What do you think?
Rate this book
Om varmhållning av levande döda
"Om varmhållning av levande döda" är en stillsam uppgörelse med idén om litteraturen som en läkande kraft. I elva texter fördelade över årets fyra årstider berättar Isabella Nilsson om en avsides tillvaro präglad av smärtan och njutningen i att sakta men säkert skriva ihjäl sig.
- GenresNonfiction
121 pages, Paperback
Published July 20, 2026
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 17 of 17 reviews
November 9, 2026
Isabella Nilsson har hyllats rejält de senaste åren, inte minst för ”Tomhet och ömhet” som också fick en Augustprisnominering förra året. Jag kan redan här deklarera att jag tycker att lovorden varit välförtjänta.
Men som med allt som hyllas finns det också de som inte är lika begeistrade. I Nilssons fall handlar det bland annat om vissa kulturpersonligheter som i poddar avfärdar hennes författarskap och verkar tycka att det är lite kejsarens nya kläder över all hajp. När hennes senaste bok bara är strax över hundra sidor och hälften av alla kapitel är texter som tidigare publicerats i olika sammanhang kan man tänka sig att dessa kritiker får vatten på sin kvarn – Nonsensprinsessan är faktiskt naken.
Men man kan såklart lika väl anlägga det motsatta perspektivet: tänk att kunna ta sex texter utan en allt för tydlig koppling, binda ihop dem med nyskrivna kapitel och på bara strax över hundra sidor skapa en helhet som träffar som en knytnäve i magen just för att författaren visar sig naken. Imponerande är bara förnamnet.
Liksom tidigare är gränsen mellan autofiktion och essä flytande men den intellektuella skärpan alltid knivskarp. Däremot är ordvrängandet och de litterära fyndigheterna inte lika närvarande men frågan är om inte det faktiskt är något positivt. Språkligt är det fortfarande utsökt och jag upplever att texterna här bara är ännu mer tänkvärda och mänskliga i allt det mörka och sorgliga.
Men som med allt som hyllas finns det också de som inte är lika begeistrade. I Nilssons fall handlar det bland annat om vissa kulturpersonligheter som i poddar avfärdar hennes författarskap och verkar tycka att det är lite kejsarens nya kläder över all hajp. När hennes senaste bok bara är strax över hundra sidor och hälften av alla kapitel är texter som tidigare publicerats i olika sammanhang kan man tänka sig att dessa kritiker får vatten på sin kvarn – Nonsensprinsessan är faktiskt naken.
Men man kan såklart lika väl anlägga det motsatta perspektivet: tänk att kunna ta sex texter utan en allt för tydlig koppling, binda ihop dem med nyskrivna kapitel och på bara strax över hundra sidor skapa en helhet som träffar som en knytnäve i magen just för att författaren visar sig naken. Imponerande är bara förnamnet.
Liksom tidigare är gränsen mellan autofiktion och essä flytande men den intellektuella skärpan alltid knivskarp. Däremot är ordvrängandet och de litterära fyndigheterna inte lika närvarande men frågan är om inte det faktiskt är något positivt. Språkligt är det fortfarande utsökt och jag upplever att texterna här bara är ännu mer tänkvärda och mänskliga i allt det mörka och sorgliga.
October 5, 2026
Min kopp te(xt) som ordförutsägaren på min mobil föreslog. Kanske för att det ligger väldigt nära mitt eget sätt att skriva när jag skriver min "litterära dagbok", det subjektivas poetik. Som jag prompt blir inspirerad att åter vända mig till, varför jag bland annat skrev ett sådant slags inlägg på substack som jag börjar nosa på att använda. Hursomhelst, sällar mig till Isabellornas sorgliga skara av skriv- och läsberoende, kroniskt melankoliskt ensamma av egen fri vilja.
October 3, 2026
Det tråkiga med att läsa Isabella Nilsson är att inse att man inte får läsa Isabella Nilsson så ofta som man önskar. Det skarpa, personliga, roliga skrivandet är smått beroendeframkallande och något jag vill ha mer av.
August 29, 2026
Jag uppskattade de självbiografiska delarna som håller ihop boken mer än de publicerade essäerna som kändes överlastade. Jag kommer läsa mer av henne men då det självbiografiska tror jag.
August 21, 2026
Isabella Nilsson being Isabella Nilsson <3 Tycker denna är lite… ojämnare än t.ex. tomhet och ömhet, men på många håll toppen och 5/5. Tror jag tyckte bäst om essä nummer 7, 10 och 11. Rekommenderar att läsa den i en sittning!
August 14, 2026
Lite skåpmat, lite annat. Vad säger vi om det. “Ingen människa är en köksö” (s. 27), bic- och kollegieplitade jag själv ner för ett kvartssekel sen. Svårt kväkande fukt. Se på mig i dag.
Ett nyktert betyg skulle vara tre krumelurer, men då har vi den egna konkurrensen, den författaren har med sig själv, för handen. Jämför vi med allt annat piss så är det en femma. Och var hamnar vi då. Se på fan.
Ett nyktert betyg skulle vara tre krumelurer, men då har vi den egna konkurrensen, den författaren har med sig själv, för handen. Jämför vi med allt annat piss så är det en femma. Och var hamnar vi då. Se på fan.
September 8, 2026
Isabella Nilsson är tillbaka med elva texter om liv, skrivande och frågan om litteraturen egentligen är något uppbyggligt eller bara ytterligare ett sätt att långsamt bryta ner sig själv. Isabella Nilsson verkar för närvarande luta åt det senare. Rimligt ändå. Det är trots allt ganska mycket begärt att litteraturen både ska rädda ens liv och samtidigt hinna bli bra prosa.
Om varmhållning av levande döda är en sorts romatasy om det medicinerade, självdestruktiva jaget och det där gamla kära förhärligandet av bohemlivet står på menyn. Hyr en lägenhet i innerstan, knulla lite, skriv lite, ta de tabletter läkaren skrivit ut och försök därefter avgöra om melankolin är ett symptom eller en del av arbetsprocessen. Gärna med lite melonsaft på låren. Helst ska man också göra en grej av det.
Och det är bra, för all del. Nilsson skriver med ett rikt bildspråk och en fin förmåga att gestalta det där lågintensiva tillståndet där man inte riktigt är olycklig nog för att göra något åt saken, men definitivt är olycklig nog för att skriva om det. Depressionen i Karlaplan-lägenheten kommer fragmentariskt och episodiskt, som sig bör när huvudet går på halvfart. Men har vi inte läst det här förut?
Storstadsbruden med tillfälligt boende. Sex. Substanser. Skrivande. Den självdestruktiva plusmenyn som både arbetsredskap och litterärt material. Ångest som estetik. Estetik som ångest. Ännu en författare som förklarar att skrivandet inte är något man väljer, utan något man måste göra, ungefär som att andra människor måste dricka vatten eller deklarera.
Det är förstås en orättvis invändning. Man kan inte gärna anklaga en bok för att tillhöra en tradition bara för att traditionen redan finns och Nilsson gör mycket som är bra här. Hon axlar sin litterära identitet väl, och det finns en konsekvens i hur hon låter skrivandet framstå som ett missbruk snarare än ett yrke. Det som skaver i mig är snarare att jag efter ungefär halva boken började känna att jag redan visste hur scenen skulle se ut.
Det fina i kråksången, eller det fula, kanske, är att de som in te behöver läsa den här boken antagligen kommer att göra det. Och de som faktiskt skulle behöva den, som någon sorts litterär Alvedon mot självförhärligande och långsam självförstörelse, kommer förmodligen inte ens att öppna den. Så ska jag vara krass, köp den. Stoppa den hårt i handen på den där kompisen ni alla har. Ni vet vem jag menar. Själva kan ni låta tomrummet av gåvan göra plats för något annat.
Om varmhållning av levande döda är en sorts romatasy om det medicinerade, självdestruktiva jaget och det där gamla kära förhärligandet av bohemlivet står på menyn. Hyr en lägenhet i innerstan, knulla lite, skriv lite, ta de tabletter läkaren skrivit ut och försök därefter avgöra om melankolin är ett symptom eller en del av arbetsprocessen. Gärna med lite melonsaft på låren. Helst ska man också göra en grej av det.
Och det är bra, för all del. Nilsson skriver med ett rikt bildspråk och en fin förmåga att gestalta det där lågintensiva tillståndet där man inte riktigt är olycklig nog för att göra något åt saken, men definitivt är olycklig nog för att skriva om det. Depressionen i Karlaplan-lägenheten kommer fragmentariskt och episodiskt, som sig bör när huvudet går på halvfart. Men har vi inte läst det här förut?
Storstadsbruden med tillfälligt boende. Sex. Substanser. Skrivande. Den självdestruktiva plusmenyn som både arbetsredskap och litterärt material. Ångest som estetik. Estetik som ångest. Ännu en författare som förklarar att skrivandet inte är något man väljer, utan något man måste göra, ungefär som att andra människor måste dricka vatten eller deklarera.
Det är förstås en orättvis invändning. Man kan inte gärna anklaga en bok för att tillhöra en tradition bara för att traditionen redan finns och Nilsson gör mycket som är bra här. Hon axlar sin litterära identitet väl, och det finns en konsekvens i hur hon låter skrivandet framstå som ett missbruk snarare än ett yrke. Det som skaver i mig är snarare att jag efter ungefär halva boken började känna att jag redan visste hur scenen skulle se ut.
Det fina i kråksången, eller det fula, kanske, är att de som in te behöver läsa den här boken antagligen kommer att göra det. Och de som faktiskt skulle behöva den, som någon sorts litterär Alvedon mot självförhärligande och långsam självförstörelse, kommer förmodligen inte ens att öppna den. Så ska jag vara krass, köp den. Stoppa den hårt i handen på den där kompisen ni alla har. Ni vet vem jag menar. Själva kan ni låta tomrummet av gåvan göra plats för något annat.
August 28, 2026
Den lågintensiva depressionen i Karlaplan-lägenheten skildras fragmentariskt och episodiskt. Författaren har ett mycket rikt bildspråk och en gestaltningsförmåga utöver det vanliga. Det finns humor, intelligenta iakttagelser och skapar starka bilder hos mig.
Bokens andra hälft blir dock lite väl spretig för min smak och det hoppas mellan mängder av referenser inom lyrik, litteratur och film med långa återgivelser av direkta citat. Även om det även där finns smarta och vackra formuleringar blir det tyvärr den övervägande känslan att jag läser en litteraturvetenskaplig kursbok.
Bokens andra hälft blir dock lite väl spretig för min smak och det hoppas mellan mängder av referenser inom lyrik, litteratur och film med långa återgivelser av direkta citat. Även om det även där finns smarta och vackra formuleringar blir det tyvärr den övervägande känslan att jag läser en litteraturvetenskaplig kursbok.
July 31, 2026
Tyckte om vissa texter så mycket! Men är tyvärr alldeles för dålig på poesi, därför flyger en del rakt över mitt lilla huvud.
October 3, 2026
Isabella Nilsson skriver om hur ensamhet och skrivande ofta går ihop. Att man skriver när man inte älskar, något som den norske författaren Stig Sæterbakken illojalt avslöjar för alla som inte redan känner till det. Jag tolkar ordet ”älskar” som någon typ av metafor för allt annat i livet. Att älska en person. Att fysiskt älska någon. Att bli omsluten av annat. Att inte bara låta livet styra en, utan att greppa tag i det själv och leva.
Denna bok får mig, såklart, att tänka på mitt eget skrivande, något jag ofta gör ändå. Jag är en ”skrivande person”, men med lite att visa upp. Det är komplicerat, okej? Svårt att tala om bara sådär. Men denna korta essäbok får mig att undra om jag kanske borde göra skrivandet till mer än vad det har varit senaste åren. Jag brukade sitta ensam i mitt sovrum, med händerna som flög över tangenterna. Fort, fort, inte en sekund att förlora. Jag kanske tappar det om jag stannar upp, om jag vågar andas, vågar söka med blicken efter något annat. Och det är det värsta som kan hända. Att jag tappar det, alltså. Att låta livet komma emellan.
Men det får mig att undra: är jag inte ensam nog längre för att skriva? Jag skriver oftast min introspektiva depressiva autofiktion när jag mår dåligt. Mina romanprojekt är annat typ av skrivande. De sker oftast inte bara av en slump. Men mina minnesanteckningar, dikter, blogginlägg - de kommer oftast från hjärtat. Men hjärtat är så fullt av annat nu. Jag har hållit mig upptagen för att min psykolog från typ två år sen sa att det är bra för mig. Tänk att han hade rätt. Tänk att lite liv och kärlek och solsken och kultur är så bra för en?
Men hörni. Det är fan inte bra för mitt skrivande! Men ska man verkligen lida för konsten? Måste jag sätta mig och tvinga fram allt som gör ont för att skriva en medioker dikt som ingen kommer läsa? Det måste ändå finnas ett annat sätt.
Isabella Nilsson skriver vackert. Det gör inte saken bättre. Ska jag skriva som henne måste jag också känna mig ensam. Och trots dessa känslor känner jag en enorm tacksamhet över att jag ofta får någon slags dubbel-upplevelse när jag läser böcker som denna. Böcker om livet och skrivandet och litteraturen. För jag tar till mig dem som en läsare, men jag tar även till mig dem som en skrivande person, som jag trots allt fortfarande är och antagligen alltid kommer vara. Just nu är jag och livet vänner. Kanske det går ändå, att skriva och älska samtidigt.
Denna var bra, rekommenderar starkt! Även om jag föredrog den första halvan, där vi oftast befann oss i en viss kontext. Den andra halvan levde vi lite mer i litteraturen, där Nilssons iakttagelser och tankar om text och översättning tog större plats. Jag gillar det, men fann första halvan mer tilltalande.
Denna bok får mig, såklart, att tänka på mitt eget skrivande, något jag ofta gör ändå. Jag är en ”skrivande person”, men med lite att visa upp. Det är komplicerat, okej? Svårt att tala om bara sådär. Men denna korta essäbok får mig att undra om jag kanske borde göra skrivandet till mer än vad det har varit senaste åren. Jag brukade sitta ensam i mitt sovrum, med händerna som flög över tangenterna. Fort, fort, inte en sekund att förlora. Jag kanske tappar det om jag stannar upp, om jag vågar andas, vågar söka med blicken efter något annat. Och det är det värsta som kan hända. Att jag tappar det, alltså. Att låta livet komma emellan.
Men det får mig att undra: är jag inte ensam nog längre för att skriva? Jag skriver oftast min introspektiva depressiva autofiktion när jag mår dåligt. Mina romanprojekt är annat typ av skrivande. De sker oftast inte bara av en slump. Men mina minnesanteckningar, dikter, blogginlägg - de kommer oftast från hjärtat. Men hjärtat är så fullt av annat nu. Jag har hållit mig upptagen för att min psykolog från typ två år sen sa att det är bra för mig. Tänk att han hade rätt. Tänk att lite liv och kärlek och solsken och kultur är så bra för en?
Men hörni. Det är fan inte bra för mitt skrivande! Men ska man verkligen lida för konsten? Måste jag sätta mig och tvinga fram allt som gör ont för att skriva en medioker dikt som ingen kommer läsa? Det måste ändå finnas ett annat sätt.
Isabella Nilsson skriver vackert. Det gör inte saken bättre. Ska jag skriva som henne måste jag också känna mig ensam. Och trots dessa känslor känner jag en enorm tacksamhet över att jag ofta får någon slags dubbel-upplevelse när jag läser böcker som denna. Böcker om livet och skrivandet och litteraturen. För jag tar till mig dem som en läsare, men jag tar även till mig dem som en skrivande person, som jag trots allt fortfarande är och antagligen alltid kommer vara. Just nu är jag och livet vänner. Kanske det går ändå, att skriva och älska samtidigt.
Denna var bra, rekommenderar starkt! Även om jag föredrog den första halvan, där vi oftast befann oss i en viss kontext. Den andra halvan levde vi lite mer i litteraturen, där Nilssons iakttagelser och tankar om text och översättning tog större plats. Jag gillar det, men fann första halvan mer tilltalande.
October 26, 2026
Att skriva, eller att älska? Det är frågan. Så skulle kanske Isabella Nilsson uttrycka sig.
I varje fall är det så jag tolkar henne i Om varmhållning av levande döda, som är den andra boken av henne jag läser. Och precis som med Tomhet och ömhet läser jag den i en sittning, denna gång till tonerna av Annika Norlin.
Medan jag far upp och ner på sidorna hör jag den ångestridna Norlin sjunga att hon har för mycket tankar. Att det känns som ”wrestling” i kroppen när hjärnan och hjärtat drar åt olika håll. ”Har alltid velat känna ingenting […] Har alltid inte velat bry mig om nån.” Även om jag konstigt nog inte har lyssnat särskilt noga på just Dian Fossey tidigare, är detta typiska textrader för Norlin. Jag har alltid föreställt mig henne som en sån som, i likhet med mig själv, skriver för att försöka bli kvitt ångest och jobbiga tankar.
Kanske e det just detta Isabella Nilsson e ute efter. Det beroendeframkallande skrivandet som ett sätt att slippa skiten. Livet. Alltihop.
På en av sidorna citerar hon den norska författaren och översättaren Stig Sæterbakken, som menar att den som skriver inte samtidigt kan älska (”skriver er det man gjør når man ikke elsker”). Det e Sæterbakkens formulering, men jag läser Nilssons bok som en utveckling av samma tanke. Hos Nilsson tycks det heta att om livet är till för att bli text finns det inte plats för kärleken. Med andra ord: medan skrivandet ständigt omvandlar den andre till material, säger kärleken åt den andre att hon får fortsätta vara en annan människa.
Och visst är jag benägen att hålla med. Att skriva är väl, helt ärligt, både i tanken och i praktiken, detsamma som att vända sig bort från den andre och inåt. Som att i sängen vända ryggen mot den man säger sig älska och ensam försöka förstå sig på livet och sig själv? Framför allt sig själv då.
Tänker på Martin Buber och skillnaden mellan Jag-Du och Jag-Det. Men måste det verkligen vara så att skrivandet innebär att man vänder sig bort från den man älskar? Kan det inte lika gärna vara kärleken som får en att skriva?
Det är det jag inte är helt säker på. Framför allt tycker jag inte att Nilsson själv verkar helt säker. Hade velat att hon gick ett steg längre i det resonemanget, därför får boken bara en fyra.
Slutligen inser jag att jag missat det viktigaste i Dian Fossey. Så här är det ju: Norlin får barn, blir mindre upptagen av sitt ego och hittar samtidigt tillbaka till musiken. Så medan skrivandet hos Nilsson för henne bort från kärleken, tycks kärleken hos Norlin föra henne tillbaka till skapandet?
I vilket fall: läs boken! Mkt fina rader om nonsens.
I varje fall är det så jag tolkar henne i Om varmhållning av levande döda, som är den andra boken av henne jag läser. Och precis som med Tomhet och ömhet läser jag den i en sittning, denna gång till tonerna av Annika Norlin.
Medan jag far upp och ner på sidorna hör jag den ångestridna Norlin sjunga att hon har för mycket tankar. Att det känns som ”wrestling” i kroppen när hjärnan och hjärtat drar åt olika håll. ”Har alltid velat känna ingenting […] Har alltid inte velat bry mig om nån.” Även om jag konstigt nog inte har lyssnat särskilt noga på just Dian Fossey tidigare, är detta typiska textrader för Norlin. Jag har alltid föreställt mig henne som en sån som, i likhet med mig själv, skriver för att försöka bli kvitt ångest och jobbiga tankar.
Kanske e det just detta Isabella Nilsson e ute efter. Det beroendeframkallande skrivandet som ett sätt att slippa skiten. Livet. Alltihop.
På en av sidorna citerar hon den norska författaren och översättaren Stig Sæterbakken, som menar att den som skriver inte samtidigt kan älska (”skriver er det man gjør når man ikke elsker”). Det e Sæterbakkens formulering, men jag läser Nilssons bok som en utveckling av samma tanke. Hos Nilsson tycks det heta att om livet är till för att bli text finns det inte plats för kärleken. Med andra ord: medan skrivandet ständigt omvandlar den andre till material, säger kärleken åt den andre att hon får fortsätta vara en annan människa.
Och visst är jag benägen att hålla med. Att skriva är väl, helt ärligt, både i tanken och i praktiken, detsamma som att vända sig bort från den andre och inåt. Som att i sängen vända ryggen mot den man säger sig älska och ensam försöka förstå sig på livet och sig själv? Framför allt sig själv då.
Tänker på Martin Buber och skillnaden mellan Jag-Du och Jag-Det. Men måste det verkligen vara så att skrivandet innebär att man vänder sig bort från den man älskar? Kan det inte lika gärna vara kärleken som får en att skriva?
Det är det jag inte är helt säker på. Framför allt tycker jag inte att Nilsson själv verkar helt säker. Hade velat att hon gick ett steg längre i det resonemanget, därför får boken bara en fyra.
Slutligen inser jag att jag missat det viktigaste i Dian Fossey. Så här är det ju: Norlin får barn, blir mindre upptagen av sitt ego och hittar samtidigt tillbaka till musiken. Så medan skrivandet hos Nilsson för henne bort från kärleken, tycks kärleken hos Norlin föra henne tillbaka till skapandet?
I vilket fall: läs boken! Mkt fina rader om nonsens.
November 12, 2026
Wow! Det roliga som ändå betonade ”Tomhet och ömhet” är här nästan helt bortskalat, och då har Isabella Nilsson skrivit en helt fantastisk prosabok som berör och tränger in djupt i ensamhetens, litteraturens, konstens villkor. Förvisso orättvist att hävda att allt roligt är borta. Nilsson är en strålande humorist, men här kommer en mer subtil och en, låt oss kalla den mer Thomas Bernhardsk än Robban Brobergsk, humor fram. Framförallt finns det något unikt och stort i både språket, rösten och anspråket och texterna i sig som är hopplöst svårt att värja sig från.
November 8, 2026
Isabella Nilsson är en författare av den kalibern som gör att läsningen blir en njutning men att man efter ett tag undrar varför? Det Ärliga, Utlämnande och Belästa smyger sig på. Berör. Många böcker lockar till en framtida omläsning och den här lockar till en omedelbar omläsning. Och jag har inget tydligt grepp om varför?
August 1, 2026
2.5, ojämn.
August 5, 2026
tar in för lite för att ge högre? kanske är den genial men jag vet inte om det isf
September 4, 2026
Rolig. Har inte skrattat så mycket sen jag läste Malte Persson.
Nobelpriset till Jonas Ellerström!
Nobelpriset till Jonas Ellerström!
Displaying 1 - 17 of 17 reviews