, lucker är åkrarnas mull,
nu skjuter gräsets första strån ur den sprickande marken,
nu på svällande bark framtränger vinrankans knopp.”
(Fjärde boken, 125-128)
“Vörda så som sig bör gudinnan, o mödrar och hustrur
och även ni som ej bär hårband och anständig dräkt!
Bortlyft från halsen av marmor dess gyllne halsband och bortlyft
smyckena, tvätta sen ren Venus från hjässa till fot.
Torka så halsen, sätt på hennes halsband igen, och med blommor,
friska rosor hölj in hennes gudomliga kropp.”
(Fjärde boken, 1 april, 133-138)
“Nu skall kastrater dra fram och slå sina håliga pukor,
kopparcymbalers brak ljuda med skrällande klang”
(Fjärde boken, 4 april, 183-184)
Flora
“‘Jag kallas Flora, men heter egentligen Chloris - en bokstav
har ditt latinska språk bytt i mitt grekiska namn.’”
(Femte boken, 2 maj, 195-196)
“Honungen är min skänk. Det är jag som till timjan, violer,
klöver och blå luzern kallar bevingade bin.” (271-272)
“Jag tänkte fråga nu varför hennes fest mer än andra
tillåter lättfärdig lek, frigjord sedeslöshet,
men kom ihåg att pryd och sträng har aldrig hon varit
och att de gåvor hon ger krävs för vår glädje och lust.
Tinningen viras vid dryckeslag med flätade kransar
och över blänkande bord utströs rosor i mängd,
rusiga gäster dansar med kronor av lindbast i håret
och följer varje nyck vinet kan locka dem till,
framför den skönas hårda dörr sjunger älskaren sånger,
drucken, med en girland kring sitt parfymdränkta hår.
Inga affärer avhandlar man med blommor runt pannan,
rent vatten, vem dricker det när man är krönt med en krans?” (331-343)
“Inget har Flora emot en oanständig teater;
tragisk högstämdhet, tro mig, vet hon ej av.
Varför det lätta gardet i Rom gärna samlas i mängder
när dessa skådespel ges är inte svårt att förstå.
Hon tillhör inte de dystras krets och de uppblåstas skara
och vill att enkelt folk deltar i hennes rit,
manar oss njuta av livets sköna medan det blommar,
ty när en ros vissnat ner väcker dess törnen blott hat.” (347-354)
Offer:
Bacchus: “kanel och rökverk och rostat
inälvskött av en tjur, tagen i kriget som rov.
Efter sin upphovsman fick vinoffren namn och de kakor
av vilka altarets eld mottar som gåva en bit.
Guden får kakor och gläds åt skänker ljuva för tungan.
Honungen, okänd till dess, upptäckte han allra först.”
(Tredje boken, 17 mars, 731-732)
“Honungen gläder vår far, och att han som fann den får kakor
som man med honung dränkt in är därför rimligt och rätt.”
(761-762)
Venus: “Tveka ej, pressa honung du också ur kakan och blanda
denna med snövit mjölk, vallmofrön som du malt.”
(Fjärde boken, 1 april, 151-152)
Kybele: “örter som malts och sedan blandats med ost.” (Fjärde boken, 4 april, 371-372)
Ceres: “sprakande salt och speltmjöl” (Fjärde boken, 12 april, 409)
“Räven får brinna vid Ceres’ fest” (Fjärde boken, 19 april, 711)
“Tellus får offerdjur, havande liksom hon själv.” (kor med kalvar)
(Fjärde boken, 15 april, 634)
Pales: “bönstrån och aska av kalv
ofta gjort mina hopp över tre rader glödande lågor” (Fjärde boken, 21 april, 726-727)
“stora kakor av hirs.” (776)
“snövit mjölk blandad med purpurröd must.” (780)
Vinsliefesten, gatflickor till Venus: “Skänk harskarinnan mynta som hon älskar och myrten,
kransar av flätad siv ni virat rosor omkring.”
(Fjärde boken, 23 april, 869-870)
Ceres: vin och rökelseskrin
“Fårets inälvor, rökelse vin såg jag först honom offra,
sedan en smutsig hunds vidriga inne organ. (Fjärde boken, 25 april, 935-936)